Bebis är inte rädd för främlingar

BVC säger iallafall att det inte beror på oss, utan snarare att vi fått en väldigt envis och tykänslig bebis Går korta stunder när jag inte är med. Han försöker avleda med lek och mat, går bra en stund men det slutar alltid med gråt och skrik. När vi gör saker på varsitt håll är hon snäll i vagnen en stund innan hon typ kommer på att mamma är borta.

Spelar ingen större roll egentligen, mer än att det vore trevligt att få lite tid för sig själv. Den tiden kommer den också såklart. Med mitt inlägg ville jag berätta för TS att det kunde varit värre än att hennes bebis inte är rädd för andra människor.

Han har varit hemma MED mig i ett halvår. Han har gjort allt han kunnat, men det går inte alls. Ingen annan kan hålla henne. Men det kanske är något jag lärt henne också? Eller så är barn olika.

Att er bebis beter sig så beror inte på er, att bebisen ser dig som enda förälder beror på hur ni uppfostrat henne. Du är helt enkelt som en ensamstående förälder och pappan betyder inget för barnet.

Ska man Tvinga bebis till att vara med pappa när den skriker lungorna ur sig gång på gång eller ska man låta pappan ta många av de andra bitarna som minst är lika viktigt.

Eller hur menar du då är den Rätta uppfostran?

Ska man Tvinga bebis till att vara med pappa när den skriker lungorna ur sig gång på gång eller ska man låta pappan ta många av de andra bitarna som minst är lika viktigt.

Eller hur menar du då är den Rätta uppfostran?

Om pappan hade varit mer delaktig från start, hade det varit lättare. Pappan skulle varit ensam mer med barnet.

När min dotter var liten tog hennes pappa nästan mer hand om henne än jag gjorde, han tog henne på natten, då han hade sovmorgon (jag pumpade ur), han bar på henne mest när hon hade kolik och skrek, tog ensamma promenader med henne. Jag var och tränade, var med kompisar, handlade själv från start, på så sätt lärde sig min dotter att vara hos sin pappa från början.  

Vid 4-5 årsåldern var hon dock lite mammig, var lite svårt att lämna på dagis, men då var det ju dagispersonalen hon var ledsen att stanna hos.

Idag är hon 11 år.

Alltså du och jag, vi får nog bara ge upp. Det går inte att förklara för någon som inte varit med om detta. Och har man inte det så är det ju visst ?bara? att slänga över bebisen till pappan så är alla problem plötsligt lösta, haha.

Jag håller med dig helt och hållet. Det ÄR omöjligt att bara lämna över barnet och låta det skrika sig hes. Det skapar knappast någon trygghet. Här fungerar bad matning med pappa, och senaste veckorna också blöjbyten. Vilket är helt omöjligt för mig utan massa skrik.

Har ni det så fortfarande eller har barnet blivit större?

Alltså du och jag, vi får nog bara ge upp. Det går inte att förklara för någon som inte varit med om detta. Och har man inte det så är det ju visst ?bara? att slänga över bebisen till pappan så är alla problem plötsligt lösta, haha.

Jag håller med dig helt och hållet. Det ÄR omöjligt att bara lämna över barnet och låta det skrika sig hes. Det skapar knappast någon trygghet. Här fungerar bad matning med pappa, och senaste veckorna också blöjbyten. Vilket är helt omöjligt för mig utan massa skrik.

Har ni det så fortfarande eller har barnet blivit större?