Vi som avbrutit 2013

Åh vad härligt att få höra din solskenshistoria Kakan! Grattis till din lille prins! Kram

Hur har det gått, räkans?

Räkans: Förstår att ovissheten är svår, men skönt ändå att ni fick bekräftat att ni tagit rätt beslut.
Verkar som att jag och min man haft tur i sammanhanget, när jag läser andras berättelser. Vi fick snabba besked (5-6 veckor efter avbrytandet) och för mig kändes det som en viktig del för att komma vidare i sorgearbetet.

Räkans: så sant. Att leka Gud är verkligen ingenting man gör med lätt hjärta...

Norpa: Känner så väl igen mig när du berättar om RUL-dagen. Vi hade varit med om ett tidigt missfall förut, så den enda oron som snurrade i huvudet var "tänk om hjärtat inte tickar". När jag fick se hjärtat på skärmen blev jag alldeles tårögd av glädje. Sedan stelnade barnmorskan till och sa att hon såg vätska i hjärnan -och allt förändrades i ett trollslag. De långa ultraljuden med specialistläkare som följde kändes så grymma. Där såg vi vår lille son, hur han sprattlade och sög på tummen -ändå var han för sjuk för att kunna överleva en hel graviditet (han visade sig ha triploidi -en allvarlig kromosomförändring).

Nu ligger ett nytt litet liv i min mage. Försöker glädjas och njuta av det små korta stunder i taget, mellan varje våg av oro.

Stor styrkekram till dig!

RockTheRebel: håller alla tummar att RUL denna gång blir en riktigt fin och häftig upplevelse! Kram <3

RockTheRebel: åh vad härligt att höra, så mysigt! :)

Jag tyckte att första mötet med alla människor var jobbigt! Andra gången jag mötte samma person kändes det inte längre så jobbigt eftersom jag då visste att den personen visste vad som hänt och hur den reagerat på det. När jag gått igenom några "första möten" började jag stänga av litegrann och leverera några färdigformulerade meningar och kunde därigenom skydda mig från offentligt sammanbrott. Gråten låg annars så nära de första veckorna. Sorgen är svår, både för oss och omgivningen. Att bemöta något så stort och mörkt är svårt och resulterar inte sällan i klyschor och andra mycket märkliga små berättelser som är menat som tröst, men som ofta blir helt fel. Jag försökte hålla det i bakhuvudet och inte ta åt mig av allt det där som blev tokigt och försökte markera på ett vänligt sätt att jag uppskattade omtanken men inte ville prata vidare om det som hänt.

Jag hade ingen nära som var gravid samtidigt som mig, bara en ytlig arbetskamrat. När jag träffade henne första gången hade jag kommit så långt att jag kunde skärma av känslorna lite, berätta kortfattat vad som hänt mig och till och med ställa några artiga frågor till henne så hon skulle känna sig lite mindre illa till mods. Sedan grävde jag ner mig i jobb.

En månad är inte så lång tid och att gå på en babyshower är ingen liten utmaning och det tror jag säkert att din svägerska har förståelse för. Det viktigaste är såklart att du gör det som är bäst för dig, det du känner att du klarar av just nu. 

Jag och min man såg till att komma ut lite varje dag. Vi åkte till olika friluftsområden och tog långa promenader. Vi tvingade oss att gå till affären och handla (ibland hände det att jag gömde mig bakom nån hylla när jag såg någon jag inte orkade träffa) och hörde av oss till familj och nära vänner och frågade om vi fick titta förbi. Små utmaningar.

Cirka en månad efter mitt avbrytande var det möhippa för en tjej i bekantskapskretsen. Jag kände mig tvungen att gå, ville inte göra någon besviken och tog dessutom på mig att hjälpa till med maten. Klarade inte alls av den stressen ovanpå sorgen. Huvudet och kroppen gick på högvarv veckan innan, jag kunde inte koppla av alls och när möhippan kom klarade jag knappt av att äta och blev full på ingenting. Höll ihop några timmar, men bröt sedan ihop fullständigt och fick gå hem. Såhär i efterhand borde jag kanske inte ha gått alls, borde definitivt inte tagit på mig något ansvarsområde och borde INTE ha druckit. 

Stor kram till dig!

Välkommen till tråden! Beklagar sorgen och skickar massa värme och styrka.

Valde ni att inte se eran ängel efter födseln? Hoppas undersökningen kan ge er svar och ta er ett steg närmre ett avslut.

Moonlight83: Välkommen till tråden. Beklagar det som hänt dig!

Jag avbröt efter RUL i april i år och var sjukskriven i två veckor. Första veckan var min man också hemma och andra veckan rådde jag om mig själv. Att komma tillbaka till jobbet efter två veckor var egentligen för tidigt för mig. Anledningen var att jag kände dåligt samvete över att en kollega jag tycker mycket om fick en enorm arbetsbelastning när jag var borta. Om mina arbetsuppgifter enklare hade kunnat ersättas av en vikarie, hade jag varit hemma åtminstone i en månad.

Stor kram till dig!

Vill tipsa om facebookgruppen Livet efter avbruten graviditet. Gå in på tråden med samma namn och läs mer om ni är intresserade.

Idag är det min lille parvel i himlens BF-datum. Jag tänker lite extra på honom, försöker föreställa mig hur det hade känts att kanske vanka omkring höggravid denna dag. Men mest känns det overkligt. Som om det som hände var en dröm, en ful mardröm som börjar blekna.

När jag ser ner på min mage idag, ser jag början till en liten kula. Parvelns lillsyskon tycks växa och jag hoppas hoppas att h*n mår bra <3