Man måste se historien om Jesu ställföreträdande offerdöd i ett historiskt sammanhang. Tankegångarna var gamla redan på Jesu tid. Det är spännande att försöka sätta sig in i hur dåtidens människor tänkte och försöka förstå varför myterna kring Jesus blev som de blev.
Först detta med synd:
Alla gudar har inte varit så intresserade av människornas vandel som dagens judiska, kristna och muslimska gudar. De gamla grekiska, romerska, nordiska gudarna verkade mer intresserade av människorna tillbedjan och offer än deras handlande mot andra människor.
Även i de äldsta delarna av Gamla testamentet förefaller israels gud tämligen likgiltig inför vad människorna gör. Guden verkar mer intressera sig för tillbedjan och offer, men den allra viktigaste egenskapen hos människorna är enligt den gammaltestamentliga guden den etniska tillhörigheten. En del av de gamla patriarkerna betedde sig på ett synnerligen omoraliskt sätt, men det tycks inte ha bekymrat guden över huvud taget, så länge familjebanden var de rätta.
Under inflytande från persiskt tro kommer idéerna om Satan och helvetet in i den judiska tron. Satan var från början för övrigt ett verb, en handling, inte en varelse. Det är också nu som skapelseberättelsen och historien om syndafallet uppkommer. Bibelforskarna anser alltså att Bibelns själva början är ett relativt sentida tillägg.
Offret i allmänhet:
Äldre tiders gudar var väldigt intresserade av de mutor som kallas offer. Gamla testamentets gud är inget undantag. Ett slags offer inom den judiska kulturen hänger ihop med syndatanken. Man tog en get och ?lade? på något magiskt sätt över sina ?synder? på geten och körde sedan ut den i öknen varvid synderna försvann med geten. Därav uttrycket syndabock.
Offret av gudasonen.
I kristendomens fall räckte det inte med ett djur utan tydligen krävde den grymma guden ett människooffer för att förlåta ?synderna?. Myten om en gudason, som är barn till en manlig gud och en mänsklig kvinna, som offras och sedan återuppstår efter tre dagar är varken unik eller ny för kristendomen, utan förekommer annorstädes och tidigare. Gudasonens födelse, död och återuppståndelse har även i de andra myterna förlagts kring midvintersolståndet och vårdagjämningen även om de ibland har bytt plats, så att födelsen är på våren och offret vid jul. Det har förmodligen att göra med att det är vid dessa tider naturen byter riktning. Även vi sekulära svenskar firar ju dessa årets hålltider, även om vi inte är troende.