Missfall första graviditeten

Hej! Känns så skönt att jag inte är ensam om att må så otroligt dåligt efter mitt MA. Vi har försökt fått barn i 2,5 år och förra året i maj blev jag gravid med hjälp av letrozol och ovirtille spruta på en privatklinik. Jag har PCOS. Samma dag som vi gick in i v.12 så fick vi konstaterat MA, hjärtat hade slutat slagit i v.8 redan man kroppen hade fortsatt varit gravid. Jag hade alltså gått runt med ett dött foster i 4 veckor.. Jag valde att göra en skrapning. Tiden efteråt har varit hemsk, jag har som ni väldig ångest och många i min närhet har eller väntar barn och har missat flera kalas pga att det gör för ont. Men känner sig verkligen som en dålig vän. Jag jobbar som extra förskollärare och läser även till det på universitetet så barn är en del av min vardag, det är så länge jag funderat på att hoppa av men är mitt drömyrke så på något sätt fortsätter jag. Jag går regelbundet och pratar med någon vilket har hjälpt mig på vägen.

I ungefär 3 månader har vi aktivt börja försöka med barn igen. Jag har gjort tre hormonbehandligar men inget plus än. Ibland undrar jag hur jag skulle reagera på ett nytt plus? Kommer jag oroa mig mer eller tänka att det går som vi går?

Är trådar som dessa som får mig att känna mig mindre ensam!

Samma som här då,alltså att gå med det inom sig i 4 veckor och trott att man varit gravid.... Går också och pratar med någon, det är nog väldigt bra att man gör det efter sånt här...

Jag tror du, precis som jag, skulle bli rädd och känna typ skräckblandad förtjusning om ni fick plus igen. Man hoppas det går bra men hur mycket vågar man hoppas när man vet vad som kan hända? Alla vet ju vad som kan hända men det är en jäkla skillnad när man faktiskt upplevt det...

Ska till privat gynekolog idag,hoppas på att få svar som inte min vanliga gynmottagning kan eller vill ge svar på. Noll förtroende för dem av så många olika orsaker...

Förstår hur du känner dig. Jag har dock inte fått missfall utan utomkveds. Det blev på tredje försöket och nu har vi gjort sju försök efter det utan lycka så självklart är jag jätteorolig över att det inte ska gå igen... det är jättetufft och ofta känner jag att jag inte orkar mer. Det är tufft att jobba och träffa folk och gå runt och bära på detta. Bara önskar att jag får bli gravid snart, det är det enda som håller mig uppe. Men efter att först ha blivit gravid på tredje försöket och sen inget på sju försök känns det ju hopplöst. Jaja det var min berättelse iaf. Känner med dig! Bra att du har samtalskontakt, hoppas att du känner dig starkare snart igen men förstår att det är svårt!

Läst din blogg, hur går det för dig?

Rart att du frågar! Är mitt uppe i ägglossning just nu, haft positiva test sen i fredags så vet inte när det tänker hända... känns som det blir en dag till med påtvingat sex. Bävar inför väntan på mens sen för jag tror inte det blir något.

Hur är det med dig? Hur går det?

Hej, hoppar in här om det är okej.

Jag är 24, min man är 23. Vi har försökt sedan augusti 2017. Vi plussade 27 december 2017 och fick missfall nu 11 januari. Var i vecka 7.

(Har en abort från 2012 i bagaget)

Hade troligtvis äl 26 januari och min BIM var nu den 9 februari, alltså är jag på BIM+3 idag.

Har massa symtom men vågar inte testa :(

Våga testa! Äl och mensen kan ju bete sig lite knasigt efter mf. Bli sent/oregelbunden. Jag hoppas ni har sån tur att ni blivit gravida igen!

Jag tänkte testa imorgon bitti då urinen är mer koncentrerad då. :0 plussade på BIM+4 förra gången. Åh hoppas inte att mensen och ÄL blir knasig efter :( åh tack hoppas vi med! <3

Hur går det för dig då? :)