Nygravid med första barnet - någon som vill följas åt?

Nu var det ett tag sen jag skrev något men jag är här och läser! :)

Hur mår ni allihop? Jag är så avundsjuk på er som börjar må bra igen. I typ varenda app står det att nu brukar man må fantastiskt bra. Jo tjena... Jag har varit hemma från jobbet hela veckan nu och bara legat i soffan eller sängen. Jag är så yr att jag inte vet vart jag ska ta vägen! Lågt blodtryck säger BM. Klarar inte av att stå upp mer än korta stunder. Tog en dusch nyss och trodde att jag skulle svimma. Inte så kul. Min stackars sambo får stå ut med att göra typ allt här hemma och jag får så dåligt samvete att jag inte orkar hjälpa till. Är i mitten av vecka 16 och trodde verkligen att jag skulle få må bra nu. Förlåt för deppinlägg...

Mitt illamående kom tillbaka i veckan igen. Suck :( men igår fick jag igen hålla mat i mig. Hoppas verkligen det är över nu. Är i vecka 13, 12+2. Var på kub i torsdags och allt såg bra ut. Babyn är lite mager men kanske inte så konstigt då jag gått ner 10kg. Lite svårt hade bm att se eftersom jag är så uttorkad.

Har ni tips på vagnar som passar i terräng? Vi bor på landet med sandvägar och mycket upp och nedförs backar. Ska väl i allafaall vara hjul med luft i så att de dämpar lite. Annars är det nog en djungel för mig :P tänkte försöka hitta en begagnad så det lönar sig kanske att börja hålla utkik.

Nu är det min tur att söka lite tröst och stöd hos er. Har mått så otroligt dåligt i några dagar nu. Vi hade sambons föräldrar på besök här om kvällen. Jag är väldigt glad  dom båda och har fått uppfattningen av att det går åt båda hållen. Men när dom var här tog hans mamma upp våran ekonomi sådär hux flux. Min sambo är fast anställd, heltid och tjänar riktigt bra med pengar. Jag däremot, som pausade mina studier för att flytta hit till en mini"stad" i en fjord i Norge jobbar som timvikarie i en klädbutik. Jag har inte många timmar i veckan då butiken inte går så himla bra. Jag söker absolut alla jobb som kommer upp, men har inte fått något än, vilket i sig inte är så kul för självförtroendet. 

Hur som helst. Jag förstår att hans mamma oroar sig eftersom jag inte har fast jobb osv. Men blev ändå ganska obekväm när hon tog upp ämnet. Jag försökte lugna henne och sa att jag är väldigt bra på att leva snålt och spara pengar, och trots att min månadslön är runt en fjärdedel av min sambos har jag satt undan mer pengar än vad han har gjort det senaste halvåret. Då fick jag ett snäsigt svar om att det inte är så konstigt eftersom han betalar mer än mig. Visst, han betalar huslån som jag inte betalar, eftersom han köpte huset innan vi träffades. Men räkningar och mat splittar vi 50/50. 
Jag kan inte släppa vad hon sa, och det känns verkligen som hon tycker att jag är en gold digger. Jag kan inte ens vara glad över babyn just nu, längtar inte efter den alls just nu. Jag bara ligger på sovrummet i mörker och gråter och kräks. 

Min sambo säger att han kan ta upp det med henne, förklara hur hårt jag faktiskt försöker för att få ett fast jobb, och att jag blev sårad av vad hon sa. Men jag är rädd för att hon bara ska bli mer irriterad på mig då. 
Usch, har så ont i magen över det här. Vad skulle ni göra om ni var mig?

Fina magar ni har! Jag tror inte man behöver oroa sig så mycket för om magen är ovanligt stor eller liten, den växer nog som den ska och alla växer ju olika snabbt i olika skeden. Åtminstone gör min det. Går in i vecka 17 idag och tycker fortfarande magen (och midjan) är onödigt fluffig, haha, men det blir väl en fastare kula så småningom, ska vi tro. Bm sa i alla fall att jag kan räkna med att det växer mycket nu och att vikten även fortsätter öka ett tag framöver nu. Det var skönt att höra, då jag faktiskt är lite nojig över vikten... Hur har ni andra det med den saken?