IVF sommar/höst 2018

Vi började försöka ungefär samtidigt, i början på 2015 började vi. Ni verkade få hjälp snabbt. Hela vår process har varit så lång eftersom man inte hittade spermier hos min sambo. Vilken himla otur du haft med dina behandlingar. Det kan bara bli bättre nu med andra ord! Måste bara säga att du har en väldigt positiv inställning! Starkt! Det är verkligen som du säger, vi ska vara tacksamma och glada för att det ens finns hjälp! Lätt att fastna i negativa tankar och bli bitter. Men det är så vi ska tänka!

Är ibumetin ok och Panodil?

Min sambo masserade mig igår när jag kom hem från jobbet så idag än så länge känner jag ingenting o hade jag gjort det så skulle jag sjukanmäla mig idag för det var hemskt ha så ont i huvudet o vara på jobbet. Hoppas alla tar hand om sig nu när man går igenom den här processen. Kram >3

Ja men visst blir det så att hela livet påverkas.. Verkligen! Tyvärr hittade man inga spermier. Så bara att bearbeta det har ju varit tungt också.. Det var min värsta mardröm men så blev det och nu får man gilla läget helt enkelt. Det går ju inte att göra något åt liksom..

Vad skönt att ni kunde få hjälp snabbare med tanke på dina besvär. Schysst av läkarna att se till dig som individ!

Men du verkar ändå ha en bra grund att stå på, skönt! Jag har varit så trasig sen spermiebeskedet så det är egentligen först nu som jag försöker jobba på att tänka så som du.

Ligger här o gråter över oro.

Ja fy det var det värsta av allt det här. Att spermierna inte fanns. Så ja vi använder donerade spermier...

Det var verkligen schysst. Tycker sjukvården annars verkar vara ganska oflexibla och mer tänka att allt ska vara rättvist. Så det måste ju varit jätteskönt att de gav er den möjligheten.

Hade ni det lite körigt innan allt mellan er eller kom det efter? Tycker det tär på relationen att leva i den här situationen. Verkligen härligt att höra att ni istället har vuxit er starkare i hop!

Jag tar Lutinus, jag blöder ganska mycket så då är det nog inte pga av de eller? Tror det är kört för min del, har gråtit så mycket idag, tack för all stöttning. Hoppas på att de blir ett plus om en vecka.

Hur var du under pms perioden? Var det bara några dagar eller fick du dras med det under längre tid? Fasen vad jobbigt alltså att det blev en så stor påfrestning på er relation. Det låter ju verkligen som om att du gjort allt för att det skulle bli bättre, himmel!

Synd att han la skulden på dig och att han inte kunde se att du gjorde ditt yttersta! Nu ser han på allt annorlunda? Kram!

Jag måste bara dela med mig av lite tankar på ämnet. Mitt ex var en riktig primadonna. Råkade jag stänga en skåpsdörr för hårt så blev jag anklagad för att vara arg. Jag är en känslomänniska som känner mycket oavsett vad. Han tyckte man alltid bara skulle bara lugn och mild, och aldrig reagera känslomässigt. Då blev han sur och helt oförstående. Plötsligt hade man i hans ögon aggressionsproblem, trots att reaktionen kanske berodde på att han tex inte svarade när man talade med honom. Jag har alltid fått lära mig att jag har rätt till mina reaktioner och känslor, och det kommer jag stå fast med. Jag har pms. Jag gråter och hatar och allt möjligt dagarna före mens. Och? Jag tycker att en riktig man ska klara av att leva med detta, så länge det är inom rinliga gränser, man dörsöker, och ber om ursäkt om man nån gång betett sig fel. Jag tycker att vi kvinnor har rätt att påverkas av våra hormoner. Detta skall de kunna hantera! Det är normalt. Jag ger mig fan på att om jag låg där och skrek på förlossningsbordet, så nog fan skulle det vara honom det var synd om. Usch. Nä, skaffa riktiga karlar som klarar av lite känslor. Det är vi värda! Alt be dem genomföra ivf-behandlingen på sig själva, och därefter bajsa ut en rugbyboll.

Jag måste bara dela med mig av lite tankar på ämnet. Mitt ex var en riktig primadonna. Råkade jag stänga en skåpsdörr för hårt så blev jag anklagad för att vara arg. Jag är en känslomänniska som känner mycket oavsett vad. Han tyckte man alltid bara skulle bara lugn och mild, och aldrig reagera känslomässigt. Då blev han sur och helt oförstående. Plötsligt hade man i hans ögon aggressionsproblem, trots att reaktionen kanske berodde på att han tex inte svarade när man talade med honom. Jag har alltid fått lära mig att jag har rätt till mina reaktioner och känslor, och det kommer jag stå fast med. Jag har pms. Jag gråter och hatar och allt möjligt dagarna före mens. Och? Jag tycker att en riktig man ska klara av att leva med detta, så länge det är inom rinliga gränser, man dörsöker, och ber om ursäkt om man nån gång betett sig fel. Jag tycker att vi kvinnor har rätt att påverkas av våra hormoner. Detta skall de kunna hantera! Det är normalt. Jag ger mig fan på att om jag låg där och skrek på förlossningsbordet, så nog fan skulle det vara honom det var synd om. Usch. Nä, skaffa riktiga karlar som klarar av lite känslor. Det är vi värda! Alt be dem genomföra ivf-behandlingen på sig själva, och därefter bajsa ut en rugbyboll.