Sjuttiosjuan skrev 2017-03-15 15:25:25 följande:
Ja, ska fråga henne imorgon. Vill liksom inte prata med någon närstående, känns ändå inte som om dom kommer och förstå och det är skönt att alla inte vet allt om vad som händer för ibland är det också skönt att låtsas att allt är som vanligt utan att folk ska fråga hur det går hela tiden. Verkligen svårt, har aldrig varit i en sådan här sits förut och trodde inte att jag skulle bli så här påverkad:(
Jag känner igen mig. Jag har inte heller velat berätta för jag vill kunna leva utan att andra säger något om det här vid fel tillfälle. Att ibland kunna släppa det och bara tänka på annat.
När vi gick igenom detta första gången, som slutade med ett barn, så mådde jag enormt dåligt. Många som frågade om vi inte skulle skaffa barn och själv försökte vi år efter år och undrade om det någonsin skulle gå. Efter vi fick barn var vi ganska öppna med att det var via IVF och det har varit skönt nu. Det är ingen som har frågat om vi inte ska skaffa ett till barn eller om vårt barn inte ska få ett syskon. Jag mår inte lika dåligt som då, när jag inte visste om jag skulle få barn alls, men jag mår långt ifrån bra. Det är tufft känslomässigt och dessutom all behandling med hormoner och smärtor som man går igenom.
Förra veckan sa min svärmor att hon skulle sälja vårt barns spjälsäng som har använts hos henne. Jag dök totalt. Det var för mig som ett kvitto på att jag är för gammal, att det aldrig kommer gå, att det bara är att ge upp. Hon tänkte nog inte mer än att vårt barn är för stor för den sängen, men för mig kändes det som att hela världen hade gett upp att jag skulle kunna bli gravid igen.
