Till er styvföräldrar som är missnöjda!

Ibland när exet kom med sina utspel så undrade jag hur hennes man egentligen stod ut med det. Det måste ju inverka på deras liv när en stor del av tiden används till att prata skit inför och förhöra barnen. Iofs så hade det gått många år när vi träffades, det var betydligt mer skitkastande åren efter skillsmässan. Hur stod hennes man ut?

Jag blev jävligt trött på det bara under de åren som återstod tills barnen var vuxna, han förtjänar en medalj för lång och trogen tjänst.

Det blev lite bättre när han började ta saker direkt med barnen och bara de stora sakerna som semesterplanering med exet. Men hon körde på som vanligt och lade in sin semester oavsett vems tur det var att välja först, så vi gjorde likadant och sen bjöd vi hit barnen när vi var lediga. Kunde de komma så var de välkomna, men kunde de inte så fick det bli när vi jobbade. Vår familj kunde inte ta total hänsyn till att exet bokade på rent jävelskap.

Fan va skönt att de är vuxna nu....

Till styvföräldrar som är missnöjda, ni andra kan hålla er härifrån! Pretton och besserwissers, hitta en egen tråd! Här riktar jag mig ENDAST till missnöjda styvföräldrar. Jag vill bolla och dela upplevelser.

Vad är just DU missnöjd med, dela med er. Jag är väldigt missnöjd med min situation iallafall och behöver lite brainstorming.

Vad irriterande! Vad säger din sambo om detta då? Vet han om din känsla?

Oj det kan gå hursomhelst, lycka till. När min man gjorde exakt det, så vände allt! Hon blev totalt jätte kylig och började sitt lilla projekt mot oss, allt samarbete upphörde och hatet växte. Det är så stort så hon smutskastar mig till och med framför mina egna barn.

Men min man var tvungen att sätta gränser, då hon rent sporadiskt kunde ringa och gråta i luren och säga att hon saknade hennes kaffe sällskap. Sjukt. Ja när han var ungkarl kunde han lägga hela sitt liv runt henne och hennes familj, de firade julaftonsmorgon ihop - exet hennes man deras gemensamma barn och så min man samt barn. Det funkade fint att min man kunde göra så, DÅ. Han hade ingen att anpassa sig till så han kunde helt gå efter hennes familj. Att hennes man stod ut det fattar jag inte, men jag fick väl höra nånstans att han var svartsjuk ändå. Jag exempelvis var liksom aldrig svartsjuk utan mer tyckte det var extremt gränslöst och ville givetvis ha ensamrätt över specifika saker om min man. Som att han satt hos mig en lördag natt och inte hos henne, vilket hon många gånger tyckte. Han skulle dessutom fylleköra henne. Hennes egen gubbe kunde göra det sa tillslut min man. Han ville vara med mig på nätterna. Hon höll inte med, hon sprang till bygden och kallade mig svartsjuk. Bara några axplock.

Tycker jag med, men tydligen inte hon. Oavsett fick jag ensamrätt iallafall så det var bra och nödvändigt gjort.

Ja visst är det konstigt! Varje gång är det så och vi alla dras över en kant, vi ska liksom bara ha det så för no1 barnen är alltid viktigast tydligen. Jag tycker inte mina barn ska vara viktigare för mitt ex, snarare så att hans nya barn ska vara det då mina inte bor där. Förstå mig rätt. Sen ska alla betyda lika mycket.

Det enda vi begär, som vilken annan människa som helst, fokus på vår egen familj. Varför ska man brännmärkas för att man råkat träffat den rätte sent i livet? Sjukt. Undra egentligen om dessa hatare som antingen lever i kärnfamilj eller inga barn själva tycker så om sin kärlek, att dela sin partner med exen. Vadå, det ska ju vara så! Mig veterligen finns det en sekt för det och jag är i varje fall inte medlem där.

Du och jag verkar tänka lika där.

Men kanske det här kan vara en del av förklaringen till konflikter mellan ex och nya? Att en del ex anser att de SKA finnas kvar i bilden, räknas med i ekvationen? Att det inte räcker att mannen (t ex) och hans nya partner tar hand om och älskar barnen. Utan att de, åtminstone mannen, ska ge kärlek och tillgångar till exet? Inte konstigt att det blir konflikter i såna fall. Och att "den nya" av exet ses som elak och snål (och avundsjuk?) när all mannens kärlek går till nya partnern och nya+gamla barnen och exet blir utan?

Fast jag fattar fortfarande inte varför exet skulle vilja ha mannens kärlek efter skilsmässan... jag vill inte att mitt ex ska älska mig, aldrig i livet, bara bete sig schysst mot mig och helst älska barnen ;) men jag gissar att man kan känna olika där.

Klart det handlar om bekräftelse! Kvinnor som håller på så har ett behov att ständigt vara det största drottningbiet.

Min sambos ex verkar utåt sett vara superkär i sin nya kille men hon vill ändå ha kontroll och vara så himla viktig för min sambo. Hon har en tendens att vilja överdriva allt som har med deras barn att göra, det har inte av välmening för ens barn att göra utan det är enbart för att söka kontakt och visa att ?HÄR ÄR JAG.

Visst är det vidrigt?

Min sambos ex håller också på under sina veckor med att skapa dilemman från ingenting. Det där med läxläsning har jag också lagt märke till och hela tiden ska hon skapa drama kring deras barn. Denne har dyslexi? Denne gillar inte syslöjd? Denne behöver från ingenstans 10 par vinterskor som dom tillsammans borde åka och inhandla. Deras gemensamma barn är i övre tonåren men som hon håller på så kan man tro att dom har ett dagisbarn. Hon ringde dessutom honom under sin vecka med andan i halsen, hon skulle på aw med jobbet så hon skulle inte kunna utfodra deras barn den eftermiddagen, bad honom att åka över till henne och fixa middag......eh? Varför fixar hon inget att värma upp alternativt varför kan inte en snart vuxen person fixa sin mat vid ett enstaka tillfälle?

Jag tror att hon kommer att hålla på fast deras gemensamma är 40 år gammal. Hon måste hela tiden anamma hans uppmärksamhet och göra en höna utav en fjäder.

Är så sabla trött på människan men jag försöker att hålla min käft. Ibland går det men ibland kan jag inte låta bli att säga till min sambo vad jag tycker.

Det handlar inte om svartsjuka! Du /ni kanske gör det på ett sånt lämpligt och gränsfint sätt att det faktiskt inte spelar någon roll. Ni kanske har tur som på lämpligt sätt sköter det bra! Ni har gränser och går kanske inte över det?

I många fall finns det faktiskt inte gränser och många tar det till helt nya nivåer och det anser jag inte man kan vara hur tålig som helst med. Så är det. Ett ex som inte kan respektera barriärer och smutskastar får ingen chans i mina ögon.

Hur är det för dig/er, måste du vara bidrottning i ditt ex liv bara för ert barns skull? Isåfall varför? Om inte, varför inte?