Hej!
Hakar på här med. Gravid med barn nummer två, men då jag fick ett missfall i mitten av augusti så är jag försiktigt optimistisk.. Bf om allt går vägen är 24/6, är i vecka 4+5. Symtom än så länge är spänningar i brösten (gör dock inte ont), spänningar i pannan och så börjar tröttheten komma. Brukar inte vara några problem att gå upp med min son på morgonen, men idag hade jag kunnat somna sittandes XD
Jag börjar bli så rädd...mina symtom har försvunnit o igår var jag liksom öm runt livmodern så jag kunde inte ha byxorna knäppta. Funderar på om lilla fostret dött därinne...känner ingen molvärk längre ...
Jag läste någonstans att livmodern i vecka 6 är stor som en clementin men borde då inte tjejmagen bukta ut lite - jag är helt platt....
Åh jag är så fruktansvärt orolig - kan det ha dött? Hur känns det för er andra-vilka symtom har ni?
Jag mår inte illa. Allt smakar som vanligt. Lite trött bara men det kan jag annars vara om hösten...
Så orolig!
Hej o tack för svar.... jag är inte svullen. ..:( känner ingenting längre o det är det som skrämmer mig.kan man göra någon form av kontroll att barnet lever?
När tänker ni berätta på jobbet, alltså gå ut med det till alla (inte bara närmsta kollegorna)? Tänker främst på er som har ett skrivbordsjobb där det egentligen inte finns något behov av att berätta så tidigt. Vi kommer ha ett arbetsplatsmöte dager efter mitt kub, då är jag i vecka 13. Funderar på att berätta för alla då så att det är gjort, men samtidigt så känner jag att jag vill hålla på hemligheten lite, kanske till v 15. Eller är det sent?
Jag får lite panik. Jag är i vecka 10 och idag frågade person nr 2 (!) mig om jag var gravid. Sådär lite med glimt om "ja när ska han få ett syskon då?" (Har ett barn sen tidigare). Och sedan sa hon att hon "sett det". Hade egentligen tänkt vänta tills efter vecka 12 men tydligen syns det alltså så mycket redan att man törs fråga? Min första graviditet kunde jag dölja till ca vecka 17-18 kring RUL. Har lite putmage av mig själv och alltid haft men ser ut som en ballong för tillfället och så vet man att det lilla pyret som gömmer sig där i är vadå, typ 3 cm? Blir lite stressad över detta.
Vilka har ni berättat för än? Jag är i vecka 11 och vi tänkte berätta runt vecka 13-14. Hittills vet tre av mina bättre tjejkompisar, och för familjen berättar vi nog nästa vecka. Men tänker just på att "offentliggöra" det på sociala medier, finns risken att ngn tar illa upp för att man inte berättat det personligen först? Kommer berätta för mina föräldrar + svärisarna först.
Jag är i vecka 11 nu (10+2) och sen en vecka tillbaka drygt så har illamåendet börjat försvinna. Det kommer fortfarande ibland, som imorse då jag fick flera kväljningar, men sen inget alls under resten av dagen. Tröttheten är kvar, kanske inte lika mycket dock, och är fortfarande lite öm i brösten. Hur ser det ut för er andra i ungefär samma vecka, börjar era symtom bli färre? Jag minns att jag var i samma vecka runt jul 2015, och att illamåendet var borta i princip då med, men kan inte hjälpa att jag blir orolig ändå..
Jag gick in i vecka 11 idag, mår fortfarande illa hela dagarna men det har blivit mycket bättre. Blev dock överraskad av en spya på jobbet igår :/ min trötthet har blivit mycket bättre, tror de beror mycket på att illamåendet blivit så mycke bättre, det tog verkligen musten ur mig. Vet vad du menar med oron...det enda vi kan göra är att försöka tänka positivt, visst är det väl ändå runt denna vecka endel börjar må lite bättre igen?
Vad skönt zebra! :) ibland ska det bara gå bra helt enkelt, underbart!
Har nu varit på inskrivning i 11+1 och har kub inbokat till nästa fredag. Jag har varit så orolig över ifall pyret fortfarande lever och precis som förra gången så köpte vi en doppler. Igår lyssnade vi, och hittade hjärtljuden! <3 Trodde det skulle dröja några veckor till, men är väldigt tacksam för att jag fick höra det redan nu. Betydligt lugnare inför kub!
Tack Moorii! Det var relativt sent med inskrivning? Men skönt att ni hörde hjärtljuden. Själv känner jag av ett fladder i nedre magen ibland. Då lugnar man ner sig, samtidigt har illamåendet för mig varit ett tecken på att allt är ok.
Innan min pojk fick jag missfall v 11 och ett typiskt tecken var att illamåendet en dag försvann helt i v10. Det var för bra för att vara sant. De fann att fostret dött strax innan det.