Välja mellan kärleken och barnet?
Jag vet inte om jag måste det, men OM jag måste välja så väljer jag kärleken.
Problemet är att en abort skulle äventyra kärleken också. Jag tror jag skulle må fruktansvärt dåligt av att behöva gå igenom det. Jag vill inte. Jag har längtat efter det här barnet och jag är redo. Men jag förstår att han inte känner att det var dags för vi har inte varit tillsammans länge alls och jag håller med om att vi borde ha väntat några månader till.
Men nu är det ju såhär och vi har ju fortfarande 8 månader tillsammans innan barnet kommer. För mig går det an. Även om det hade varit mer idealt att kanske börja försöka om 6-8 månader. Fast att göra abort nu för att börja försöka om ett halvår känns ju ganska onödigt på nått sätt. Och längre än så vill jag i vilket fall som helst inte vänta...
Jag plussade igår morse och jag behövde ungefär 10 minuter på mig att veta vad jag ville göra. Han vill ha mer tid att tänka. Jag lovade att hålla mig öppen för att abort är ett alternativ. Och jag vill göra det. Jag vill inte tvinga honom att bli pappa om han inte är redo. Jag älskar honom mer än jag någonsin trodde var möjligt och det känns otänkbart att något skulle kunna komma emellan oss, vi är som gjorda för varandra.
Men för varje dag, varje timme som går kommer jag att komma närmare barnet som redan finns i mig. en del av mig och en del av honom. Även om det bara är ett litet yngel än så vet jag ju att det kommer att bli en levande, älskad människa en dag om jag inte aktivt gör något åt det.
Jag sa till honom idag när vi vaknade att vi måste nog bestämma det där ganska snart. Inte för att lägga press på honom men för att jag känner att om vi väntar längre kommer jag inte kunna göra det.
Samtidigt vill jag inte säga precis hur jag känner för jag vill inte påverka hans beslut. Även om jag skulle komma fram till att jag inte kan göra abort vill jag inte berätta det förrän han bestämt vad han vill. För det känns viktigt att han får bestämma det för sig själv...
Tänker jag rätt?
Förlåt om det här bara är en massa pladder.. Behövde få tömma ut lite tankar. Och skulle vara jätteglad om någon vill dela sina..
(Fast undanbeder mig kommentarer om att vi borde varit mer noga med att skydda oss, det vet jag förstås redan, men nu blev det såhär)
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2015-05-31 05:54
Efter han fått tänka i tre dagar hade han äntligen insett att han väldigt gärna ville ha barnet och att motståndet mest berodde på yttre faktorer som vad släkten ska säga och den allmänna känslan av att det var lite klantigt av oss...
I själva verket visste vi ju båda från början att det är familj vi vill ha och vi hade aldrig täntk vänta mer än några månader så det är egentligen självklart att ta det som det kom nu.
Jag är så lycklig att han kom fram till det själv och att jag äntligen hittat en man som känner lika som jag på den punkten. Jag hade aldrig kunnat stå ut med att vara tillsammans med någon i flera långa år innan man går vidare och bildar familj. Och precis så känner han också.
Som flera sagt i trådsvaren känner jag också:
Att göra abort hade varit fruktansvärt.
Men att köra över hans vilja och tvinga honom att bli förälder fast han inte ville hade varit ännu värre. Jag är nästan säker på att jag inte hade gjort det mot honom.
Tur att jag slapp välja
Tusen tack för allt stöd! Det behövde jag verkligen. Jag är så glad att den här sidan finns så man kan få ur sig såna här tankar och folk lyssnar och bryr sig.
KRAM!!