ivfbullen skrev 2017-05-25 20:56:37 följande:
Långt inlägg... förlåt
Först vill jag börja med att säga att det är STOR skillnad att gå till privat klinik och till offentlig sjukhus.
När vi bode i ett annat län så skickade de oss till en privat klinik och där fick man reda på minsta lilla steg som skulle göras och varför.
Nu när vi gjorde misstaget att flytta så hamnade vi på Sahlgrenska! Jävla skit är det!
Man får nya läkaren varenda gång och INGEN har koll på vad den ena har sagt till en.
När vi fick reda på att det skulle bli totalfrysning så sa läkaren A att det var både för överstimuleringen men även för att slemhinnan var inte så fin som den borde. Vi frågade hur man fick en fin slemhinna? Han sa då att vi kommer att köra igång med öströgen tabletter och sen Lutinus vaggisar fram till insättningen och därefter endast köra med Lutinus ett tag. Bra! Han skrev även ut Lutinus.
När jag sen ringde nu för att berätta att jag fått min mens så sa barnmorskan att jag skulle ta Letrozol från mensdag 3 och mensdag 7. Flera gånger fick jag upprepa datumet för när jag hade fått min mens då hon inte verkade hänga med.
Den här osäkerheten fick ju mig att fundera en hel del. Men men, jag tog tabletterna som de sa till mig.
Fick en glad gubbe på Ägglossningsstickan och ringde de; då säger de ok du kan komma in på söndag för återföring av ägg.
När jag sen på kvällen kom att tänka på vad läkaren hade sagt så blev jag alldeles kall, de har ju glömt att säga till mig att ta vaggisarna!!!!!
Jag tog en på kvällen, morgonen därpå och en precis innan jag hann ringa de. Barnmorskan tog mina uppgifter och jag berättade för henne att jag hade tagit de här Lutinus eftersom det var det läkaren sa till oss sist.
Efter 3! timmar ringer en tredje barnmorska med glatt röst:
- Ja nu har jag pratat med läkaren och du hade tagit 3 vaggisar Lutinus nu va?
- Ja det har jag.
- Ja men då väntar vi till nästa mens så blir det ingen återföring på söndag (hon var fortfarande glad i rösten).
- VA?!?!?!?!
Någonstans där bröt jag ihop totalt och började gråta, hyperventilera och skrika på henne. Jag blev så ledsen och SÅ ARG!!! Både för hennes jävla glada smurf ton och även för att hon trodde man bara kunde säga en sån sak bara sådär! Som om man ringer El-giganten och de svarar; nej det finns ingen på lager, men de kommer nästa månad. Ha det bra!
Jag har aldrig tappat förståndet sådär mot någon, det blev helt enkelt för mycket och jag sa en hel del till henne om vad jag tyckte om både hennes röst och om hela jävla bajs-Sahlgrenska. Hon blev jätterädd och chockad. Men oj då så ledsen du blir sa hon. Ja det tror du väl fan att jag är! Ni förstör mig totalt!
Efter mycket om och men säger människan; jag kanske ska fråga läkare om det är ok ändå att fortsätta med tanke på att du faktiskt bara har tagit 3 tabletter. OCH DU SÄGER DETTA NU EFTER ATT DU RINGT MIG!?!?! KUNDE DU INTE HA GJORT DET INNAN?!?!
Hon förklarade att hon inte visste om det fanns någon läkare i huset då klockan var 16.00
Jag minns att jag skrek till henne: Se till att hitta någon!!! För jag kommer att stå där på söndag och jag ska ha mitt ägg!!!!
En timme senare ringer en läkare som berättar att det blir ingen återföring då jag kan ha förstört det med Lutinus. Det är nämligen såhär: Läkare A sa ju till oss att vi skulle ha öströgen och Lutinus. Men det är en läkare B som utan att ha träffat mig bestämt sen när jag ringt om min mens att vi kör på Letrozol som är ANTI-öströgen! Alltså tvärtom!!! De tänker att det kanske funkar och då ska man inte ta Lutinus förrän efter återföringen. Lutinus kan ha förstört mina egna hormonproduktioner och då kanske slemhinnan inte kommer att se bra ut nu (ngt som i mina öron låter som bullshit då överallt jag läser på nätet så står det att Progesteron är just för att förberedda livmodern, det sa de också på den privata kliniken).
Jag blev rasande och skrek rakt ut: VARFÖR HAR NI INTE SAGT NÅGOT TILL MIG OM VAD NI HAR FÅTT MIG ATT STOPPA IN I MIN KROPP?!?! Först säger en östrogen (vilket faktiskt gjorde mig gravid i min första FET på den privata kliniken men tidig missfall) och sen bestämmer en annan att köra vice versa!
Nä svarar hon, det vet jag inte men det ska vara så optimalt som möjligt och därför vill vi inte sätta in ett ägg nu OM IFALL slemhinnan inte ser bra ut.
Jag frågade; är slemhinnan förstörd?
Nej svarade hon, men den kan ha påverkats negativt. Men vi förstår hur du känner nu.
Jasså?! det gör du? Det tror jag inte! Du har säkert barn att gå hem till nu när dagen är slut JAG SITTER KVAR I DET HÄR BARNLÖSA SKITLIV!
Då svarade hon lite kaxigt: Men jag har jobbat med detta i 10 år, därför vet jag hur det känns.
Nej det gör du inte, att jobba med en symptom ger inte dig symptomen. Att jobba med exempelvis cancer betyder inte att du vet hur det är att ha cancer.
Blev riktigt förbannad över att hon sa så.
Till slut sa hon: ok, men det jag vill säga är att om du känner att du vill ta en risk så gör vi en återföring. Det kanske inte är optimalt men det kan ju vara ett starkt embryo och din slemhinna kanske ändå ser bra ut.
JA jag vet att jag tar en risk! Allt i det här är en risk. Bara för att jag får tillbaka ett ägg betyder inte att jag kommer bli gravid. Det vet jag mycket väl.
Ja ok sa hon, då kör vi som planerat. Men det är som sagt inte ens säker att det har skett något fel med slemhinnan men det kan ha gjort det.
Så avslutade vi samtalet med att säga hejdå och att jag kommer på söndag...
Jag frågade innan om det var något risk för barnet om det nu blir ett barn. Nej absolut inte sa hon. Men det kanske blir så att du inte blir gravid. Nä ok sa jag, det får jag ta.
Jag HATAR att de inte berättar vad jag stoppar in för tabletter. Jag hatar att de aldrig är pålästa innan de ringer. Jag hatar att jag får olika personer hela tiden. Jag hatar att de kan låta så nonchalanta när de ger tunga besked.
Jag hatar att jag tappade kontrollen. Jag hatar att jag grät. Jag hatar att jag gick sönder.
Men nu måste jag kämpa vidare. Jag orkar inte en till stoppskylt. Inte efter alla stoppskyltar vi fått nu med de. Först; oj det var inte rätt mens i januari. Oj vi kan inte vecka 6 för det är fullbokat. Oj vi kan inte fortsätta pga överstimulering. Oj vi kan inte fortsätta pga vikten. Och så nu detta.
Nej, för att kunna orka vidare så måste jag ha mitt lilla ägg nu, på självaste mors dag.
För första gången i mitt liv kändes det som att något tog mitt barn ifrån mig. Jag vet att ett ägg inte är ett barn men jag såg det framför mig; jag befann mig i min drömbubbla med min bebis i famnen och de kom och tog den. Jag fick slåss med hela min kraft. Nu har jag min bebis i min famn igen i mina tankar och jag hoppas han/hon vill vara kvar hos mig nu. Jag hoppas så innerligt att detta ägg klarar sig och jag hoppas min kropp ser till att fixa en fin slemhinna till bebisen.
Ja fy, inte ska det vara lätt inte.. :(
Hur har det gått för er? Blev det FET idag? Håller tummarna för det!
