Hjälp.. abort eller behålla?

Tycker ni att jag borde bolla tankarna med mina föräldrar eller är det bara dumt att dra in dom i det hela? Vill inte att dom ska bli överlyckliga (ifall jag ska göra abort). Skulle bara vara skönt att höra deras åsikter och få lite stöd. Mamma är väldigt orolig av sig så vill ju inte att hon ska oroa sig mer över min livssituation än vad hon redan gör. Vet att båda längtar efter barnbarn väldigt mycket..

Jag kan inte råda dig eller någon annan. Gjorde själv abort när jag var 32. Fick barn senare med en annan man som jag lever med idag.

När jag gjorde aborten bodde jag litet på 28 kvm och hade jobb som jag inte tyckte var tillräckligt hög. Det var rörigt med pappan. Jag tog ett snabbt beslut. Ju tidigare desto bättre. Jag ångrade mig inte då - men jag känner ändå sorg över barnet och situationen. Hade förstås älskat det om det fötts.

Jag är i samma vecka som dig och blev också gravid oplanerat. Kom som jordens största chock. Tajmingen var riktigt dålig. Jag pluggar fortfarande men är färdig i slutet på september. Väntas då köra igång med mitt nya jobb (inom sälj). Är fortfarande rätt ung, fyller 24. Ekonomin är inte den bästa i och med att jag studerar.

Men jag och sambon har beslutat oss för att behålla. Efter mkt om och men. Vi har en lång relation bakom oss så vi överlever nog det här också :) Vi har precis kunnat börjat glädjas åt bebis.

Gör det som känns rätt.

TS, om du letar efter ett "tecken" så är jag och mitt inlägg just det. Gör inte abort! Du söker svar och jag har det. Jag har själv gjort en abort en gång och jag ångrar mig djupt! Jag var väldigt ung och tänker på detta än idag - 3 barn senare.

Snälla, kära du! Gör inte abort! Behåll ditt barn som just nu växer i dig. Det kommer gå bra! Känn kärleken och glädj dig istället.

Gör inget du kommer ångra. Allt kommer lösa sig! Snälla, snälla du!

Alltså största anledningen till att du vill behålla är väl att du vill ha kvar killen? Om du verkligen rannsakar dig själv?

När man nyss blivit dumpad är nog värsta tillfället att skaffa/behålla barnet. Du är fortfarande kär. Vill han inte ha barnet kommer du fortsätta få ditt hjärta krossat under hela graviditeten, när barnet föds, när barnet kommit. Han kanske träffar en ny tjej redan innan barnet föds - då 'måste' du lämna ifrån din bebis till en främmande kvinna. Är det det du vill?

Du kommer inte komma över honom direkt, han måste få umgås med sitt barn flera ggr/vecka kanske tillsammans med sin nya tjej. Känns det som att det kan bli okej?

Eller så lämnar han dig helt ensam och sen när den jobbiga tiden är över kommer han och kräver v.v.

Om du avbryter graviditeten och ni går vidare på varsitt håll så kommer du komma över honom och hitta en annan.

Han är ju inget pappamaterial till dina framtida barn. Han vill ju inte leva med dig. Och han är inget pappamaterial till den graviditet du har för han vill ju faktiskt avsluta den. Att vara en bra pappa kräver ju åtminstone att man vill ha barnet och vill ha det vid liv. Eller hur? Du får nog släppa tänken om att han skulle bli en bra pappa. Han säger ju rakt ut att han inte vill ha barnet.

Att han skulle bli mer kär när magen växer är extremt osannolikt. Han kommer inte älska dig för att du behåller ett barn som han verkligen inte vill han. Kärlek växer inte när någon går rakt emot ens vilja och ger en ett livslångt åtagande som man inte vill ha. Foglossning, läckande bröst, hemorrojder, spyor, bristningar, extrem trötthet, noll sexlust, en stor svullen kropp osv är inte heller saker som lockar fram kärleksfulla känslor som inte finns där från början. När barnet är litet så blir det troligtvis noll sömn, avslag, håravfall, sömnbrist, extremt lite pengar (då du får minsta från fk, ca ~5000 efter skatt om du tar ut 7/veckan),ingen egentid, hängbuk, nedstämdhet osv Det är inte heller saker som lockar till romans. När man redan har ett tryggt och kärleksfullt förhållande där båda vill ha barn så skrattar man åt missären ;)och tar sig genom det.

Men om man inte har dessa saker så kommer kärleken inte att dyka upp.

Tvärt om så kommer du sitta med dessa känslor och den förändrade kroppen och bli bitter på den nya, smala och fria flickvännen som kan leka mamma när det passar och sedan lämna tillbaka den. Det dyker upp trådar som handlar om detta hela tiden. Kvinnor som trodde att en bebis skulle göra dom närmre och att "han kommer älska barnet när det väl kommer" och som sedan bli besvikna :(

Behåll om du verkligen vill och är redo. Men var realistisk och ta beslutet utifrån hur det verkligen är, inte hur du önskar att det vore :)

Jag skulle säga abort om du inte vill att din unge ska bli tvångsomhändertagen av myndigheter.

Abort

Ja alltså.. jag hade ju gjort abort på en gång om det var något ons som var pappan och som jag inte hade några känslor för alls. Så ja det är mycket möjligt att jag vill behålla just för att han är pappan. Vill ju ha barn men inte med vem som helst. Han har velat fram och tillbaka gällande oss så jag tänker väl att det kommer ordna sig. Men jag får nog inse att det inte kommer bli vi igen och jag vill verkligen inte hamna i situationen du beskriver!

Han har lovat att följa med på alla kontroller osv och även förlossning om jag behåller men skaffar han en ny tjej, ja då vettetusan hur det blir..

Jag sitter inte i skiten på det sättet. Jobb kan jag ordna och kommer lyckas få en bostad innan barnet kommer. Har utbildning och sparade pengar och en familj som hjälper mig ifall det skulle behövas. De praktiska sakerna löser sig. Det är tanken på att jag ska leva ensam med bebisen som skrämmer mig.