Sonen 2,5år hysterisk vid hämtning

Tyvärr har jag nog inga råd att ge, men kan trösta(?) dig med att vi har det likadant med vår son som blir 3 i augusti. Jag hoppas att det är en period så jag försöker hålla mig lugn....!

Tack! Det känns tufft, just nu gruvar man sig nästan lite för att hämta sonen.. Just för att han blir så arg! Jag gissar också på en period, men hur hanterar man det bäst:p

Kan ni be om hjälp av personalen en period? Att de åtminstone börjar förbereda honom på att ni kommer snart eller tom hjälper till med påklädningen?

Här har så gott som alla lagt bort overallerna, det underlättar ju lite. Måste ni ha på overall på hemvägen eller funkar det att kombinera mer lättpåklädda plagg med t.ex. en rejäl filt i vagnen?

Annars är mitt bästa tips (efter över 20 år inom barnomsorgen) att göra hämtningen så odramatisk du bara kan:

Gå in på avdelningen och ge barnet en _kort_ stund att avsluta.

Fråga _aldrig_ "ska vi gå hem nu?" om du inte är beredd att acceptera ett nej. Har du bestämt att det är dags så är det schystare att vara tydlig med det och att det inte är barnets val.

Säg _aldrig_ att fröknarna vill att han ska gå. Han ska gå hem för att du vill ha honom hemma. Hans känsla ska vara att han är efterlängtad av dig, inte oönskad på förskolan.

Och lägg inte massa tid och energi på att övertala honom att vilja gå hem, tjata eller lirka slut på ditt eget tålamod. Sannolikheten är stor att du kommer få bära/släpa ut honom under vilda protester ett tag till. Det är ingen fördel alls att göra det i slutet av sitt eget tålamod jämfört med att bara ta ungen under armen och promenera hem medan man fortfarande har det mesta av tålamodet kvar.

Förenkla påklädningen, ta bara på det han absolut måste ha på sig och ta med resten i vagnen så att han kan ta på efterhand om han fryser.

Och ta gärna med en frukt -inte att muta eller belöna med- utan som ren energipåfyllning i vagnen på väg hem om utbrottet kan tänkas vara kopplat till blodsockerdipp.

Vår son hade också en sån period ganska nyligen, när han var drygt 3 år.
Han var inte arg och han skrek inte, men däremot blev han toksprallig. Han rusade runt, stod på huvudet, kastade vantarna åt alla håll, öppnade och stängde dörren, hoppade och studsade och skulle absolut inte klä på sig.
För oss fungerade det bäst att ta det väldigt lugnt och inte stressa. Jag bara satte mig ned på bänken i tamburen och lät honom rusa runt en stund. Då och då försökte jag avleda honom genom att ställa frågor om vad han hade ätit, vem han hade lekt med, etc och så fick jag på ett plagg, vänta lite till, ett plagg till etc. Ge det tid, kort sagt.

Alltså tack! Det här ska vi försöka med nu, overallen är inte jätte viktig, men just igår var det -7. Fröknarna säger att de förbereder alla barn, men inte nog för våran son.. Kan det vara så att han inte vet dessutom hur han ska hantera att vi kommer? När jag pratar med sonen efter dagis (han är duktig att göra sig förstådd) så säger han "vart ledsen jag sakna mamma och pappa" vi bekräftar natuligtvis detta med att vi saknar honom också och därför vill att han ska följa med hem från dagis.. Men tack återigen för svaret och tipsen:)

Absolut! Jag är medveten om att detta går över. Föräldrar som hämtar samtidigt som oss tittar mycket och måste undra vad fan vi är för föräldrar..

Jag har en son som idag är åtta år, och vi har fortfarande problem vid hämtningar i perioder. Han var som värst mellan 2½ och 3 år, då funkade det allra bäst att en av pedagogerna klädde på honom och väntade med honom utanför dagis när jag kom. Då var han glad och följde med utan ett enda bekymmer. Annars var det bara att bära ut honom skrikandes och utan kläder. Att få fast honom i bilbarnstolen kunde ta en kvart och man var helt genomsvettig.

Tyvärr hänger det här problemet som sagt kvar för oss även nu, och det är inte roligt. Han kan skärpa till sig och inte bråka vid hämtningen, det vet vi, för om vi provar med att lova honom t ex en leksak om han inte tjafsar vid hämtning under en vecka så funkar det, men det går ju inte att muta honom hela tiden heller, det tycker inte jag är hållbart. Detta har bara varit ett test för att se om han KAN uppföra sig. Kan ju säga att vi har funderat mycket på hans sätt att hantera saker, tänkt i banor om autism och liknande.

Jag hoppas fortfarande att detta växer bort, dock har han svårt med att byta aktivitet om det händer mycket runt omkring honom, som på fritids. Hemma har vi inte alls samma bekymmer, där är han lättare att få att tänka om. Vi har under alla dessa år tagit hjälp av specialpedagoger och haft många samtal med personal, men någon klockren lösning har vi inte hittat ännu.