Någon som kan lugna mina nerver? Spotting dagen före TD med starkt Plus!

Gjorde cb och det står nu gravid 2-3 veckor, så hormonerna minskar, det är verkligen kört och det är så jobbigt, det blir augusti igen, fast antagligen september för jag får väl mens då kliniken är stängd.

Nu slutade jag m Lutinus och det blöder. Allt känns svart.

Nu är jag tillbaka. Var på UL nyss (7+5) och nu såg de både foster och hjärta som pickar. Det ligger 4 dagar efter vad de tror, men jag ska tillbaka nästa fredag igen, då kanske man kan se mer. Vilken berg och dalbana. Jag satt och grät i väntrummet innan UL och sedan hjärtljud. Jag hoppas, hoppas, hoppas att det är friskt och blir ett barn. Jag är glad men vågar inte skrika ut min glädje, för det har svängt så. Samtidigt tänker jag om jag inte hade gjort UL den onsdagen utan väntat till fredagen förra veckan som var sagt så hade jag kanske sluppit denna vecka av sorg. Håll tummarna!

Jag kände en fästning på RD 4 och sedan samma känsla ca 4-6 dager efter, men jag skrev inte ner det för jag tänkte att det har ju redan fäst, men det kan kanske ha varit nr två som fäste och att det var nr ett som blödde ut tidigare. Vem vet. Hoppas!

[quote=75479068][quote-nick]Cyanea skrev 2015-06-30 10:59:55 följande:[/quote-nick]

Åååh vad skönt att hjärtat pickade på!!! Vad glad jag blir! Det är sjukt tufft med dessa tvära kast fram och tillbaka mellan glädje och förtvivlan. Kanske kan du glädja dig med att du är gravid exakt just nu? Det är omöjligt att säga vad som händer imorgon, men just exakt nu är det bra :) Jag håller tummarna för att det fortsätter att gå bra. Skriv gärna om vad som händer nästa fredag också, vill gärna veta :) 

Hur känner du i magen? Jag är helt nojig och känner dragningar och pirr, jag mår ju väldigt illa så jag tuggar tuggummi dagarna igenom, det hjälper, jag blödde ju efter förra VUL så jag är rädd för det igen, men än så länge bra, men pirr, kanske könner efter för mycket. Har läst sådana här trådar då man sett fostret och sedan dagarna efter har det blött ut. Måste sluta noja!

Ja du har rätt, jag tror jag tänker för långt fram, t.ex. att det ska vara kvar och växt till nästa UL, då blir tiden en plågsam transportsträcka, man kan ju inte skydda sig mot det värsta, det blir om det blir, men man försöker hitta kontrollen över det faktiska som läkartider etc. Vi går på semester nästa vecka, ska försöka fokusera på det så länge.

Är nu i v 10 (9+1) och allt såg normalt ut på UL, den har växt som den ska och jag är glad.

Fy, var på en marknad och känner någonting vått, hår in på toaletten och det är blod överallt och en klump i toaletten, jag tar upp den med händerna och bara skriker nej, min dotter var med och allt är kaos. Åker in akut till Norrköping, jag är samlad men väl på sjukhuset bryter jag ihop. De hjälper mig snabbt, först ser jag ingenting, det är tomt, men efter några evighetslånga sekunder ser vi graviditeten, fostret, hjärtat och rörelse. Den här graviditeten är den mest skrämmande jag haft. Är fortfarande osäker om jag drömmer eller om det är en mardröm. Nu i efterhand kommer jag på att jag blödde efter förra ul (gjorde ju ett igår) och jag har haft svsmpinfektion, kanske slemhinnorna är känsliga, sedan är det nog nu jag skulle haft min andra mens, så kanske det är det. Jag kommer inte kunna slappna av denna graviditet.

V 12+0, Gynnakuten Norrköping del 2, allt bra, blödning i natt... Jag håller på allvar på att förlora förståndet.

Skrev fel 13+0 ska det vara. Det var skitläskigt, konstaterade att jag haft en helt spottingfti dag och då kom detta istället. Gick på toaletten minst fyra ggr på raken och det var helt rött i toaletten och på pappret färskt blod. Blev mer och mer. Var så rädd under natten men lyckades till sist somna. Åkte in direkt på morgonen och sedan fick jag träffa läkare. Hon sade att eftersom jag inte blött ner en binda då lät det som en liten blödning och att det kan se mer ut än det är. Att även mycket stora blödningar kan vara helt ofarliga. Jag tänkte att jag inte skulle bli så upprörd nästa gång det skedde, men jag fick nära på en panikattack. Det är så jobbigt psykiskt. Jag är ändå rätt tuff och stark, men detta är något helt annat. 6 mån kvar. Hade bara ett mantra i bilen, lev, var frisk, bli hundra år...

V13, 12+0 ska det vara, mycket förvirrande

Hoppas det, men på ngt sätt känns det som att varje gång det gått bra har jag haft sådan tur och väntar mig nästan att förr eller senare går det inte. Har kämpat så mycket. Längtar till det är klart och att allt är bra. Hur är det själv? Går allt bra?

Jag fick ju se 12+0 sedan ska jag göra fostervattensprov om ett par veckor. Har lite ångest inför det. Gjorde det med andra barnet eftersom jag tyckte att kub var så godtyckligt, men om jag skulle få missfall efter det... Men på ivf-en tyckte min läkare att jag inte skulle oroa mig för det.

Jag ville så gärna vara den där lyckliga historian, men nu har det värsta hänt. Gjorde fostervattensprov som var svart, gammalt blod, skulle inte behöva betyda någonting. Fick lämna blodprov så att de kunde separera mitt blod från barnets vävnader. Idag ringde läkaren, det är avvikelse kromosompar 21. Down Syndrom. Jag trodde att jag varit med om allt, all berg och dalbana denna sommar, leder fram till detta. Det är så overkligt. Jag känner mig helt tom men också så ledsen, fortfarande i chock. Vi kommer avbryta. Jag kommer få döda barnet och föda ut det. Det kommer göra jätteont, jag har förlossningsskräck och så måste jag väl "straffas" då för att jag tar bort det och föda ut ett dött barn. Jag ville så gärna vara den där solskenshistorian. Men nu har det värsta skett och det går inte att göra ogjort.