Gravid och maken vill att jag gör abort

Ni måste sätta er ner och prata.
Hur känner han inför att du inte vill göra en abort? vill han forsätta tillsammasn om du behåller barnet?
Vad är det som gör att han inte vill ha fler barn?
Hur har ni pratat om detta innan?
Vad har ni använt för preventivmedel?

Är man gift så tar man tacksamt emot de barn man får. Det är inte ok att ha sex och sedan tro att frugan alltid ska tillfredsställa varenda behov man har och ska dämpa alla olustiga känslor man får. Män har det extremt enkelt som gifta.

Hittills har jag berättar varför jag vill behålla. Han vill att jag gör abort för att han tycker det är skönt nu när barnen börjar bli stora och orkar inte börja om. Barnen har sovit dåligt (som alla andra) under småbarnstiden. Så än har vi inte diskuterat hur han känner om jag behåller mot hans vilja. Men jag vill ju inte sätta ett barn till världen när han inte vill. Samtidigt som jag känner att jag kommer ångra en abort resten av livet och han skulle såklart älska sitt barn när det väl kom. Han är en jättebra pappa! Jag jobbar med barn och mina barn är mitt liv. Älskar att umgås med barnen och tycker det vore underbart med en till. Vi har diskuterat en trea tidigare men maken har varit skeptisk. Vi hade inte bestämt att det inte skulle bli en trea men sa att vi skulle vänta och se hur det känns i framtiden. Jag åt minipiller.

Nej så är kanske. Jag är även rädd för hur jag kommer må i relationen efter en abort mot min vilja... Det är inte enkelt det här.

Jag var i nästan samma sits. Fick gråta många tårar. Men jag sa att jag aldrig skulle kunna göra abort och det visste han sedan innan. Det sårade mig oerhört att han kunde önska så ont som abort, var som att även jag/vi som helhet inte var mycket värd fast vi var en familj med underbara barn. 
Han straffade mig gm att göra sig kall och hård. Jag grät och mådde pyton (fast det var han som borde gjort det och skämmas över hur illa han bar sig åt) men skulle aldrig kunnat döda vårt yngsta barn för att behaga mannen. Man vet vad man gör när man har samlag, även med preventivmedel finns en möjlighet att en ny människa blir till. Därför har i n g e n man rätt att pressa sin fru/kvinna till att abortera barnet hon väntar.

Han blev lite mer vänligt inställd när magen växte och man kunde känna kickar. 
När vår yngste son föddes var han den stoltaste pappa man kan tänka sig, åkte på sitt jobb och bjöd på cigarr (så larvigt) och sedan pojken blev stor nog att följa med tog han med sig honom på diverse utflykter.
Vår son växte upp och även om det egentligen inte alls är utseendet som räknas så kan jag säga att han är jättesnygg och välväxt, och därtill så charmig och begåvad på många sätt. Han är en känslig kille och jag älskar honom mer än ord kan säga. Är oerhört stolt och glad över honom.
Jag fick kämpa och lida från början men det är det värt för att rädda ett människoliv.
Hur kan man gå i fällan att man ska offra ett barn för en vilseförd mans ofantliga dumhet och okänslighet? Män kan göra sig hårda och med förnekelse låtsas som att barnet liksom inte finns på riktigt utan med ett piller är allt som vanligt och efter d e r a s plan igen... Men kvinnan som är modern till barnet vet att det är en  verklighet att den lilla människan lever och växer inom henne. Att i nån falsk "lydnad" offra sitt barn och kanske lida resten av sitt liv för vad hon gjort, vad är det för hyckleri? Vissa kvinnor gör det (abort) och hatar mannen efteråt, kan känna hinder i sexlivet osv då bitterheten smyger sig in till och med där... Så inte mår förhållandet bra av det.  

Sanningen som ingen kan förneka är att det är kvinnan som har störst ansvar för att skydda barnet när det ligger i hennes kropp,  hon och ingen annan enligt svensk lag får fatta beslutet om barnet ska få leva och födas.
Vad annat folk tycker spelar ingen roll till sist, inte ens mannens åsikter.
Kvinnan beslutar om hon är sann kärlek till a l l a sina barn, eller om lidelsen till mannen (plus rädslan att mista honom som stöd och sexpartner) är större än kärleken till det mest försvarslösa barnet, det som inte syns ännu men redan är formad som hon eller han ska bli en gång, alla arvsanlag och egenskaper finns ju där redan.

Och efter det jag gick igenom vill jag säga: han, mitt yngsta barn, är också den som är närmast mitt hjärta. 
Tror det alltid kommer att vara så.

Undrar ibland om människan redan i fosterstadiet kan känna om man är älskad och efterlängtad. Oavsett vilket är varje människa värdefull och en gåva från Gud. "Du ska inte dräpa" tror jag personligen finns inristat i våra hjärtan, det är därför abort aldrig blir en lätt sak även om man intalar sig det.

Ska tillägga att när syskonen fick en lillebror blev de väldigt glada och mogna, fick vara storasyskon och vi var verkligen en hel familj. Det nya barnet svetsade oss alla samman ännu mer. 
Att ha barn är nog något av det roligaste som finns. Många fattar det inte förrän dom börjar bli äldre och barnen vuxit upp och ofta flyttat hemifrån. Då ser de i backspegeln och tycker att tiden när barnen var hemma och i kramåldern ofta var den bästa de hade i livet.

Min farmor säger att ett barn under två år ger kärlek och harmoni till huset.

Tack för alla svar! Efter att jag förklarat ordentligt hur jag känner en kväll gick vi och la oss. Dagen efter hade maken funderat och sa att självklart ska vi behålla vårt barn! Jag är så lycklig nu! Han blev så chockad först och kunde inte tänka klart, så himla skönt att han tänkte om. Nu är det bådas beslut att behålla och det känns härligt!