Bebis är inte rädd för främlingar

Han har varit hemma MED mig i ett halvår. Han har gjort allt han kunnat, men det går inte alls. Ingen annan kan hålla henne. Men det kanske är något jag lärt henne också? Eller så är barn olika.

Han har varit hemma MED mig i ett halvår. Han har gjort allt han kunnat, men det går inte alls. Ingen annan kan hålla henne. Men det kanske är något jag lärt henne också? Eller så är barn olika.

Ja, det är absolut något du lärt henne. Gör ni allt tillsammans? Går och handlar ihop, umgås med vänner ihop, uträttar ärenden tillsammans mm. När ni gör olika saker, tar pappan barnet ibland då? Vad händer i så fall när du inte ens är i samma hus som barnet.

BVC säger iallafall att det inte beror på oss, utan snarare att vi fått en väldigt envis och tykänslig bebis Går korta stunder när jag inte är med. Han försöker avleda med lek och mat, går bra en stund men det slutar alltid med gråt och skrik. När vi gör saker på varsitt håll är hon snäll i vagnen en stund innan hon typ kommer på att mamma är borta.

Spelar ingen större roll egentligen, mer än att det vore trevligt att få lite tid för sig själv. Den tiden kommer den också såklart. Med mitt inlägg ville jag berätta för TS att det kunde varit värre än att hennes bebis inte är rädd för andra människor.

Är moster till 2 flickor som alltid varit nöjda med vem de än varit hos. När de tex slog sig räckte de upp armarna mot närmsta vuxen för att få tröst. Skulle de skolas in på dagis vinkade de hej då till mamma och pappa direkt och sprang och lekte. De är nu i tonåren och lika goa glada tjejer som tycker om att umgås med människor i alla åldrar. Alla människor/barn är olika helt enkelt.