IVF februari 2017

Tur vi har de där karlarna ibland! Min är ju tyvärr inte den stora stöttepelaren. Han ser nästan spyfärdig ut redan när jag blandar ihop mina sprutor. Han tror att det gör mer ont att ta sprutor än det i själva verket gör. Det är ju i själen smärtan sitter. Och det såklart för oss båda!

Så den biten med spruteriet sköter jag bäst själv. Men på ultraljuden är han den stora klippan. (Det är nästan så att det är han som gör det på mig)

Du har all rätt att tjata på om IVF. Om ngn tycker det blir för mkt får de väl säga till.

Vi är prel.bokade på äggplock vecka 6 men det är mkt som kan hända innan vi är där. Först ser vi hur de utvecklas dom små blåsorna, sen ser vi när det blir av.

Försök ta det ett steg i taget. Nu ör fokus sprutor och så småningom ultraljud. De kommer korrigera hormonerna utefter hur kroppen svarar. Försök att ha tilltro att dina ägg håller kvalitet. Äggplock blir nästa skede. Har du tagit sprutan nu?

Det är inte mkt du kan planera och bestämma själv på den här resan, tyvärr.. Det är din kropp och era embryon som bestämmer när, var & hur allting kommer ske. Det är bättre du sänker ribban lite och tar var dag som den kommer även om det känns svårt. I det här skedet handlar det om hur du svarar på hormonstimuleringen, vilket ni ser under ultraljudet.

Nu har jag varit på UL, det såg bra ut, det växte som det ska. Så jag fortsätter på samma doser, och ska tillbaka på fredag igen. Blir förmodligen äggplock på måndag eller tisdag =)

Är ju sjukt svårt att få tag på Orgalutran, är restnoterat...så jag lyckades få tag i en i lördags, smet tidigare från jobbet... Idag hittade jag en! Får fortsätta leta imorgon! =P

Jag fastnade för din fråga "när ska man ge upp?".. den frågan har jag ställt mig många gånger. 
Jag är 26 år, jag och min man har försökt bli gravida i snart 7 år. December 2012 fick jag reda på att jag har ett dåligt AMH värde. Vi blev remitterade till IVF-klinik (minns ej hur lång tid det dröjde..).
Sedan dess har vi genomfört 7 IVF försök, både s.k. färska och frysåterföringar. I oktober 2016 plussade vi äntligen! Men idag sitter vi i en helt annan sits. På RUL 19/1 fick vi veta att det inte finns något fostervatten alls och att vår lilla är tillväxthämmad . Domen; att vårt barn inte kommer överleva om det inte sker ett mirakel och en massa fostervatten plötsligt dyker upp.... Vilket det ännu inte gjort... Är nu i v. 19+4
Vi står i valet att antingen avbryta graviditeten, låta vårt barn självdö eller låta den dö vi födseln (pga outvecklade lungor). 

Jag har kännt att jag vill ge upp tusen gånger om! Så många år, så mycket kämpande, sån smärta i hjärtat... men vi kämpar på. Drömmen och längtan efter ett barn är så stor för oss!
Jag tror inte man kan bestämma hur länge man ska kämpa och orka, eller hur många försök man ger det. Man får ta det som det kommer, lyssna på sin kropp och sitt psyke.. Det är såklart så individuellt. 
Själv känns det nu helt hopplöst för oss, så mörkt och så smärtsamt. Men jag vet att jag vill försöka igen! Jag vet inte när, men så fort jag och min man, båda två, är redo både fysiskt och psykiskt så hoppas jag att jag orkar gå igenom denna process igen. 

För vissa går det så lätt, livet känns ofta så orättvist! Men jag håller tummarna för alla som längtar efter ett barn att älska! 

Hoppar in här jag med! Påbörjat vår tredje ivf och sprutstarten var igår. Korta protokollet och precis som trådstartaren manlig faktor. Hoppas på bättre lycka denna gång men hoppet sinar ... lycka till alla!

Inget jag har märkt av. Men jag är ju en av de "lyckliga" som slipper de flesta biverkningarna. Står inget på packsedeln om det?

Jag vet inte vad jag ska svara på hur min sambo tänker... vi har ju en son tillsammans redan. Jag har nog tänkt att det är jag som längtar mest. Men idag när vi pratade om en utlandsresa vi ska göra, sa han att vi kanske inte kan åka i höst ???? Så jag tror att han hoppas mer än han ger sken av. Självklart vill han också ha en till, men har inte hört så mycket från honom om det. Måste fråga faktiskt!

Vet inte vad det är för skillnad på Gonal och puregon. Men jag har feberkänsla och lite ont i kroppen . Och huvudvärk. Så jag antar att det är lite biverkningar.

Har tagit sprutor i 8 dagar nu, börjar bli lite less... det går bra, men det spänner en hel del i magen efteråt. Och så när puregonet inte räcker i den första dosen, utan man måste ta en TILL och skarva... blä... de där nålsticken alltså... jobbiga. Men det går ju bra! Positiva tankar ????