IVF våren 2018
styrkekramar till dig, och hoppas du har fel.
styrkekramar till dig, och hoppas du har fel.
Åh, jag blir tokig på detta väntande och velande i kroppen...! Ena stunden känner jag ingenting och får upp hoppet lite igen, för att en stund senare få mensvärk och fortsätta tarmblödningar och tappa allt hopp åter igen. Sambon är så klart orolig och frågar och bryr sig, men jag blir nästan bara stressad av att känna efter varje gång han frågar. Hur gör era respektive, och hur upplever ni det? Är jag knäpp som tycker att det är lite jobbigt?
Tänkte ju vänta med testet tills på lördag, men pratade med kliniken idag och de rekommenderar att jag gör testet på fredag som planerat för att kunna spraya/ta Enanton direkt över helgen om det är negativt. Sen vet jag ju förstås inte hur länge jag måste spraya/ta Enanton, men jag gör hellre det än att min endometrios får härja fritt...
Frun fick mkt bedövning samt morfin mm så att hon kände mkt lite av behandlingen! Hon har dock endometrios samt en chokladcysta så då gav de lite extra. Be om mer om det behövs, man ska ej lida i onödan!
Har tänkt lite senaste veckorna att vad lite information man får egentligen. Man får veta hur IVF fungerar men inte hur alla hormoner och piller påverkar kroppen eller hur psyket mår av allt det här (sånt är givetvis individuellt). De tar in en 10 min för UL och säger hur det ser ut, men ingen frågar hur man mår. Tex "Hej vännen. Hur mår du nu? Blir du påverkad av medicinerna nåt? Förstår att det måste vara jättejobbigt det här, men kämpa på", istället för "Hej. Du kan klä av dig och lägga dig på britsen" hade känts så mycket bättre. Så, lite klagande från min sida. =)
Fick "order" via telefon att vara kissnödig så de verkar ha kvar det här uppe i Umeå.
Ja sorry vill absolut inte skrämma upp dig att du måste fylla blåsan som en toka, och det verkar som att 99% inte har några problem alls vid återföring!!
Jag fick själv tipset med fylld blåsa då jag har en del ärrvävnad på min livmoderhals och det gick galant :) (men ingen annan verkar ha några som helst återföringsproblem)
Nej rent psykiskt är det nog ofta lika jobbigt för båda, eller att det tar hårdare för den ena partnern givetvis. Där måste man ju försöka lyfta och peppa varann. Missförstå mig inte, jag vill absolut inte att min man ska lida
Tufft om mannen känner sig otillräcklig såklart.
Min man har liksom gjort sitt blodprov till att han minsann dragit sitt TUNGA strå till stacken och att detta räcker och blir över... men har man utvecklat en sprutfobi (jag vet ju att hans mamma är den skydliga där...) så är det ju givetvis traumatiskt.
Jag tycker dock att det är lite ojämnvikt gällande de fysiska testerna/undersökningarna som måste göras vid en IVF...
Håller helt med dig. Min man har varit så otroligt nedstämd och haft extremt dåligt samvete eftersom det är "hans fel". Han har lidit extremt av att se mig behöva medicinera och må dåligt av det. Han har tyckt det varit minst lika jobbigt som jag när alla runt omkring får barn på löpande band. Sen tror jag han har kännt att han inte vågar beklaga sig eftersom jag får genomgå det mesta fysiska. Men man måste komma ihåg att detta är något man gör gemensamt och vi bär varandras smärta i det här.
Roligt att höra att det går framåt för de flesta i gruppen. Känns konstigt att nu vara en ruvare. Trodde nästan aldrig den här dagen skulle komma...
Satte in igår så det är alldeles nytt. Testdag första mars så nu är det bara att vänta. Hoppas verkligen du har fel!