Behålla mot mannens vilja - rätt eller fel?
Hur kan man komma fram till ett svar när abort känns fel, när det känns som att man inte kommer klara av det? Hur gör man när mannen absolut inte vill ha barnet och det känns fel att sätta ett oönskat barn till världen, det är klart att det skulle vara älskat av mig men inte av en pappa? Är det egoistiskt av mig att inte klara av att göra en abort när det finns en risk att pappan bara kommer älska sitt första barn (med en annan kvinna), hur kommer barnet må då?
Är det naivt att tänka att det ordnar sig, att man klarar det själv när ett barn inte får de allra bästa förutsättningarna med en mamma och en pappa? Kommer jag få lida för och ångra beslutet i framtiden, vilket jag än väljer? Det är klart att man aldrig ångrar ett barn som finns men hur vet man att det är värt det? Hur kommer man över känslan att aldrig mer vara gravid, att det barn jag redan har aldrig kommer att få några syskon?
Hur gör man i en sådan låst situation, där det inte finns något rätt eller fel. Det finns inget beslut som får mig att känna att det är rätt beslut, det är att respektera en annan människas rädsla och ovilja eller att tänka på sig själv och konsekvenserna för mitt liv i framtiden. Vad är värst, att ångra en abort eller att veta att man "förstört" en annan människas liv. Hur kan det hamna på mig att bestämma över framtiden för en annan människa, eller hur kan det vara rätt att den andra människan ska få mig att känna att jag gör fel? Och var hamnar barnet, vem har rätt där, det är bara ett embryo för mannen, det är inget ännu och för mig så finns det redan ett liv med ett hjärta som slår, känslorna finns redan där.
