Anonym (Trött och tom) skrev 2018-06-23 20:14:43 följande:
Hej!
Föreställ er följande scenario...
Jag och sambon sitter på altanen med varsitt glas vin och pratar. Sambons 8-åriga dotter kommer ut till oss och visar upp en bild i sin mobil för sin pappa. Hon visar inte mig. Hon fortsätter prata med min sambo genom att hela tiden vända sig direkt till honom och titta på honom. Efter en stund ställer hon en fråga till honom som gäller mig, utan att vända sig direkt till mig. Jag svarar då vänligt "jag sitter här, du kan fråga mig direkt." Sambon svarar henne trots detta över huvudet på mig. Deras samtal om allt möjligt fortsätter en stund där min sambo återigen prarar över huvudet på mig, om mig.. Det slutar med att jag går därifrån, då jag känner mig helt osynliggjord.
Det här har pågått i två års tid, ända sedan vi flyttade ihop. Jag har en god relation till sambons dotter, dock på hennes villkor. Hon är uppvuxen med en ensamstående mamma och dito pappa fram tills jag kom in i bilden för tre år sedan. Vi hade inte bråttom att flytta ihop. Jag tänker att hon har inte ngn direkt förståelse för vad det innebär att bjuda in andra i diskussionen el dela med sig av sin förälder.. Sambons dotter har ett väldigt stort behov av uppmärksamhet och bekräftelse, vilket gör mig till en konkurrent om uppmärksamheten i hennes ögon. Jag är alltid vänlig och uppskattande mot min bonusdotter, låter pappan sköta tjatandet och uppfostran. Tänker att hon så småningom kommer att släppa in mig mer och mer. När vi är själva hon och jag fungerar det jättebra. Så fort hennes pappa kommer hem blir jag totalt osynlig.
Det som stör mig mest är att min sambo inte ser det här öht. Han lägger allt på mig, att jag borde anstränga mig mer. Jag har försökt allt! Prata trots att jag inte blir tillfrågad, låta bli att ge mig in i diskussionen, prata med min sambo i enrum om att jag känner mig utesluten...han blir bara sur.
Min fråga är ang situtionen ovan, vilken inte är helt ovanlig hos oss, ska jag bara acceptera att bli osynliggjord på det viset av både sambon och hans dotter? Hur skulle ni ha reagerat?
För det första undrar jag: Är du en vuxen kvinna, eller en liten flicka på 3 år?
Det finns vissa sanningar:
1. En far måste alltid sätta relationen till sin dotter i första hand. Detta eftersom den är viktigare och större än andra relationer.
2. En vuxen kvinna bör kunna uppträda mer moget än att gå iväg och sura, om något problem uppstår.
Du skriver att dottern kräver uppmärksamhet. Jag tänker då: Låter sunt och bra. Små barn ska göra det, nämligen. De ska också ges mycket uppmärksamhet. Men när man blivit lite äldre (som du) ska man kunna tåla att inte stå i centrum hela tiden. Jag tänker att om du verkligen älskar och bryr dig om din partner, borde även dennes dotter bli viktig för dig. Det borde då resultera i att du engagerar dig och visar uppmärksamhet och bryr dig om dotterns väl och ve. Om dottern kräver uppmärksamhet borde du inte reagera med en sådan här barnslig irritation och vrede, utan istället inse barnets behov. Din reaktion tror jag säger något om din egen barndom, och hur den har format din syn på barns rättigheter att ta plats.
Men visst kan det bli och vara ett problem att ett barn inte samspelar med pappans nya partner. Jag tänker att man då behöver gå väldigt varsamt fram. Det finns många tänkbara lösningar. Man kanske ska backa tillbaka ett steg, d.v.s. flytta ifrån varandra ett tag för att sedan jobba med relationen till barnet mer på distans. Kanske man kan invänta barnet och hitta öppningar där man kan hitta något som man kan connecta kring. Jag tänker att man i så fall gör detta med största möjliga försiktighet och varsamhet. Samt att man ger det tid. En annan aspekt är att man är tydlig gentemot barnet. Jag vill lära känna dig, men jag kommer inte att bli en ny mamma, utan bara vara en ny vuxen i din omgivning. Jag vill lära känna dig för att du verkar vara en spännande person, och jag gillar också din pappa så mycket, etc, etc...
Det viktigaste budskapet jag kan ge dig är att du behöver vara så vuxen att du inte hamnar i någon form av uppmärksamhetstävlan med dottern som ditt inlägg antyder. För att nå dit behöver du inse att ditt behov av uppmärksamhet är något som du skapat själv. Ge upp det, och lyssna istället intresserat på vad dottern säger. Ställ kanske någon fråga, men om hon inte svarar så är det också okej. Kanske dottern känner sig hotad av dig - det är viktigt då att du inte låser henne inne i den känslan. Du behöver kanske vänta ut henne, innan hon kan acceptera dig. Det bästa sättet du kan göra det på är egentligen att behandla henne med värme, uppmärksamhet och kärlek så fort hon tillåter dig att ge det. Och på hennes villkor.
Så ja, du behöver acceptera situationen och jobba mot att er relation ska förbättras. Din fråga implicerar att du tycker att vuxna inte ska acceptera vissa av barns beteenden och att de vuxna ska sätta gränser. Problemet med det synsättet är förstås att det inte går att skapa värme, vänskap och goda relationer genom regler, förbud eller gränser. Det skulle vara helt fel att förbjuda dotterns behov av uppmärksamhet. Det är så mycket bättre och effektivare att försöka få henne på kroken, så att hon även vill få uppmärksamhet av dig. Ett positivt samspel är så mycket mer värt än ett negativt.
