Hur överlever man på vårdbidrag?

Ok, tack för utförligt svar
Ang mina elevers utredningar så har det varit lite olika, en del har en diagnos, andra har flera, någon har fått sin diagnos ändrad osv.

ÅP MÅSTE följas, tala om att om den inte följs så ringer ni skolverket, ingen rektor vill ha skolverket på sig.

Ang fritids är jag osäker på om det verkligen är skolan som har ansvaret att ordna assistent och så där faktiskt, jag jobbar dock inte själv inom fritids.
Det jag dock ofta ser är att fritids inte är en bra lösning för de flesta av de här barnen, de behöver längre tid för återhämtning i hemmiljö, men det är så klart olika för alla barn.

Sen så är det ju så att vissa barn inte alls klarar vanlig klass och då ska man inte tvinga in dem där. Bättre då med klass för bara de som har samma diagnos. De med ADHD och de med asperger ska inte gå tillsammans i de flesta fall. Min åsikt dock, baserad på alla olika ställen jag har arbetat på med barn som har olika diagnoser.
Andra tycker annorlunda och tjatar om inkludering. Inkludering innebär dock för mig att alla barn har rätt till utbildning på ett sätt som de kan ta till sig. Inte promt att de ska sitta i klassrummet med alla andra hela tiden.

Läraren har nog ett dilemma dock, hen har alla andra elever också att tänka på och de ska också få sitt, att anpassa enkom efter en elev är omöjligt. Egen assistent till en enda elev vet jag att en del skolor ger, men som vitt jag har förstått så är det egentligen inte så man får göra för då blir det en personlig assistent och det ska man isf få via LSS.

Pratar man med HAB osv säger de att en personlig assistent inte ska hjälpa till med skolarbete, det är skolans jobb... Så det är en jäkla rundgång. Och som du säger; det är ett helsike att orka med ALLT som man måste hålla rätt på och ta reda på osv. (Been there, done that som singelmamma... Blev utbränd på kuppen)
En idé kan vara att någon av er får en sjukskrivning på minst tre månader så ni kan ägna er helt åt detta tills det fungerar.

Skoltaxi kan vara räddningen och de flesta klarar av det med bra inskolning. Någon av er kan åka med de första gångerna. Många som kör den här typen av barn är jätteduktiga! Skapa en bra relation med dem så känner ni er trygga också. De som körde min dotter fick lite info av mig innan och antingen sa de bara hej och inget mer under resan eller så pratade (snarare frågade) om hennes specialintresssen så fick hon prata om det. På hemväg från skolan så var de tysta för då behövde hon vila hjärnan.

Man kan tala om att barnet tex måste sitta på samma plats alltid och att om andra barn ska åka med så behöver det vara barn som är tysta (tex, du vet ju vad ditt barn behöver) eller så får man skaffa bra hörselkåpor, affärer som säljer jakt/skyttesaker har bra grejor och så finns det en som kostar typ 2000 kr som ska vara suverän, ska se om jag hittar namnet på den. Man kan också kräva att barnet slipper sitta tätt intill någon annan. Alltså antingen alltid i framsätet eller  bara två barn på sätet bak.

I klassen jag arbetar i är det hög andel barn som har olika diagnoser och vissa barn kräver så pass mycket anpassningar att vi inte klarar av det på en lärare och en assistent så vi har haft många strider under året. VI kan inte göra något alls, det kan bara regeringen egentligen genom att ändra reglerna för skolpengen så att barn med en diagnos får högre skolpeng.

Kommunerna idag har också ofta missuppfattat och fattar inte att skollagen står över deras egna regler så man måste vara på dem också ovanpå allt annat man måste göra för sina barn. Försök få ihop ett gäng andra föräldrar och skriv varsitt brev eller mail som ni skickar samma dag till den ansvarige inom kommunen och berätta precis allt era barn behöver. Det blir lite jobbigt om de får en massa brev samtidigt och det uppmärksammas på ett annat vis då också

Åter till min klass, vi har ett litet rum som vi kan gå till när det behövs, men det är bara vissa som måste gå dit, andra kan vara i klassrummet då klassen faktiskt är en tyst klass som jobbar koncentrerat. En del kan ändå inte vara i klassrummet jämt och det kan bero på dagsformen för en del barn. Detta gör att jag får välja vilka barn jag ska ta mig an just den dagen, för läraren klarar inte av att ge alla de med behov av anpassningar i undervisningen som de behöver samtidigt som han ska ge alla andra vad de har rätt till.
En jäkla sits alltså. Och alla föräldrar ser bara sitt barns behov och alla möten med hab avser just det barnet som hab har och då ser inte de heller att det finns fler i klassen som behöver anpassningar.

Så, mitt råd är first things first. Försök få sjukskrivning så att ni kan rodda runt hela alltet utan att gå under.

Var på om att utredningen ska snabbas på i den mån det går. Åtminstone kan en diagnos ges så att ni hamnar i LSS rullar så att säga och kan få tex en boendestödjare, en personlig assistent eller vad ni nu behöver.

Var på skolan om att ÅP ska följas, på vilket sätt de vill göra det är inte din sak, det ska följas bara och klarar de inte det får skolverket kliva in med stora handen och peka. Påpeka även detta med socialt stöd under raster, den som är rastvakt, är det en allmän rastvakt till för alla eller är denne enkom för ert barn?

Prata med rektorn om vilken uppgift rastvakten har och att om uppgiften inte är att sitta på ett ställe och ha uppsikt över alla så behöver ju denne få det klargjort för sig. Det är dock jättesvårt att vara ett specifikt barns sociala tolkare om barnet tycker om att springa runt lite överallt. I alla fall på min skola pga skolgårdens utformning med berg och skog som tillhör själva skolan.

Vi har såna barn och den som är till för just de barnen med särskilda behov har en gräsligt ful jacka på sig, men den syns vida omkring så den personen är lätt att lokalisera för alla barn. Alla barn får lära sig att söka upp den personen om det blir galet och man blir osams. De får också lära sig vad man kan göra om man blir så där arg att man bara vill slå (tex slå med en pinne på ett träd, eller slå på en kudde om man är inne)

Givetvis blir det bråk i alla fall ibland, men oftast så kommer de faktiskt och talar om att det har blivit bråk innan det går överstyr. Det är något man får jobba med intensivt i början av varje termin.

Kolla upp detta med skoltaxi. Fritids är som sagt sällan bra för dessa barn men måste man så måste man ju, alla måste ju överleva. Kolla då upp vad som gäller ang personlig ass på fritids.

Jag missade säkert nåt nu, då ber jag om ursäkt

Tack Rappakalja för ett jättebra svar! Får en massa tankar och funderingar i huvudet, och skulle gärna vilja bolla lite. Tyvärr har jag inte möjlighet just nu, men lovar att återkomma

Varsågod, jag brinner för sånt här eftersom jag var i din sits förut och fick stångas med skolan helt solo. Nu jobbar jag med barn som har diagnos och stångas fortfarande med skolan emellanåt Men även med föräldrar då en del har helt orealistiska förväntningar.

Men men, huvudsaken är att det blir bra för barnen i slutändan

Tänkte försöka kommentera en del i taget om det är ok, riskerar att bli ett alldeles för långt inlägg annars...

Nej, skolan misslyckas med att följa ÅP. Läraren anser sig inte ha möjlighet. Vet att vi kan anmäla, men jobbar hellre konstruktivt med lärare och rektor för att försöka hitta lösningar som gör att de kan klara av anpassningarna. Har som sagt var i stort sett blivit avrådd att anmäla från de flesta jag pratat med. Men det kanske är fel råd?

Nej, fritids är ingen bra lösning för vår son heller, även om han klarade av rätt många timmar på fritids när skolsituationen fungerade bättre under förra läsåret.
Har dock inte för stora förhoppningar om att kunna lösa det för framtiden heller, utan väljer att fokusera på skolan, som är så mycket viktigare.

Sonen klarar av en vanlig klass, om det bara finns grundläggande anpassningar för npf elever, vilket ju oftast också är en fördel för alla "normala" barn.

Finns ingen specialklass i någon skola i närheten, utan för att få den möjligheten skulle vi vara tvungna att flytta.

Håller med om att det finns problem med att ha flera barn med olika diagnoser i samma klass, men med en anpassning till npf behov så fungerade det väldigt bra under förra läsåret för alla elever. Men då kanske sonens ADHD kompisar inte har de svåraste besvären heller.
Håller med om att inkludering innebär att ge alla lika förutsättningar utifrån de individuella behoven, inte att alla ska behandlas lika oavsett behov...

Har själv jobbat med undervisning under en period, så jag kan förstå att det är svårt att klara av att tillgodose alla elevers behov. Har dock sett i praktiken hur det kan fungera så mycket bättre än det gör i nuläget.
Den förra läraren utgick helt enkelt inte från gruppen, utan från alla elever som individer. Alla fick varsin studieplanering, och varje elev jobbade individuellt efter en egen arbetsplanering. Genomgångarna var givetvis gemensamma, men antal uppgifter, uppgifternas upplägg och svårighetsgrad individanpassades för varje elev. Lägg därtill en tydlig struktur i undervisningen och klassrumsmiljön och en trygg social miljö i gruppen där den vuxna hela tiden var närvarande och delaktig.
Resultatet var att alla barn fick studiero och motivation, och att de med särskilda behov fick dessa tillgodosedda i den ordinarie undervisningen mycket större utsträckning än under det här läsåret.

Under det här läsåret har det varit mer "normal" gruppundervisning, med stökig klassrumsmiljö och omotiverade och stressade elever med stort behov av stöd för att kunna anpassa sig till undervisningen och skolmiljön. Resultatet för vår del har varit att vi gått från att kunna fokusera på strukturella förbättringsåtgärder och helhetsgrepp på situationen, och istället hamnat i ett läge där vi tvingas "släcka bränder". Åtgärderna det här året liknar mer en "kom ihåg lista" än en verklig pedagogisk planering för hur vår son ska få förutsättningar att klara av att gå till skolan varje dag. Blir lätt en negativ spiral, där de detaljerade kraven ofta riskerar att prioriteras bort eller helt enkelt glömmas i all stress.

Vi har flera gånger försökt lyfta undervisningspedagogiken och miljön i klassrummet och gruppen, men varje gång mötts av totalt motstånd. Läraren anser sig inte ha någon möjlighet att ändra något i undervisningen, och kan inte heller ta på sig ansvaret för den sociala miljön. Det vi kan få gehör för är små steg i den riktning vi strävar efter, men som sagt var så blir det lätt en negativ "kravlista" över alla fel, istället för en framåtsyftande förbättringar.

Ex. på det vi jobbade med förra året: "Vuxen ska finnas med i kapprummet inför rast för att tillgodose behovet av en lugn och strukturerad miljö, fysiskt och socialt" Det har vi nu tvingats banta till: "Inga krav på regnkläder under rast får ställas av personalen". Alltså varken samma syfte eller mening, bara en nödlösning för att sonen för huvud taget ska klara av att komma till skolan...

Med allt detta vill jag bara ha sagt, att jag förstår lärarens dilemma i att försöka tillgodose alla elevers behov, men att jag samtidigt kan tycka att man gör det extra svårt för sig när man sätter sig i den situationen man gjort - just genom att inte jobba för en i grunden bättre skolsituation, utan självmant ta på sig en massa detaljerade krav på småsaker för varje enskild elev....

Rundgången och bristen på samordning känner vi igen... Hur stora samhällsresurser slösas bort på detta som skulle kunna komma de behövande barnen till nytta istället?

Funderar på sjukskrivning, men är rädd för att inte orka. Jobbet är just nu min enda viloplats, där jag faktiskt kan slappna av och få tänka på lite annat någon gång
Är så tacksam för att ha en arbetsgivare som ställer upp med flexibla arbetstider och alltid visar förståelse när jag behöver prioritera min familj av olika anledningar.
Men visst finns det en gräns, där tiden helt enkelt inte räcker till för att både kämpa för sonen, ta hand om övriga i familjen och jobba. Hoppas bara att jag kan inse var den gränsen går innan det gått för långt.

Tror egen skoltaxi kan vara en lösning, även om jag ser att det kommer att ta en del energi, så är det definitivt en bättre lösning än vad den gemensamma bussen någonsin kommer att kunna vara.

Men i en situation där energin inte räcker för att klara 5 dagar i skolan, så känns det fel att lägga ytterligare en del av energin på att försöka skola in sonen på att åka taxi. Prioriteringen måste vara att han ska orka igenom hela skolveckor först med hjälp av vår skjuts. Först därefter kan vi skola in honom på taxi.

Ska ta upp diskussionen med kommunen i god tid innan höstterminen, så får vi se hur långt vi kan komma.

Bra tips annars om hur an ordnar resorna på bästa sätt. Sonen har alltid haft en bra relation med våra busschaufförer, som klarar mycket av det du beskriver. Dock fungerar det sämre med kompisarna på bussen. Chauffören har ingen möjlighet att hjälpa sonen under resan, och sonen klarar inte av att sitta tillsammans med de andra under de 40 minuterna på bussen utan vuxen stöd. Vi har försökt att ordna placeringarna, men det har inte varit ok för de andra barnen.

Har också tänkt på att försöka samordna någon form av protest, men inte orkat. Antar att det är samma sak för de andra föräldrarna.
Har bra kontakt med föräldrarna till ett barn med diagnos i sonens klass, och vi försöker i alla fall jobba tillsammans så gott det går.