Jag HATAR att vara förälder.

Missförstå mig rätt. Jag älskar mina barn, men att:

aldrig ha tid för sig själv
aldrig få tid med sin partner
aldrig kunna ta några ekonomiska risker
inte kunna ha någon hobby
tvingas vara föräldra"ledig"
aldrig ha fint hemma mer än i ett par minuter
i princip aldrig ta sig mer än ett par kilometer från huset

får mig att bli galen. Jag vet inte ens vem jag är längre eller vad jag vill här i livet. Jag är någon som städar, diskar, lagar mat, tvättar, byter blöjor m.m. m.m.. Jag gläds över mina barns upptäckter och framsteg, jag busar med dem, jag smälter när de ler, men under ytan är jag så otroligt olycklig.

Ibland tänker jag på att skiljas från min man, min underbara, fantastiska, älskade man, bara för att få delad vårdnad om barnen. Tänk så skönt att slippa vakna av att någon skriker eller att kunna lämna nånting framme utan att det blir förstört. Självklart så skulle jag aldrig, på riktigt, lämna dem som jag älskar mest i hela världen. Mitt "jag" däremot, det har jag lämnat någonstans efter vägen, och nu har jag ingen aning om vart det kan tänkas vara.

Fler som känner som jag?