just det, glömde att säga att senaste 2 veckor är att stå upp - det bästa han vet. han spänner bena, reser sig och står när vi håller honom under armar eller hans händer. mannen har släppt honom ett par ggr (höll bara i en av bebisens hand), då stod sonen upp ett par sekunder. han spänner ju benen och står rakt upp och är supernöjd, och gnäller om jag inte låter honom. men jag är orolig, hoppas att det inte är skadligt för hans knä.
Många enbarnsföräldrar har inte valt det, men jag som endabarn har all förståelse för det aktiva valet. Att jag vill ha fler barn handlar mycket mer om mig än om min dotter. Visst, kul om hon kommer funka med sina syskon, men främst handlar det (som för de flesta) om vår längtan efter att göra om detta och få ytterligare nåt barn. Hade min graviditet/förlossning/barn varit svinjobbigt hade jag utan tvekan nöjt mig med en.
I mitt fall har mitt endabarnskap i kombo med bra föräldrar gjort att jag känt mig så väldigt unik. De minns alla detaljer från min uppväxt och jag har fått så mycket om vår gemensamma historia berättad för mig att jag alltid känt mig så speciell. Deras utvalda, enda dotter. Jag blev närmare mina föräldrar, medan mina vänner istället blev nära sina syskon. Mina föräldrar hade alltid tid, såg mig, utmanade mig, hittade på saker med bara mig. Samtidigt gjorde det att jag tidigt började vårda mina vänskaper med omsorg och fick ta med kompisar på semestrar.
Jag avundades ytterst sällan syskon. Tyckte alla bara bråkade, slogs, skrek och var allmänt jobbiga mot varandra. Först i vuxen ålder har jag börjat avundas andras större familjer, mest för att det skulle fördela ansvaret gentemot föräldrarna och för att det kommer bli jag som ensam får sköta allt när de blir gamla. Dessutom tycker ju många av mina vänner om sina syskon idag, mer än se gjorde när jag skärrad bevittnade deras raseriutbrott för 20 år sedan :)
Intressant att läsa om er som börjat ge mat! Någon fler vars barn kommer vara lakto-ovo-vegetarian?
Vår bebis blir 4 månader nästa vecka. Hon är helt ur gängorna. Sov tidigare hela nätter m paus för en eller två amningar. Sedan fyra nätter vaknar hon fem gånger per natt och är sur. Verkar vara gaser i magen och kamp för att fisa. Måste promenera henne lugn runt i huset. Det är som att ha en enveckors igen. Någon som känner igen sig? Jag blir helt matt.
Som vanligt skönt att höra att andra också har det jobbigt ;) Nu tycker jag redan att det är bättre!
Förresten bebislängt, hur stor är er son nu? Vår vägde in på 7000 g och 61 cm nu. Född 24/9. En tung liten pjäs.
Vi är själva fredag-tisdag, men vi är vana då min pojkvän reser mycket i sitt arbete. Det jobbigaste med att vara själv tycker jag är att det är så svårt att slappna av när lillan sover och jag t.ex. duschar. Jag väntar tills hon somnat för kvällen och sedan duschar jag jättesnabbt, hela tiden orolig för att hon ska vakna och vara ledsen. Jag "hör" henne skrika när jag står i duschen trots att det är omöjligt och när jag kliver ur är det tyst.Märkligt vad man kan inbilla sig saker.
