BF Juli 2017 ny

Har varit hos bm och fått ett sista datum då vi bokade in igångsättning på bf pga min foglossning. Men barnmorskan trodde inte det skulle behövas med tanke på alla förvärkar jag dras med, tryck neråt och smärta i tappen.

Någon mer som har mycket hugg, ilningar och ömhet i tappen? Bebis är fixerad och ligger långt ner så gissar på att det är trycket som gör det.

Idag är det 15 dagar kvar enligt preglife appen. Så overkligt. När jag ser dom söta bäbisarna här på forumet längtar jag så det gör ont efter vår lilla pojke. Att få hålla honom i mina armar, få lära känna honom.

Det känns som om man varit så fokuserad på att få klart allt det praktiska och att överleva graviditets krämporna att man nästan glömt bort att det är ett litet mirakel som växer i en!

Idag ska jag göra en spotify playlist med musik till förlossningen tänkte jag. Kör nog mest meditations musik. Känns inte som om jag kommer ha lust att ha musik med text.
Vad har ni andra för personliga "grejer" planerade till förlossningen?
På Profylax kursen pratade hon om att man t.ex. kunde ha med sig ett föremål för att hjälpa en visualisera något man ska göra med bäbisen efter den är född, som ex tog hon ett par som älskade att åka båt och hade med sig en liten flytväst in i rummet som dom tittade på när det var jobbigt.
Vi funderar på en solhatt eftersom vi älskar skogspromenader. Visserligen kommer han ligga i vagnen i skugga men hatten får bli mer som en symbol.

Min bm ville inte kolla tappen... hon sa att dom inte vill vara där och pilla i onödan. Synd, jag som ville ha nåt tecken på att det närmade sig haha.

Däremot hade jag högre blodtryck än normalt och hon sa att man kunde få det innan förlossningen. Någon som känner igen sig? Ska testa urin på måndag men vill ju hellre tro att det beror på att bebis vill ut snart hihi

Klockan 00.05 föddes vår dotter. Beräknad 5/7.

Vi mår toppen

Tänkte uppdatera här lite om vad som hänt/händer för oss.
OBS! Inget för de känsliga..

Den 8/6 fick jag väldiga smärtor i rygg och mage, kunde knappt sova på natten. Bebis sparkade på som vanligt och jag tog några Alvedon för att sova. Lyckades till slut att somna. Dagen efter alltså den 9/6 så fortsatte smärtorna, fast inte lika intensiva. Tänkte att det är förvärkar på gång, jag var ju trots allt i vecka 35+3. 

Dagen flyter på bra och vi blir bjudna på middag hos kompisar på kvällen. Smärtorna fortsätter och vi bestämmer oss för att åka in på sjukhuset.
På parkeringen känner jag att det blir blött i byxan och jag tänker att nu har vattnet gått!

När vi står i hissen på väg upp till förlossningen känner jag med handen på byxan och ser att det kommer blod...
Världens panik och vi springer till en ny hiss som tar oss till målet. Väl framme möter vi sköterskor som genast tar in oss på ett rum. Några sekunder senare kommer fler sköterskor, barnmorskor och läkare.
CTG görs, men ingenting.

En ultraljudsmaskin hämtas för att höra hjärtslagen. Ingenting. Absolut ingenting.
Vi får där och då beskedet att våran pojke inte lever. Känns som att få en käftsmäll och det är sådan chock från att gå från att tro att han lever till att få beskedet.
Ett riktigt ultraljud görs sedan där vi också ser han, han rör sig inte...det är ingen dålig dröm. Det är fan en mardröm som är i högsta grad verklig.

Några timmar senare, den 10/6 föds vår lilla änglason genom kejsarsnitt. De försökte få igång mig på naturlig väg, men det gick för långsamt och jag hade såna smärtor i magen så då togs beslutet om snitt.
Han var så fin och såg så fridfull ut. Orsaken var att moderkakan hade lossnat, så han hade inte en chans. Klandrar mig själv så att jag inte förstod att något var fel...

Vi har precis haft begravning för honom och tagit farväl. Men det gör så ont att han inte lever med oss och scenariot där vi får beskedet spelas upp i mitt huvud..

Detta är min förlossningshistoria, tyvärr med ett olyckligt slut.