Jag HATAR att vara förälder.

">

 

Här är ett härligt klipp!  

Ja, hela ens liv beror på antalet sagor och snusa mellan mamma och pappa....

Min man läste dessa sagor största delen. Han satt på sängkanten och nattade barnen. Han läste läxorna med dem. Tog nattvak när de var små.

En riktig man

Jag gillar inte småbarn

Jag utgår från att saker ska bli genomsnittliga inte att det ska bli det värsta hela tiden. Man gifter sig ju inte med tanken att äktenskapet säkert ska bli ett helvete så varför skulle man utgå från att livet med barn säkert blir ett helvete? 

Läst ts bara. så kände min exman när han lämnade mig. Han ville vara fri...

Inte hela tiden, så deppig är jag ändå inte  Men jag tror på försöka ställa in sig och förbereda sig (så gott det går) på att det värsta kan hända, vare sig det gäller skaffa barn, gifta sig eller andra större livsprojekt. 

Jag tänker likadant som du. Att skaffa barn är dessutom oåterkalleligt, det går inte att lämna tillbaka dem om det värsta skulle hända. Jag tycker synd om ts och andra i hennes situation, jag skulle känna likadant om det var jag.

Vi utgick från att vi skulle få kolikbarn och att allt skulle bli jobbigt. Vi kom också överens om att innan barnens första år fick vi inte skilja oss. Det var iaf för oss allmänt känt att småbarnsåren är riktigt jobbiga så vi ställde in oss på det.

Vi har båda skaffat barn med ett längre perspektiv än att gulla med bebisar.

Nu har vi haft tur och inte fått något kolikbarn, men första barnet sov dåligt och vaknade ibland var 10e minut. Hon har också som äldre haft perioder med typ nattskräck när hon bara skrek helt oemottaglig för någon typ av intervention, hade också en period när hon var vaken flera timmar på natten. Det gick över. Nu har vi en 1,5-åring och det är rätt jobbigt men jag räknar med att det blir bättre när han blir äldre. Femåringen är riktigt trevlig att umgås med, för det mesta..

Jag är trebarnsmamma, och har alltid avskytt föräldraledighet - och jag har egentligen aldrig gillat småbarnstiden heller. Min man tog helt och hållet föräldraledigheten med yngsta dottern som nu är 4 år, från det att hon var bebis (jag pumpade ur mjölk med bröstpump).
Jag skötte mig helt på föräldraledigheten med de äldre (som nu är 9,11 år) och bakade kanelbullar och bröd, höll i kalas och lekte, spelade gitarr och sjöng varje dag. Dock hade jag enorm ångest under ytan av detta, och kände mig väldigt understimulerad och ensam.Särskilt av alla samtal med andra mammor om vällingtyper, blöjmärken, hur man lagar puréer et, helt ointressant!!
Däremot, från det att barnen är ungefär 6 år är föräldralivet underbart (tycker jag), och nu när min äldsta dotter är 11 år kan vi titta på riktig film ihop och hon hänger med mig på poesiaftnar, läser morgontidning och vi kan ha en massa diskussioner högt och lågt. Nu älskar jag att vara förälder, men småbarnslivet är otroligt trist!! Jag är helt fascinerad av att barnen i min äldstas ålder visar upp en helt vuxen personlighet, men en massa djup, otroliga tankar och riktig empati. De börjar bli så otroligt intressanta människor!!

Jag måste bara tillägga att jag känner igen tankarna och ibland längtar tills de blir lite äldre, men det är absolut inte synd om mig iaf (som någon skrev).

Jag har fått tre friska fina barn som just nu är små och krävande, men de ger tillbaka lika mycket som de tar. Jag vill inte ha ett fessunkit liv i soffan framför TVn eller min man för mig själv hela tiden, jag älskar min möjlighet att få forma tre fina människor och ge de en mysig trivsam barndom att blicka tillbaka på. Jag älskar att ge de upplevelser på bondgårdar mm eller läsa för dem och se de uppslukade av en simpel historia, jag älskar när de kommer in på natten och jag får snusa lite i deras nacke och de somnar på två röda av ren trygghet osv osv osv.

Man kan ändå ha dessa tankar som TS och samtidigt inse att man fått den största gåvan i livet och de är värda alla uppoffringar i världen!

Lite mycket negativt från vissa här inne och det känner jag inte alls igen mig i.

Jag tycker att jag var tydlig men jag kan försöka reda ut hur jag menar.

Att pappaledighet skulle vara mer frivilligt än mammaledighet är helt enkelt inte sant. Att det är så enligt dig handlar ju om din inställning, eller egentligen mer om din mans inställning till dig. Låter man sig köras över får man tåla att bli överkörd. Hade ni kommit överens om att dela kan ju inte ändras om inte båda vill det.

Det är mest sorgligt att vi har såna fantastiska förutsättningar men att det är så många (pappor) som inte tar chansen att vara med sina (stundtals svinjobbiga) barn.