Bf MAJ 2018 med syskon,stannar på FL

Känner att jag måste skriva av mig. Inte skrivit i tråden ännu. Men känner mig så ensam och mår så dåligt. Ni verkar va ett härligt gäng.

Jag är i vecka 14 idag. BF 6 maj enligt bm, 5 maj enligt alla uträkningar. Jag ska på ett tidigt ultraljud på fredag och RUL 8 december. Ber att allt ska se bra ut. Har en son på 4 år.

Nu till det jobbiga då. Jag har mått illa sedan dag 1. Varje dag. Jag har börjat kräkas några gånger nu på senaste tid. Ätit lergigan i några veckor men känner inte att det hjälper. Har lergigan forte att hämta ut som ska va något bättre så ska testa det. Jag är iallafall såå trött. Så psykiskt trött på detta. Har ingen ork, ingen energi. Vill bara ligga i sängen och inte göra nåt. Får dåligt samvete gentemot sonen, hunden och sambon. Men jag mår verkligen piss. Mirakulöst har det gått bra att jobba. Jobbar 100% som medicinsk sekreterare men 50% av tiden jobbar jag hemma. Har dessutom vabbat en del under hösten vilket är sjukt skönt. Jobbar dag, kväll, helg vilket oxå är skönt. Så de har ändå gått bra. Men ändå. Känner mig typ deprimerad. Dränerad. Som att jag tappat allt. All glädje över graviditeten är som bortblåst. Jag kan inte slappna av. Kan inte glädjas. Mår skit och det upptar 99% av mitt liv. I stunder har jag mått bra och fått lite energi att göra saker. Men mest är det bara skit. Och jag vill verkligen inte gnälla. Jag är så glad över att va gravid och att vi ska få syskon. Vi försökte i 9 månader. Men de är så jobbigt detta. Och nu har jag börjat oroa mig lite. Under första graviditeten var jag aldrig orolig. Nu tänker jag mer på vad jag har att förlora. Åh. Hoppas på att få se ett friskt litet foster på ul på fredag. Kanske de kan ge lite glädje i allt det jobbiga <3

Tack för omtanken. Ytterligare en vecka av ovisshet kvarstår. I måndags var jag så nere och bara grät och var helt förstörd så mina arbetskompisar började undra vad som stod på. Inte lätt när man inte vill berätta för nån. Valde iaf att berätta för chefen. Sen vissa dagar går lite bättre när man orkar bita ihop och försöka tänka på annat. Men jag är orolig som bara den för känner ju som sagt inga symtom heller på att vara gravid. Då blir man ju ännu mer orolig.

Hej alla, jag har inte riktigt orkat läsa alla sidor ni redan skrivit, de började skrivas om blödningar och missfall och jag blev så ledsen.. Har haft ett själv för några år sen och jag minns hur förkrossad jag var.

Jag är iaf gravid nu, med ett fjärde barn!! Käns helt sjukt! "ny" pappa Denna gång el vad man ska säga.

Jag har varit äckligt dålig ända sen jag borde haft Mens... Ända tills för några dagar sen, jag har varit uppe på benen, lagat mat och städat och gjort vanliga saker som ja inte alls kunnat på länge. Jag har inte tagit lerigan comp på flera dagar nu.

Jag är glad att jag mår bättre, men Jag blir så rädd att fostret dött och att ja mår bättre för det. Hade ett ma en gång och då sa de bara poff så mådde ja bra, sex veckor senare började jag blöda och tredje dagen kom fostret ut och fick bekräftat via vul att ja inte vad gravid längre. Jag vet inte om fostret dött så jag började må bra men jag misstänker de.

Tänkte jag skulle Våga Skriva in min på mvc nu i veckan.. Inte vågat de än.. Gjorde de den gången ja fick missfall och de va så hemskt.. De ringde och jag svarade inte sen stötte ja på min barnmorska på öppna förskolan och de va så jobbigt att berätta.. Hoppas jag kan få ett vul.. Haft haft de med MinA två senaste barn.. En gång pga missfallet ja Haft och gången efter pga missfallet och för att de missat en allvarlig missbildning på barn 2....

Nu blev de lite rörigt... Hej iaf

Jag har mått lite som du skriver, väldigt illamående och väldigt trött men inte kräkts mer än några gånger. Inte alls likt mins tidigare graviditeter. Bara velat ligga under täcket och sovit otroligt mycket. Min räddning blev två veckor sjukskrivning som gyn skrev efter en blödning. Jag jobbade lite hemma, men tog det väldigt lugnt.

Nu en vecka efter sjukskrivning har illamåendet lättat en hel del, samma med tröttheten. Har slutat med lergigan. Känns som jag sakta men säkert håller på att bli människa igen! Jag är i 10+5 nu, BF 22 maj, så kanske finns det ett ljus i tunneln för dig redan en vecka eller två bort, håller tummarna för det!

Hej på er!

Undrar om någon känner igen sig? Är i v 11 nu. Jag har varit extremt trött under den senaste månaden och verkligen kämpat för att klara av att vara på jobbet. Men har inte orkat något utöver det. Har tänkt att det är normalt att vara trött när man är gravid o kört på men bara vilat när jag varit hemma. Jag började få ångest lite då och då.

Men för en vecka sen sa det stopp. Fick såå mycket ångest och bara grät. Fick tid till min bm dagen därpå o hon tyckte att jag skulle vara hemma en vecka o vila o fick tid till läkare veckan efter som sa att hon kan sjukskriva mig retroaktivt. Nu förstår jag inte hur jag ens orkat gå till jobbet. Försöker göra lite hemma o ta nån liten peomenad för att inte bli trött för att jag vilar för mkt. Men min energinivå är i princip obefintlig. Får ångest och känner mig stressad över småsaker. Har ett jobb där det är ganska hög press och tanken på att ens vara där på 50 % känns nu helt omöjlig.

Är set någon som är/har varit med om liknande? Är orolig för att inte bli sjukskriven.

Skönt att det blivit bättre.

Jag blir lite nojig när alla säger "det blir bättre efter vecka 12" men det inte blir det. Känns nästan sämre nu. De va en tid efter att jag börjat med tabletterna som de kändes bättre men sen blev jag dålig igen. Hade en veckas semester förra veckan men känner mig inte alls utvilad. Känner att jag inte får tid till att vila riktigt ordentligt. Oftast är sonen hemma, jag drar det tunga lastet, blir naturligt så när jag vabbar eftersom jag jobbar kväll eller jobbar hemma å då blir det lättare om jag gör det. Känner för en sjukskrivning, åka hem till familjen och bara vila upp mig en vecka eller två. Men samtidigt vill jag inte förlora pengar och har ganska mkt ansvar nu på jobbet året ut (ska ta emot 4 studenter en vecka på varje). Såklart är hälsan viktigast och jag vet att inte allt hänger på mig. Ska fundera lite på hur jag vill göra. På fredag ska jag ju till bm iafoch göra ultraljud. Så kan prata med henne samtidigt. Tack för att du svara <3