Klara av en abort :-(

Jag önskar dig all lycka till, och hoppas att killen ger dig det stöd du behöver oavsett vilket val du gör. Viktigast av allt är att du gör det som känns rätt för dig.

Hur blev du oplanerat gravid?

Tack detsamma!

Ja av slarv, så om du tyckte ordet oplanerat var fel så absolut är jag okej med det,

Hur då slarv, oskyddat sex?

Själv gjorde jag abort eftersom att min partner inte ville. Vi är fortfarande ihop och ska skaffa barn inom ett halvår nu men jag kan verkligen inte rättfärdiga att jag har gjort abort för att sedan 1,5 år senare skaffa barn när det passar bättre. Jag mådde oerhört dåligt både innan och efter aborten, med tanke på hur jag mådde innan borde jag ha insett att behålla var rätt beslut oavsett vad min partner ville.

Jag kan inte se att jag hade gjort någon större skada på min partner genom att behålla, jag vet att han hade älskat det lilla livet. Men hade hade nog inte längtat på samma sätt som jag. Nu kan vi skaffa barn och dela längtan och lyckan tillsammans. Det är visserligen oerhört fint, men det är inte tillräckligt för att jag ska känna att aborten var rätt beslut.

Men jag har full förståelse för att det kan vara rätt beslut för vissa. Men om man inte själv känner att det är rätt beslut så tror jag aldrig att det blir särskilt bra. Mitt liv har inte blivit sig likt efter aborten trots att det gått över ett år.

Tack för att du delade med dig! Men en sak måste jag fråga om det är okej? Hur klarade du av att stanna med killen efter aborten? För jag har svårt att se att jag skulle kunna ha samma respekt för min kille om han skulle tvinga mig att genomföra aborten. Därför är jag väldigt nyfiken hur ni lyckades. För just nu vill jag inte förlora honom oavsett, men känns som att risken är stor.

Förstår jag det rätt om du vill behålla, egentligen, innerst inne? Men din partner vill inte? Det kan låta egoistiskt, men jag tycker faktiskt att du ska göra det du själv känner att du vill. Allt det praktiska kommer att lösa sig, även om en graviditet kommer olägligt. 
Har du pratat med din partner om att behålla? Vart står han då?
Hoppas du får det stöd du behöver! 

Du har förstått det helt rätt Jag har nog inte fått fram det ordentligt för honom om hur jobbigt jag verkligen tycker att det är. Men har sagt att jag inte vet om jag kommer klara av att göra abort. Han kommer vara med oavsett. Men det är en hel del praktiskt som behöver ordnas innan, men blir det så att den får stanna tror jag vi kommer kunna ordna det. Men det gäller nog att vi verkligen får tid att prata igenom allt nu så vi vet var vi båda står ordentligt så vi kan göra så båda mår så bra som möjligt i det här. Och tack

Hur mycket vi nu än har pratat med varandra och med en kurator så känns det inte helt okej att göra en abort. Det är helt klart det vettigaste i detta läget. Men det gör så ont. Jag vill verkligen inte göra det. Men känner heller inte att jag bör tvinga på killen att bli pappa. Det känns som hur man än gör just nu så kommer hela relationen att ta slut nästan och det är det sista jag vill. Men hur hittar man styrkan i sig att göra en abort trots att man egentligen inte vill? Känns som man ska gå sönder inombords.

Känner du att du verkligen inte vill göra den här aborten, så ska du heller inte göra det. Du kanske får behålla killen, men jag är långt ifrån säker på att det skulle göra dig lycklig, om du kommer att må lika dåligt som efter din förra abort. Så mitt råd är "gör det inte!"

Nej jag vet. Men tänker man rent praktiskt kommer ju barnet och pappan inte kunna få en riktigt pappa barn relation då vi trots allt har ett distansförhållande idag och inte kommer ha en möjlighet att skaffa något gemensamt innan barnet kommer. Det känns som jag kämpar för att gr barnet en fel start, hur jobbigt det än är.

" Hade jag inte träffat denna man hade jag tillochmed börjat en planering på att åka till Danmark och skaffa barn på egen hand."

Hur tänkte du där då? Vilken pappa skulle det barnet fått? Det här barnet du väntar nu har ju en pappa. Om än på distans.

Jo jag vet. Men å andra sidan så sårar jag ju pappan på denna gång också, det är nog därför det känns tungt, nej jag vet inte men det känns inte som tankarna är klara överhuvudtaget. Och hur mycket man än ältar allt snurrar allt bara vidare runt. Det hade varit så mycket lättare om han också hade velat bara. Då hade jag ju aldrig ens tvekat. Men det känns som man måste ta hänsyn till pappan med. Kanske är jag för mån om att han inte ska bli besviken och ledsen på mig. Vet dock inte ens varför. Utsäkta om jag verkar väldigt otydlig men ja jag vet nog knappt själv var jag har mig själv just nu. Skulle önska att set bara kunde gå smidigt igenom så man bara kunde glömma allting. Men det lär man ju aldrig göra.

Min åsikt är att du borde behålla barnet. Med tanke på: 1) Det praktiska/ekonomiska kan ordnas genom att leva något mer sparsamt + anhörigas och vänners stöd. Men den enorma sorg du kommer gå igenom om du gör abort kanske du aldrig kan bli av med. 2) Din kille bryr sig så lite om dig så han behöver ändra sig. Om han vill att ditt hjärta ska krossas vid ÄNNU en abort som du verkligen inte vill göra så ifrågasätter jag om han älskar dig. Även om du gör abort och behåller relationen med honom vet du inte vad som är nästa stora sak som han "kräver" att du ska göra mot din vilja.

Jag förstår att det är en väldigt tuff situation men jag hoppas verkligen att allt ordnar sig på bästa möjliga sätt för dig, din kille och barnet.

Jag tycker också att du ska tänka på det barn som du redan har.

Din abort för 3 år sen gav dig dödslängtan, och du hade väldigt svårt att vara nära ditt barn eftersom du kände dig som en barnamördare. Utsätt inte ditt barn för det en gång till.

Med det pratiska är det just att vi inte har någon möjlighet för tillfället att få ett gemensamt boende, och han vill bo mitt sitt barn om han får ett. Men jag kämpar hårt för att försöka hitta någon lösning på det. Jag märker verkligen att jag har mina upp och ned dagar i det här just nu. Vissa dagar känns det bara hopplöst och att jag måste se förbi min vilja, men sen kommer andra dagar som nu när jag vet att jag absolut inte kan göra något åt det utan verkligen vill ha kvar min lilla bebis.

Det känns verkligen skönt att få höra utav främlingar att det faktiskt är okej. Jag trodde nästan bara att man skulle få höra när man starta denna tråd om att man verklige måste vara 2 om att få barn. Så det känns verkligen skönt att man inte bara fått den reaktionen.