LillaAw skrev 2017-12-17 22:03:51 följande:
Hej,
Jag känner med er alla. Detta var året man hade tänkt bli gravid och här står man nu, snart 2018 och än så länge sååå långt borta. Har bim på nyårsafton så vill inte riktigt ropa hej än men med allt som varit det här året så är inte förhoppningarna jättestora.
Vårt sexliv tog mest stryk de första 6 månaderna egentligen och jag tror det var mycket relaterat till min egen ångest. Nu har vi påbörjat utredning som visat än så länge att vi båda är normala och har "normala" värden även om min mans spermaprov va precis på gränsen. Jag försöker tänka att jag är relativt ung och att det fortfarande ska gå naturlig väg för IVF-resan är inte heller en dans på rosor med hormonsprutor, äggplock etc.
Det jag känner har varit jobbigt är just att det är en så privat grej att man inte vill prata så mycket om det. Jag känner de senaste tiden att jag haft mindre lust att gå till jobbet och göra roliga saker på helgerna med vänner. Jag har blivit lite mer isolerad i deppandet.
Jag hoppas att vi alla som följts åt här månad efter månad snart ska få sina plus eller svar på varför det inte tar sig <3
Känner verkligen igen mig. Jag märker också att jag drar mig tillbaka från vänner lite. Har mindre lust och orkar liksom varken låtsas att allt är bra eller prata om det... då blir det ofta att jag bara stannar hemma istället.
Vi började i februari och nu sen den senaste mensen så har det verkligen slagit mig att vi bara har ett försök kvar innan året har gått... känns helt sjukt. Vad händer sen liksom? Ivf? Trodde väl aaaaldrig att jag skulle tvingas till ivf för att kunna få barn. Känns som en mardröm. Men hoppas att det går tillslut iaf, då är allt värt det <3