Tvekade in i det sista, men svalde pillret. Grät varje dag innan aborten, och jag gråter fortfarande varje dag. Jag ångrar aborten och jag är förtvivlad. Hur kunde jag döda mitt eget barn? Känslan av förtvivlan blir bara starkare för varje dag och jag vet inte hur jag ska gå vidare?
Förstår att du är ledsen! Vilken vecka var du i och varför gjorde du abort? Jag har nyligen gjort abort också och min kille ville behålla det men inte jag, just för att jag inte har något fast jobb och jag var orolig att barnet inte skulle få ha det bra när det väl kom på grund av att jag mådde dåligt över min livssituation. Tänk också på att det finns en mening med allt och att ibland så är det MYCKET bättre för barnets skull att man gör abort än att det ska sättas till världen när det inte riktigt passar. Stor kram, det går fler tåg :)
Aborten var ett resultat av påtryckningar från min partner. Tanken på barn gjorde mig lite skrämd men jag var lycklig, min partner å andra sidan var arg och såg inga möjligheter till att behålla. Var i vecka 8 när jag gjorde aborten...så jag kände verkligen av graviditeten (illamående, ömma bröst, svullen mage) och nu saknar jag känslan av att vara gravid. Själva aborten var väldigt jobbig, om jag hade vetat vilka smärtor jag skulle få hade jag aldrig gjort det.
Skuldbelägg inte dig själv! Förstår du mår dåligt och många tankar virvlar runt i huvudet. Ni gjorde ett val och nu går det inte ändra. Försök släpp tankarna på detta och gå vidare, iaf tankarna att du dödade ditt barn! Kanske kuratorkontakt eller en god vän prata med vore något.
Tack för uppmuntran. Just nu känns allt hopplöst. Min partner har inte varit något stöd alls, han förstår inte varför jag är ledsen och gråter. Jag känner mig enormt sviken.
'Samma Sak': vill du lämna och behålla eller har du genomgått aborten redan? Jag har lämnat min man, han var oxå väldigt hotfull. Men jag skulle lämnat honom tidigare....jag kunde inte tänka klar med honom i min närhet. Samtidigt tänker jag att om jag hade låtit graviditeten fortgå, så hade det nog slutat med ett missfall pga av all stress han orsakade.
Här är en till som varit i samma situation, otroligt lik din TS. Förutom att min partner inte var lika "hård", han skulle stötta mig oavsett men bad mig ändå om att jag skulle genomgå aborten och jag hade verkligen inte hjärta att behålla mot hans vilja. Nu har det gått ganska precis ett år sedan jag blev gravid och det är först nu för någon månad sedan som livet har börjat kännas värt att leva igen. Det låter nog hemskt och kanske överdrivet i vissas öron, men så har det varit för mig. Det har tagit enormt mycket tid att komma vidare och att kunna tänka och prata om aborten utan att jag känner att jag inte vill leva eller att hysteriskt gråta.
Finns gärna som stöd om du vill prata eller undrar något! Vet hur fruktansvärt det här kan vara och jag vet hur ensam man kan känna sig även om man har stöd från omgivningen till och med.
Jag gjorde abort för 2 veckor sedan. Det gör ont i hela mig. Dagarna innan aborten grät jag, dagarna efter kände jag mig lättad. Men nu 2 veckor senare börjar verkligheten komma ikapp mig. Jag tror det är en vanlig känsla, en känsla man kan ha en längre tid framåt. Tillåt dig att gråta.
Kram
T, vad var det som gjorde att du kände att sorgen började släppa? För mig blir det nästan värre alteftersom månaderna går. Får panikångest om jag ser gravidmagar. Det hade ju kanske varit lite lättare om jag hade haft stöd från 'pappan', ngn att dela min sorg med...att prata med en kurator är inte samma sak.
T, vad var det som gjorde att du kände att sorgen började släppa? För mig blir det nästan värre alteftersom månaderna går. Får panikångest om jag ser gravidmagar. Det hade ju kanske varit lite lättare om jag hade haft stöd från 'pappan', ngn att dela min sorg med...att prata med en kurator är inte samma sak.
hej, ja gick igenom en abort för ca 6 dagar sedan, va i vecka 8+3 jag grät efter första tabletten, och ja grät dagen efter att ja fick veta att ja va gravid.
jag mådde så dåligt för att jag egentligen ville behålla mitt barn, men som ni andra skriver så pushade partnern på och han kan verka " hotfulL" han med och bara det får mig att tveka då jag inte vill att ett barn ska komma till en sådan pappa så att säga.
jag hade älskat mitt barn oavsett och ja kan säga att jag älskar mitt barn. oavsett om det inte finns kroppsligt så finns de hos mig i själen.
jag saknar känslan av att veta att mitt barn fanns hos mig, det fick mig känna en viss trygghet men nu är den känslan borta och ja vet sj inte vart ja ska ta vägen, gråter var i varannan dag då smärtan efter aborten fortfarande kommer o går och påminner mig om mitt livs stora misstag.
jag mår inte alls bra och kommer att försöka lämna detta liv så fort ja kan.
urk.
<3
maria199: Jag känner igen mig i det du skriver. Jag hoppas att du har brutit med pappan och att du har ngn att prata med, och att familj och vänner stöttar dig. Skulle även råda dig att kontakta en kurator, ex via VC eller kliniken där du gjorde aborten. Det har gått ett tag sedan min abort nu, men jag bryter fortfarande samman titt som tätt. Det är fortfarande jätte jobbigt men jag går i terapi. Visst var det lite olustigt att öppna sig för en främling i början, men nu förstår jag att jag behöver professionell hjälp för att bearbeta allt, för att orka helt enkelt. Jag hoppas att du hittar ett sätt att bearbeta din sorg på. kram