När kan man börja skaffa barn efter en abort?

Är det vanligt? Jag har aldrig hört om att folk får panik vid 3e? Inte dom människorna man har ikring sig i allafall, dom verkar väldigt lugna och barnkära, Så man undrar ju vad som var fel på en själv? Men är nog säkert som du säger, man är ju rädd för att det ska vara en STOR skillnad på 2 och 3... Men 1-2 var ju en stooor skillnad och var en svår omställning, numera är man ju van   

Tack så mycket, det känns lite skräckblandad förtjusning att vänta nr 3. Panik, rädsla, hur kommer de andra barnen ta det? Kommer vi orka? Hur påverkar det oss ekonomiskt blahablaha...listan kan göras lång om man börjar rabbla. Säkert ungefär samma som du tänkte när du valde att göra abort?

Jo om du skriver i "sök rutan" och söker på tredje barnet. Så finns det mängder med trådstartare som har varit i exakt samma situation som dig. Att dom fick panik, gjorde abort och ångrade sig djupt efteråt. Så tror absolut att det är vanligare än man tror! När jag plussade satt jag i två dagar och läste om andra i min situation som väntade tredje barnet, vissa hade gjort abort och ångrat sig och vissa valde att behålla trean men var orolig och rädd för den nya situationen.

Nu menar jag ju såklart att inte alla är rädd för nummer tre  Men det är absolut vanligt! Och vanligt att man gör abort för att man tror att man "inte klarar av det" pga olika omständigheter. 

Sen till dig som hävar att det är alldeles för enkelt att göra en abort. Klart om fasiken det ska vara enkelt, vi lever ju på 2000-talet och inte 1938. 

Ibland är det så att vissa människor inte ska ha "rätten" att få fler barn för att man har gjort en abort, för att vissa i samhället inte kan få barn...helt sjukt att man ska behöva bestraffas.....

Sen angående när man kan skaffa barn, en abort är ju lika med = framkallat missfall. Dom som får missfall börjar försöka redan månaden efter! Så bara kör på TS!!      
    

Ja det kan jag också tycka det är FÖR enkelt att FÅ göra abort. Men det är INTE enkelt att göra abort, Det är smärtsamt både fysiskt och psykiskt och min ånger och smärta fysiskt och psykiskt som jag haft borde väll vara straff nog? Eller ska jag straffas mer?
Jag anser jag är en bra mamma till dom jag har, Det gör inte mig till en dålig människa att göra misstag? Alla gör misstag, Och mitt kanske är värre än vissa andras..
Men om vi får fler barn, Så kommer det barnet få ett bra liv, En kärleksfull familj, Ett hem, Stabil ekonomi,Och ingen dramatik i hemmet. Jag tror faktiskt att jag kan ge barnet en väldigt god uppväxt och uppfostran. Med tanke på dom 2 jag redan har. Jag tycker barnet förtjänar det. Inte jag. Jag känner mig redan som en "Ond" människa och önskar inget hellre än att ha det ogjort. Så visst sparka på mig när jag ligger ner, Jag sparkar på mig själv också.

Att stå inför ett abortval är inte enkelt, sen gör ju tidspressen att man inte kan tänka klart heller. Man vet att man inte har betänketid för alltid vilket kan leda till beslut som dina TS. Att  man i efterhand ångrat sig. Dom borde ha snappat upp dig på GYN, och frågat om du var säker m.m . Till och  med erbjudit dig en kuratorkontakt pga din osäkerhet!

Jo jag tycker också att det räcker. Därav vill jag gärna ha ett 3e barn att behålla..

Ja jag trodde som skulle erbjuda kurator.. Men det gjorde dom inte. Hen på gyn bara boka in abort på en gång, Inget kurator samtal innan eller nåt. Så när jag väl kom dit skedde vul och tabletterna inom 30 min..
Har inte fått erbjudande om kurator efteråt heller.
Dom frågade om jag gjort abort tidigare och visste hur det gick till jag svarade ja, Dom frågade om pappan och jag var överens?. Jag undrade vad det hade för relevans för dom? men eftersom han stöttade mig oavsett så svarade jag ja. Vi diskuterade preventivmedel, då jag inte har mycket att välja på. valde nåt. sen var det vul, sen raka spåret till barnmorska med tabletter. Gick så snabbt allt. I mitt huvud tänkte jag på när min minsta var baby och hur söt och go hen är idag. Det gjorde ont i hela hjärtat och jag stängde av känslorna, jag trodde det hade med att jag tvekade och att man gör ju alltid det lite innan tabletterna. Så jag trodde det skulle kännas solklart när jag väl tagit dom och att beslutet skulle kännas rätt.. Men det gjorde det aldrig. Jag bara grät och var i chock att jag ens tagit tabletten.. Och nu förstod jag att jag måste fullfölja allt fast jag inte ville. Så bara grät konstant..

Även om vi lever på 2000 talet eller för 100 år sedan så är det fortfarande början till en människa man tar bort. Det ska ju bli en människa. Det är alldeles för enkelt att få göra en abort. Säkert inte att göra en.

Det räknas som ett foster efter v. 9. Medicinsk abort får du väl göra fram till vecka 8 eller 9 (?) om jag inte misstar mig, eller att det har blivit ändringar? Så medicinskt sett är det inte ens ett foster man aborteran utan ett EMBRYO!

Tycker man ska passa sig från att kasta sten i glashuset och tala om för andra vad man bör/inte bör göra vad man har rätt/inte rätt att göra. Det är lixsom ingen annans affär?! Karmas lag säger jag bara.... Det som är gjort är gjort TS. Det finns en orsak till att det blev såhär. Försök att inte anklaga dig och blicka frammåt nu vet du vad du vill. Jag kan sätta mig in i din sorg och förstå dina känslor - förstår att du är ledsen!

Men nu vet du vad du längtar efter, nu vet DU att du vill ha ett tredje barn. Du vill ha en stor familj. Blicka framåt nu och så kommer ni få eran efterlängtade trea <3

Tror det har med mf risk o hormoner o göra + att man ska hinna tänka igenom allt speciellt så era abortanledning..... Min anledning va pga att det va fel man som va pappan osv

För en månad sen gjorde jag också en abort. Tredje graviditet. När jag tog tabletter det kändes så självklart. Vi skulle inte ha fler barn. Men sen två-tre veckor efter kunde jag inte sluta tänka på vad jag hade gjort. Varje kväll så fort jag var själv grät jag. Och jag gråter fortfarande. Jag ångrar mig. Nu har vi, jag och min man pratat om det. Nån dag så ska vi bli gravida igen. Du är inte ensam. Jag vet precis hur det känns. Ärligt talat det är så skönt att jag inte är ensam som har gjort något såå dumt. Lycka till syster! Kram

Tack! Var lättnad att få läsa detta!
Jag trodde jag skulle känna annorlunda efter aborten. Jag hade ju förväntat mig att jag skulle känna lättnad, och att saker skulle bli bättre.

Istället har jag känt sorg, saknad, och känt mig fruktansvärt hemsk som människa.
Och visst ångrar jag det jag gjort. Men jag vet också att gjort är gjort. Jag kan inte ta tillbaka det.
Och med all rätt förtjänar jag det inte heller.
Jag får försöka bli gravid på nytt, om jag lyckas.
Efter aborten så känner jag mig lugnare med tanke på fler barn, inte lika orolig för alla farhågor som jag kände innan. Och jag vet att blir jag gravid framöver så kommer det vara ett önskat barn och ett barn jag kommer behålla.