Hade inte jag fått ultraljudet i vecka 11+4 med sonen hade jag varit ett totalt nervvrak. Jag kunde inte somna, sov inte bra när jag väl lyckats somna och bröt ihop gång på gång. Dock känns det som att innan vecka 10 kanske det inte känns så värt, om man inte är ordentligt orolig eller blöder. Man kan lika gärna få missfall precis efter egentligen.
Jag ska till Spec-MVC på måndag för att snacka om hur det blir eftersom jag snittats, samtidigt får jag nog ett VUL och hoppas på en fin födelsedagspresent (fyller 19 den dagen). Då ska jag vara i v 8+1 så jag hoppas ju massor men vet dock att även om det ser bra ut då kan det gå åt helvete ändå.
Nu har jag i alla fall börjat bli mer illamående. I vecka 7+0 kom det och sedan har det blivit lite bättre för att idag vara ganska jobbigt igen. Igår hade jag mycket molvärk på kvällen, låg med vetekudden på magen och ryggen från klockan åtta tills jag somnade strax efter tolv. Hoppas på växtvärk!