Vill bli gravid efter avbruten graviditet

ingen???

Jag har inte avbrutit men förlorat en son i magen i vecka 22. Jag tror att jag kan förstå en del av det du känner. Det var det värsta min man och jag har varit med om. Jag brottades med skuldkänslor ganska länge, jag ville ju ha ett barn men jag ville ju inte ersätta min lille pojke. Jag fick också höra olika, en del sa vänta, andra sa kör på... Vi bestämde oss dock för att försöka direkt. Jag tyckte att efter 3-4 månader hade jag sörjt färdigt och förstod inte varför det dröjde. Det tog oss 10 månader att bli gravida igen, och det var lite jobbigt. Gör som ni känner är rätt! Efter förlossningen hade jag så mycket kärlek kändes det som, och jag hade ingen bebis att ge den till. Jag hade kunnat ge båda mina armar och ben för att få tillbaka min lille pojke. Känner så med er. / Kram

Tack för ditt svar =) Beklagar så hemsk mycket. Jag tror du har helt rätt, man får nog känna efter hur det känns. För jag har nog aldrig hört från läkare så många olika svar på en fråga. Har nog nästan kommit fram till att jag helt enkelt ska försöka känna efter på kroppen och psyket hur det känns efter första mensen. Och känns det bra så kör vi nog på direkt. Rädslan är precis som du skriver att det ska ta tid och all den oro som det kommer medföra. Men samtidigt när jag läser ditt inlägg så blir jag lite glad, för även om det tar tid så kommer det förr eller senare. Och ni lyckades till slut =)

 

Tog det ungefär den tiden att bli gravid tidigare också, eller upplevde du att kroppen på något vis förändrats, att de tog längre tid efteråt än tidigare? Och kanske men dum fråga, men kände du mycket oro under den nya graviditeten? Är så orolig för att jag inte kommer kunna slappna av. Jag var redan stressad under denna graviditet (pga jobbet) och i mina tankar känner jag ständig skuld för att min stress skulle ha inverkat på graviditeten och att det var mitt fel att min pojke fick en hjärtmissbildning. Läkaren sa att det finns ingen chans i världen att jag har orsakat detta, men hjärnan tänker inte logiskt när man är i chock och sorg.

 

Jag känner igen mig så i det du skriver, känner jag har hur mycket kärlek att ge, vill ha och älska ett barn. Men jag har inget barn att ge det till. Känner mig som en mamma men utan ett barn. Det skapar en enorm ångest.

Kram =)

Jag sitter i precis samma sits. Fick avbryta graviditeten i v 18 efter att de upptäckte på RUL att våran lilla pojke var allvarligt missbildad och inte skulle överleva. Imorgon är det två veckor sedan aborten genomfördes. Jag blev också sövd och skrapad efter. De tog prover o skulle även obducera för att vi ska få svar på vad som gått fel. Jag känner också att jag vill bli gravid igen så snart det bara går.. har köpt både gravtest o äl test, gravtest en visade negativt redan efter en vecka. Skönt! Har läst o läst allt jag kommer över på nätet och så som jag förstår det så ska det inte vara någon fara att bli gravid direkt. Är kroppen redo så går det annars dröjer det. Jag tänkte börja m äl tester sen men vet inte när jag borde börja:s

Jag önskar att detta aldrig hade hänt någon, men i en sådan hemsk situation är det så skönt att se att man inte är ensam =)

Jag var också härom dagen och köpte en massa ägglossningstester och gravtester, tänkte att jag måste nog vara den enda som går och gör så direkt efter en sådan situation. Men det är nog helt normalt, som MrsP79 skrev så tror jag man har så mycket kärlek att ge och man bara måste få ut det. Det blir nog rätt naturligt att man vill försöka direkt igen.

Vad smart av dig att göra grav test efteråt, då om man blir gravid igen så kan man nog lita på det plusset och att de inte är hormoner kvar som ligger och spökar. Ska också göra det =)

Jag tänkte börja så fort mensen är tillbaka. Jag har min äl direkt efter mensen så då ska jag börja testa och försöka. Blödde du länge efteråt? Har du fått tillbaka din mens än? Jag har nog aldrig längtat efter min mens så mycket som nu.... 

För det första, om du känner dig som en mamma så ÄR du en mamma, en mamma till en änglabarn! Det kan ingen ta ifrån dig. Jag var väldigt frustrerad och arg och rädd att jag inte skulle bli gravid igen. Jag blev gravid på första försöket med vårt änglabarn, så jag trodde att det skulle gå fort. Men det var ju vår lille pojke (som nu är 7 månader) som vi väntade på! Jag fick utslag på ägglossningstest två månader efter. Så egentligen kan man väl säga att det tog 8 månader. Helt inom det normala (men jobbigt ändå)! Kan kanske ha lite med min ålder att göra (skulle fylla 33 när vi förlorade sonen). När jag väl blev gravid så var jag naturligtvis världens lyckligaste! Men så rädd! Jag gick hos kurator både efter missfallet ( han räknas som missfall, var 21+2 veckor) och under den nya graviditeten. Jag accepterade rädslan, den fanns där bara liksom, kunde inte göra mig av med den. Och du, det var INTE ditt fel, du kan INTE ha orsakat det. Jag kände samma sak, att jag hade gjort något fel, något som dom inte kunde se. Jag kan ibland känna lite av det fortfarande, men jag har accepterat att jag i vilket fall som helst inte kunde ha gjort något annorlunda. För vad jag än eventuellt gjorde fel (vilket jag ju inte gjorde) så kunde jag inte hjälpa det. Blev lite invecklat, men hoppas du förstår. Herregud, kvinnor blir ju gravida och föder barn mitt under pågående krig! Det kommer att gå bra för dig/er, det är en resa du är på just nu, bara att åka med! Kram

Beklagar er förlust också! Kram

Ja men eller hur, det är något man inte ens önskar sin värsta fiende men när man väl sitter här så är det väldigt skönt att dela sina tankar med dem som varit med om samma sak.:)

Som du säger så är det nog verkligen fullt normalt att bli lite "besatt" av barnmakeriet. Fokuserar gärna på det då det känns som ett ljus i mörkret, något att se framemot och längta till även om man nog kommer vara fruktansvärt orolig även när man väl fått pluset igen.

Jag vill helst inte vänta till nästa mens.. utan hoppas på att kunna få ÄL och pricka in den redan nu. Har faktiskt inte slutat blöda ännu, men senaste veckan har det varit så lite så jag har trott att "imorgon är det över" och ändå har det fortsatt:/  Men så var jag dum och ansträngde mig lite väl typ en vecka efter, bar tungt i stallet och då kom det "nytt" blod igen. Så dumt!
Så ta det lugnt så läker allt fortare!:)

Skrev i en annan tråd här på familjeliv och frågade när jag skulle börja testa med ÄLtest och fick svaret att jag nog borde börja testa nu:) Så det försöker jag roa mig med, höjdpunkten på dagen, att kissa på en sticka:P

Ja, känns det bra tycker jag definitivt att du ska börja så fort som möjligt =) Mitt avbrytande var för en vecka sen så det känns som jag fortfarande läker men vem vet, om det känns bra om en vecka eller två så sätter jag kanske igång då också =) Men senast börjar jag efter nästa mens, tänker inte vänta längre än så. Vill så gärna ha en bebis!!

Ja, är det lite så kommer den säkert när som. Jag har faktiskt knappt haft någon blödning. Ursäkta om jag går in på detalj :P men nu har jag bara typ en ljus ljus rosa flytning. Känns lite konstigt, känns som jag borde blöda mer. Hoppas bara på att mensen kommer i gång normalt och inte dröjer överdrivet länge.

Vi kan ju höras här på familjeliv ibland och stötta varandra med att bli gravida igen :D Känns skönt att snacka med någon som förstår exakt.

Håller tummarna att det går bra med stickan nu för dig!! Kram =)

Hej alla fina!

Hope27, jag skrev till dig i en annan tråd men hakar på i den här med. Det är så skönt att veta att man inte är ensam om det här.

Igår avbröt jag min graviditet och födde ut min lilla änglapojke i vecka 21 på grund av allvarligt hjärtfel som upptäckts vid rutinultraljud i vecka 19.

Jag saknar det lilla livet i magen något så fruktansvärt, men tänker också en hel del på hur det ska gå nästa gång, om när den nästa gången ska bli.

Jag har ingen aning om hur länge man ska vänta, men barnmorskan som hjälpte mig vid aborten sa att det kan vara bra att få en mens innan man försöker igen. Att undersökningar har visat på en minskad missfallsrisk då jämfört med om man försöker direkt.

Nu får jag först och främst vänta och se hur länge jag blöder, och känner efter hur kroppen repar sig.

Mina tankar går till er som varit med om samma sak. Jag hoppas innerligt att ni får bli gravida snart igen och att det går bättre då.

Kram till er!