Jag HATAR att vara förälder.

Anonym (Tråkiga mamman)

Äldre 14 Nov 20:10
119 svar

Visa endast Anmäl

Jag HATAR att vara förälder.

Missförstå mig rätt. Jag älskar mina barn, men att:

aldrig ha tid för sig själv
aldrig få tid med sin partner
aldrig kunna ta några ekonomiska risker
inte kunna ha någon hobby
tvingas vara föräldra"ledig"
aldrig ha fint hemma mer än i ett par minuter
i princip aldrig ta sig mer än ett par kilometer från huset

får mig att bli galen. Jag vet inte ens vem jag är längre eller vad jag vill här i livet. Jag är någon som städar, diskar, lagar mat, tvättar, byter blöjor m.m. m.m.. Jag gläds över mina barns upptäckter och framsteg, jag busar med dem, jag smälter när de ler, men under ytan är jag så otroligt olycklig.

Ibland tänker jag på att skiljas från min man, min underbara, fantastiska, älskade man, bara för att få delad vårdnad om barnen. Tänk så skönt att slippa vakna av att någon skriker eller att kunna lämna nånting framme utan att det blir förstört. Självklart så skulle jag aldrig, på riktigt, lämna dem som jag älskar mest i hela världen. Mitt "jag" däremot, det har jag lämnat någonstans efter vägen, och nu har jag ingen aning om vart det kan tänkas vara.

Fler som känner som jag?
- «
- ‹
- Sida 10 av 11
- 1
- 2
- 3
- 4
- 5
- 6
- 7
- 8
- 9
- 10
- 11
- ›
- »
Svara i tråden
Svar på tråden Jag HATAR att vara förälder.
Anonym (Sorgligt)

Äldre 16 Nov 17:04
#91

Visa endast Anmäl

Anonym (m) skrev 2013-11-14 21:01:14 följande:
Men vad jag blir ledsen att läsa detta......varför skaffa barn i första ställa om dom bara är i vägen?

Eller hur. Klart man kan va dödstrött ibland men kommer på att jag småspringer mot dagis/fritids för att jag längtar så.
Anonym (samma 2)

Äldre 16 Nov 17:10
#92

Visa endast Anmäl

Anonym (Tråkiga mamman) skrev 2013-11-14 20:10:32 följande:
Missförstå mig rätt. Jag älskar mina barn, men att:

aldrig ha tid för sig själv
aldrig få tid med sin partner
aldrig kunna ta några ekonomiska risker
inte kunna ha någon hobby
tvingas vara föräldra"ledig"
aldrig ha fint hemma mer än i ett par minuter
i princip aldrig ta sig mer än ett par kilometer från huset

får mig att bli galen. Jag vet inte ens vem jag är längre eller vad jag vill här i livet. Jag är någon som städar, diskar, lagar mat, tvättar, byter blöjor m.m. m.m.. Jag gläds över mina barns upptäckter och framsteg, jag busar med dem, jag smälter när de ler, men under ytan är jag så otroligt olycklig.

Ibland tänker jag på att skiljas från min man, min underbara, fantastiska, älskade man, bara för att få delad vårdnad om barnen. Tänk så skönt att slippa vakna av att någon skriker eller att kunna lämna nånting framme utan att det blir förstört. Självklart så skulle jag aldrig, på riktigt, lämna dem som jag älskar mest i hela världen. Mitt "jag" däremot, det har jag lämnat någonstans efter vägen, och nu har jag ingen aning om vart det kan tänkas vara.

Fler som känner som jag?
Jag hade kunnat skrivit det där! Känner så väl igen mig! Jag skäms för att säga att den enda anledningen till att jag skaffade ett barn var att jag var rädd att min man skulle lämna mig om jag inte gav honom ett barn. Nu har jag problemet att han vill ha fler och jag vill knappt ha det jag har. Inte så att jag inte älskar mitt barn, men jag orkar inte. Barnet är otroligt krävande och tar så extremt mycket energi som jag inte känner att jag har.
Anonym (Det är okej)

Thu 7 Nov 00:25
#93

Visa endast Anmäl

Ja det är tortyr när man är trött men inte får sova.
När man är trött och någon gnäller eller skriker i ditt öra.
När man inte får tid för sig själv och sin egen hälsa.
När man känner sig kvävd av vardagssysslor och drunknar i dem
Att man förlorar sitt eget liv.

Annars är det bra.
mari123

Thu 7 Nov 04:53
#94

Visa endast Anmäl

För att ge lite perspektiv som inte hjälper , men ändå! De där barnaåren går så snabbt och sedan längtar du tillbaka dit hela livet!!
Anonym (Mimmi)

Thu 7 Nov 05:14
#95

Visa endast Anmäl

mari123 skrev 2024-11-07 04:53:49 följande:
För att ge lite perspektiv som inte hjälper , men ändå! De där barnaåren går så snabbt och sedan längtar du tillbaka dit hela livet!!

Nåja, du får nog tala för dig själv där.

Jag längtar inte tillbaka. Men jag minns det med värme.
Men hade på inga villkor velat göra om det.

Mina "ungar" är det käraste jag har, men det är skönt att tiden faktiskt gått och att jag kan vara ego och ägna mig åt mig själv igen.
Anonym (reflektion)

Thu 7 Nov 07:21
#96

Visa endast Anmäl

mari123 skrev 2024-11-07 04:53:49 följande:
För att ge lite perspektiv som inte hjälper , men ändå! De där barnaåren går så snabbt och sedan längtar du tillbaka dit hela livet!!

Nej, för jag har både umgängesliv och givande arbetsliv och hänger inte upp min tillvaro på att befinna mig i ett primitivt biologiskt hormonrus.

Mycket roligare att diskutera med vuxet barn om dess möjligheter i livet och se vad det kan bidra med i samhället.
Anonym (Omg)

Thu 7 Nov 07:40
#97

Visa endast Anmäl

mari123 skrev 2024-11-07 04:53:49 följande:
För att ge lite perspektiv som inte hjälper , men ändå! De där barnaåren går så snabbt och sedan längtar du tillbaka dit hela livet!!

Ja tråden är från 2013 så åren har gått snabbt.
Anonym (Mannen)

Thu 7 Nov 08:45
#98

Visa endast Anmäl

Jag kan absolut förstå TS. Jag älskar min fru och mina barn med det finns stunder då jag önskade att vi var separerade så att jag kunde få egentid. Jag menar inte några timmar på kvällen utan att kanske jobba från sommarhuset en vecka i månaden (utomlands), eller dra till Paris någon helg när jag känner för det, kunna inreda mitt hem precis som jag vill (cleant/spartanskt), osv.. Det kan vara en väldigt stark längtan, men det betyder inte att jag skulle vilja skilja mig för det.
Anonym (Julia)

Thu 7 Nov 09:34
#99

Visa endast Anmäl

Det är det som är problemet idag. Så många skaffar barn men vill inte vara föräldrar.

Jag har medvetet valt att inte skaffa barn just för att jag vet att jag skulle bli olycklig och bitter av vad det innebär i ansvar och livsanpassningar.
Anonym (Vi)

Thu 7 Nov 10:13
#100

Visa endast Anmäl

Anonym (.) skrev 2013-11-16 13:43:34 följande:
Tror du inte att det blir trist sen när ni åldras och varken har barn, barnbarn eller barnbarnsbarn?

Jag är småbarnsförälder och har ett krävande jobb - likaså min man. Men jag känner ändå inte igen mig, för jag och karln har delat på ansvaret, prioriterat rätt och gjort vad vi kunnat för att må så bra som möjligt. Vi har båda hobbys, prioriterar att köpa hushållsnära tjänster hellre än att lägga såna pengar på meningslösa saker, har båda gått ner i arbetstid, ger varandra sovmorgonar varje helg, dejtar varandra varje vecka (äter t.ex. alltid fredagslunch tillsammans) O.S.V.
Livet är kort och värdefullt. När jag tänker på att folk lockas att välja bort barn för att ha mer tid till fritidsintressen o.s.v. blir jag ärligt talat ledsen. Det behöver ju inte vara antingen eller.
Det är en kostnadsfråga. Alla har inte råd med tillräckligt stort boende, fritidsintresse eller resor om man skaffar barn. Det är hård prioritering. Då kanske man väljer att inte skaffa barn. Jag förstår dem.

«
‹
Sida 10 av 11
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Jag HATAR att vara förälder.

Jag HATAR att vara förälder.

INNEHÅLL