Hjälp.. abort eller behålla?

Hur gick det TS?

Frågar igen... hur har det gått?

Alltså kommer säkert få alla emot mig nu, men jag skulle behålla. Jag skulle antagligen plågas av tanken på att inte föda det barn som fäst i min kropp, som lever! Dömer dig inte för abort om det är ditt eget val!! Men låt ingen tvinga dig, det ska vara ditt beslut!! Men jag tror att saker och ting har en tendens att lösa sig av sig självt. OM du anstränger dig!! Otroligt oansvarigt av mannen att göra dig gravid och sedan dumpa dig. Jag förutsätter att du verkligen var kär och ville leva med HONOM. Ha barn och en familj med just honom och så blev det inte så. Kan du kanske påbörja en kort yrkesutbildning redan nu, så att du får arbete efter föräldraledighet? Något som efterfrågas på arbetsmarknaden. Eller läsa en högskoleutbildning med CSN till något du kan arbeta inom. Gärna något som behövs och är brist på tex förskollärare? Om du inte kan få arbete med de referenser som du har just nu. Kan du få tag på en lägenhet snart eller har du inte alls ekonomi? Vad gör du annars just nu och vad har du gjort innan? Självklart kommer det bli tufft men om du är seriös med att ta dig ifrån arbetslöshet och bostadslöshet så är det inte omöjligt. Jag vet ensamstående trebarnsmammor som har lägenhet deltidsjobb och studerar heltid med CSN så det beror ju på hur du är som person om du är motiverad eller ej. Prata även med barnets far om han vill ha någon kontakt med sitt kommande barn eller inte? Delad vårdnad eller ej? Kan ni dela ansvar trots att ni bor isär och hålla en god kontakt trots allt så är det såklart det bästa. Låt inte han avgöra om du ska behålla barnet eller inte. Om han inte velat ha barn med dig skulle han ha skyddat sig. Barnet är i din kropp nu och det är du som bestämmer. Självklart krävs det en aktiv insats från dig nu och du måste ta tag i ditt liv så att du kan ta hand om ett litet oskyldigt liv om det blir ditt beslut. Jag blev själv gravid lite tidigt in i min och sambons relation (gravid en bit innan första året ihop) jag var också så kär, men vi höll ihop som tur var för jag hade bara CSN och en liten etta på 14 kvm. Inget jobb i sikte. Soc finns även som ett skyddsnät men du måste ändå se till att komma ifrån det genom ev utbildning eller/och arbete! Kram och lycka till!!

Tillägger att jag nu är tvåbarnsmamma och ev kommer vi separera och då är jag och du i samma situation på sätt och vis. Jag läser in yrkesutbildning, har precis fått lite jobb inom det jag pluggar till men har intr ekonomi att skaffa lägenhet just nu (om jag inte ska be soc om hjälp) så jag pluggar för glatta livet för att kunna bli självförsörjande och ha råd med bostad och mat åt barnen. Ev är jag gravid igen. Så ingen vidare planering!! Men sådant är livet anser jag och då får man hantera det! :) Menar inte att prata massor om mig själv, men vi kanske är i lite samma båt på ett sätt. Jag vill även stärka dig i att man kan klara av saker även om man har många odds emot sig!! Kramar

Oj trodde tråden var skriven idag, hoppas nu inte jag strör salt i såren om du valde abort. Allt ordnar sig hur du än valde. Så svårt... Har du tagit beslutet än och hur gick det? Förstår om du inte orkar svara isåfall.

Jag hade gjort abort. Killen vill inte ha barnet och det är grymt egoistiskt att bara köra över hans vilja, speciellt när man har en förhoppning om att barnet kommer att föra er samman igen. Båda föräldrarna ska vilja ha barnet oavsett om ni är tillsammans eller ej.

Nej det är INTE grymt egoistiskt!! Men jag tror inte att barnet lappar ihop något. Han var aktiv att sätta barnet till liv (om inte kondomen spruckit) så han är inget offer!! Det är TS kropp och hon som måste gå igenom ett ingrepp i hennes kropp och själ. Jag har själv varit i samma situation och han sitter just nu bredvid mig 8år senare med sin lillebror och är det bästa som har hänt mig. Har övervägt abort då jag hade känt barnets far så kort tid och jag ej var färdig med min utbildning eller hade något arbete och bodde i en liten etta på 14kvm. Det gick bra ändå!

Jag har nu genomfört en medicinsk abort och det gick väl bra fysiskt men psykiskt var och är det fortfarande skitjobbigt! Efter att jag hade tagit den första tabletten kände jag mig helt tom. Kände att jag började ångra mig framåt kvällen och googlade om det gick att ändra sig men det verkade kört så det var bara att vänta i två dagar på att slutföra det hela...

Exet kom och hämtade mig dagen för aborten och jag bodde hos honom i ett par dagar efteråt för det kändes tryggast så. Han var väldigt omhändertagande och snäll men det är ju klart när han fick som han ville. Grät när jag skulle föra upp pillerna fast embryot troligtvis redan hade dött av första pillret. Sen när det satte igång grät jag ännu mer när blodet rann och klumparna kom ut i toaletten. Det var hemskt.. Hade fäst mig vid det lilla i min mage :( Mitt ex bad om ursäkt för att han inte fattade att det skulle vara så jobbigt att genomgå en abort. Han trodde att det bara var att ta ett piller och sen vart det klart. Så är glad att han var med och fick se hur jobbigt det faktiskt kan vara. Förhoppningsvis är även han noggrannare med skydd framöver. 

Nu när jag kan tänka lite klarare utan en massa hormoner i kroppen och stress om att jag måste bestämma mig så ångrar jag mig faktiskt och det känns skit. Vet att allt hade fixat sig och blivit bra innan barnet kom. Men det finns inte mycket att göra. Jag träffar kanske någon inom kort som vill ha barn med mig. Men just nu känns det helt otänkbart att skaffa barn med någon annan än mitt ex. Jag älskar honom mer än allt och jag kan inte sluta tänka på hur fint vårt barn skulle bli. Så just nu känner jag bara en enorm sorg över obesvarad kärlek och barnet som jag valde bort.

Å fy... vad jobbigt för dig. Skitsvår situation du sattes i.

Vad du än hade gjort hade du säkert mått dåligt.

Ledsen att du ångrar dig. Men fundera på varför. Är det pga barnet främst eller pga att "bandet" mellan dig och ditt ex nu brutits.?

Stackars dig

.

Du har tagit ett av vårt samhälles svåraste beslut.

Och bara du kan själv kan be dig svara inför dig....

Jag skulle satsa på att prata med någon terapeut.

Ha det bra

Kram

Om några år så kommer du vänta barn med mannen i ditt liv istället. En man som älskar dig, klappar din mage och längtar efter ert barn. Ditt ex kommer vara en blek skugga i jämförelse med din stora kärlek. Du kommer vara så glad över att kunna ge ett barn en kärleksfull famij med en fin pappa. Du kommer självklart tänka på aborten ibland men det kommer kännas som rätt beslut.

Att vänta barn med någon som älskar och längtar lika starkt är bland det underbaraste som finns.

Skapa dig ett stabilt liv nu och var redo när den rätte dyker upp :)

har du varit arbetslös länge? Tänker om du har ett bra sgi på försäkringskassan vid mammaledighet senare. Har du familj som stöttar dej ifall du behåller barnet. Du är ändå 30. Vad är det för pappa? Har han utbildning boende och ordnad ekonomi? Kommer ni kunna ha barn gemensamt utan att bråka i framtiden och hamna i rätten osv. Tänkt igenom allt. Vad vill du jobba med sen? Har du svårt att få jobb? Du kanske behöver utbilda dej i något? Lägenhet? Kommer de lösa sej? Tänk praktiskt framför allt. Löser det sej så behåll barnet, du är ju ändå 30!

Kan vara bra att läsa igenom hela tråden innan man svarar, i synnerhet i ett så här känsligt ämne. TS har redan gjort abort, ångrar sig och mår dåligt.