Ett normalt beteende att lämna ett barn gallskrikandes i busken och blödande?

Har 100% förtroende för barnet att  framföra katten även nu efter.
Det var en situation där jag säkert hade blivit biten också.
Även situationen över, och barnet gråter kraftigt pga den höga smärtan.
Så ser h*n till att katten på ett adekvat sätt, då tanke på att den är vettskrämd och mycket svårhanterlig.
Gjorde h*n det exemplariskt, och visade att h*n var förtjänat det förtroende jag gett.
Detta förtroendet har h*n fått genom jag varit med många många gånger.

Så du menar att en hundägare ska avvika då den inte ens kan skapat sig en uppfattning om hunden bitit eller inte.
Då barnet skrek jag har blivit biten.
Sen i sig är inte situationen en nöd på liv och död, var det detta du inbilla dig?
Jag vet inte med dig, men jag hade då aldrig avvikit från platsen hastigt, om jag hade hört ett barn gallskrika.
Verkar som  du har just den där rätta empatin, och ser den bästa lösningen att bara gå därifrån.
Vem vet, kanske karman kommer till dig en dag, och lämnar dig eller dina närmast till sitt öde utan att bry sig.

Så många gånger jag förklarat i den tråden, och du än inte fattat.
Skrämmande!

Berätta gärna vad det är för skillnad?
Jag hade då aldrig lämnat ett barn som börjat skrika så.
Inte heller en vuxen hade jag lämnat, utan fråga vad som hade hänt och om personen behöver hjälp.
Hade som någon sa ovan, kollat upp vad som hade hänt.
Och sen ringt till föräldrar, om det visat sig om det hade behövts.

Kanske karma ska komma till dig, som antyder att hundägaren gjort rätt val genom avvika från platsen hastigt och inte ens kolla om det var hunden som bet ens.
Personligen är inte jag så empatibefriad.
Är du?

Håller med, var mest tänkt som en fråga.
Men blev inte riktigt så.

Och du har ju haft lite övning ;)

Det är just beteendet att bara dra, som jag är så förundrad över.
Jag personligen skulle aldrig ha dragit, oavsett om det är en vuxen eller barn.
Sen kan man diskutera vad man hade gjort när man säkert ställt att det var "okey".
"Okey" som då att det är ett relativt ofarligt bett, men ack så smärtsamt.
Säkrat katten, och fått upp och hem barnet, känns som ett bra hanterande av situationen.
Frågat hur det gick anser jag som det absoluta minimum, göra inget känns totalt empatibefriat.

Hundägaren hade inte den kontroll på hunden som är förväntat.
Då anfall inte stoppades i tid, då har kontrollen på hunden brustit.
Det är buskar och går inte se vad som sker på marken.

Varför skulle jag tro att du är hundägaren i detta fallet för?
Karman är för din framtid, förstod du inte detta?
Oavsett, nu vet du!