jag och mamman två olika nivåer

för att vara en "pappa grupp" så verkar det vara ganska många fruntimmer här som klankar ner på pappan som har problem. av alla svar så var det två iaf som verkar se problemet. dom flesta ser pappan som problem! det är pappan som behöver hjälp det är pappan som är dum och sjuk som bara skriker åt sina barn, men ni ser inte att det är två st problemet egentligen handlar om. en pappa och en mamma.

jag fick frågan från en pappa hur familjeliv.se är om det är ett bra forum att söka råd och tips på och nu visar det oss att detta forum och denna sk pappagrupp är inget forum som vi isf skulle söka råd och tips ifrån.

Förlåt - skriver från telefonen och då ser man inte kategoriererna, så jag visste inte att det var pappagrupp! Set är lite sunt med fl:s mobilversion. Tips för att undvika detta i framtiden - skriv detta i rubriken.

Det ligger i kategori "övrigt", det är allt jag ser på datorn i 'nya trådar' alternativet. Ser inget om "papppagrupp" alls.

Du har lagt den rätt. Den ligger i pappagruppen.

Jag förstår din situation. Det är inte lätt. Och jag känner igen mig i det du skriver.

Det är positivt att du tar ansvar för dina barn och försöker lösa konflikter.

Då min fru jobbar natt och sover till kl 12 även då hon inte jobbat så kan det bli intensiva dagar ibland. Då händer det att jag också skriker. Om du upplever att det blev för mycket så säg förlåt till barnen senare när det lugnat ner sig.

Lycka till broder.

Jag är ingen pappa, men ger gärna lite tips ändå :)

I vilka situationer uppstår bråken? Försök bena i det, är det alltid, såfort barnen kommer ihop, eller strax innan middagen, eller vid läggdags? - försök separera dem, be dem gå in på varsitt rum och måla eller bygga lego eller nåt. (det kan du göra varje gång de bråkar, för att få lugnare i hemmet och slippa stressas upp och bli arg)

Efter jobbet är man ju ofta trött, så även barnen (märker jag på mina egna iaf) men om ni orkar kan ni kanske turas om att den ene föräldern lagar mat med ett barn, den andre går en promenad med andra barnet - på så vis får båda barnen lite egentid med mamma eller pappa, föräldern får lite ro i huvudet och kan fokusera på ett barn i taget. Tror det är skönt för alla, och förhindrar att barnen kan gå loss på varandra.

Ibland kan det vara ok att sätta på tvn och se en film tillsammans, barnen på varsin sida om sig så de inte når varandra.

Och mer konstruktivt mitt i barnbråket (synd att du inte har mammans stöd där!!) är ett tips att dela på barnen, be båda vara tysta. Fråga en i taget vad Som hände, (man kan ha en "pratsten" om det hjälper, där bara den som har stenen får prata och de andra lyssnar) låt båda berätta, de har säkert olika uppfattning om saken. Snacka allmänt om hur det känns när nån slåss, säger elaka saker, osv. Och berätta hur Du önskar att ni behandlar varandra i familjen.

Sen kan ni ta upp diskussionen igen, (inte själva bråket, men hur man ska göra när syskonet är dumt tex) vid matbordet, och göra riktlinjer tillsammans allihop. Ingen får skrika, inga svärord, ingen får slåss eller sno saker. Det man FÅR/Ska göra är.. Gå ifrån, berätta för en vuxen. Gå in på sitt rum. Säga Stopp, jag vill inte. Testa, o prata om det, uppmuntra barnen att komma ihåg detta nästa gång de bråkar, och berätta hur glad och stolt du är när det funkar, även när det bara funkat till hälften, - då är du glad att de försökte! Nästa gång går det säkert bättre.

Tänk på hur du vill att chefen bemöter dig när du gör fel. Du vill få hjälp att göra rätt, inte bara skäll för att det blev fel. :)

Fint att du reflekterar över hur ni har det, hoppas ni får det lugnare framöver, och att du når fram till frun så att hon vågar hoppa in och vara vuxen gentemot barnen :)

Hej
Fint att du tänker på detta! Det här svaret kommer säkert inte få dig att må bättre. Jag vet inte riktigt varför jag skriver, men det här är iaf min story:

Jag har vuxit upp med en pappa som skrek på mig varje dag. Inte slagit mig, bara bråkat och skällt. Jag var säkert också jobbig under uppväxten, vilket han gärna berättade för mig. Det var alltid mitt fel.
Sedan har jag haft två pojkvänner som också skrek på mig varje dag. Det var också mitt fel. Typiskt?

Jag har förstört flera fina vänskapsrelationer genom att bara tappa det och skrika elakheter åt dem. Folk "förlåter" väl en oftast men man märker att de har ändrat uppfattning om en. Jag har haft svårt att förstå detta, men nu när jag är riktigt vuxen verkar det ganska naturligt att det finns människor som inte blivit kränkta på det sättet när de var barn och de upplever nu den typen av kränkningar som helt onaturliga och onödiga och som ett väldigt avståndstagande beteende.
Själv har jag nog tyckt att det är en del av en "normal" relation att tappa det ibland. Men insett att det är inte "normalt" och att det leder till en massa problem. Samt att det är ett ganska effektivt sätt att sortera ut alla potentiella relationer med folk som har bra känsla för integritet. De personerna brukar nämligen undvika såna som jag som inte fattar var gränsen går, både när jag gapar på folk och när  folk gapar på mig.

Sen gapar du säkert inte elakheter, men att gapa på ett barn är beyond elakt från början.

Jag har ingen kontakt med min pappa idag. Jag vet inte vad jag ska säga. Om jag ska kontakta honom kommer väl det faktum att jag undvikit honom i tio år kommit på tal, och jag är i stort sätt säker på att mitt ärliga svar skulle leda direkt till ett stort gräl.. Eller åtminstone skulle det kännas fruktansvärt elakt att upplysa honom om all skit jag gått igenom pga att han gapade på mig hela uppväxten.

Klart att det är helt okej att visa känslor och höja rösten! Men så som du skriver det verkar det inte vara sunda känsloyttringar utan en ohållbar situation som barnen inte har något ansvar över som slutar i att de blir gapade på.

Klart att det inte bara är att lösa problemet för att man vill. Och absolut inte själv!!! Men det finns pappagrupper, psykoterapi, kbt osv osv prova dig fram och ge inte upp förrän det känns bra!

Och tillsvidare, gör allt du kan för att barnen ska förstå att det inte är deras fel och inte är deras ansvar. Det är så lätt att gapa till en unge att de måste ta eget ansvar för situationen, men en gapande förälder är aldrig ett barns ansvar och det hade kanske varit bra om jag förstått det tidigare. Kanske hade det hjälpt mig att det inte var mitt fel och inte mitt ansvar att de här killarna gapade på mig senare i livet. Prata med dem i lugna situationer, men försök komma ihåg under era gräl med, att det är här 100% ditt ansvar.
Okej, det är även mammans ansvar men hon får ta 100% ansvar för sin relation med barnen, så får du ta 100% ansvar för din relation.

Dessutom, om du och mamman inte respekterar varandra kan det ju vara en bra ide att gå skilda vägar. Jag vet inte hur er relation ser ut men om något av dina barn hade en sån här relation, vad hade du velat att de gjorde? De kommer förmodligen göra ungefär som du i framtiden.

Lycka till och gör ditt bästa så kan ni nog komma nånstans!!

Hej
Jag skrev det i förra meddelandet men det är så viktigt att jag skriver det igen:
Jag förstår ju att du vill lösa problemet. Baserat på hur du formulerat ditt inlägg så är detta inte riktigt ditt fel utan mammans. Det snabbaste sättet att närma sig en lösning är att du släpper tanken på att det beror på att mamman gör fel.
Det bästa sättet att se till att problemet tar hela livet att lösa är att tänka att det är någon annan som ska ändra på sig.
Låter också som hårda ord, men jag lovar att om du tog till dig det hade det varit jättebra för dig själv och för dina barn!

När jag ser mig som ett offer för omständigheter eller andra människors dumhet eller nått blir ingenting gjort åt problemet. När jag ser mig själv som ansvarig för mina problem och som kapabel att göra något åt dem utan att be nån annan om lov eller vänta på att nån annan har skärpt sig, då kan jag göra vad som helst!!

Ensamt? Javisst men försök hitta andra som också försöker ta tag i sina problem och när de skyller på andra så försök att inte lyssna och absolut inte hålla med dem.

Hur många barn har du?

När två stycken bråkar intensivt så kan du inte stå och viska. Då behöver man höja rösten för att visa vem som bestämmer. (Fast det är ju Sverige vi lever i..) Men absolut. Det kan gå överstyr och det är en svår balansgång. Bra är att samtala efteråt om det går.

Jag minns att innan jag fick barn så kunde jag inte förstå hur föräldrar kunde höja rösten och vara så hårda mot de små barnen i butiker som Ica-Maxi där jag handlade.

Nu tänker jag inte så.

/Man

Jag lovar dig att jag tycker att det är helt ok att höja rösten. Jag har omvärderat mina åsikter om detta lite efter att jag insett varför jag tycker att det är helt ok, men nån tassa-på-tå-kultur vill jag inte ha!

Men trådstarten handlar inte om att höja rösten åt skrikande ungar på Ica-maxi utan om att ofta "skrika sig hes" och bråka "jämt" hemma.
Skrivet av en person som känner sig maktlös och tänker att det är mammans "fel" att det inte går att få ordning. (förlåt för hårda ord). Mina erfarenheter säger mig att det tankesättet ligger väldigt nära att det är barnens "fel" att det blir bråk också. OBS inte pga att man är elak som människa utan pga att vissa tankesätt leder till elände och andra till konstruktiva lösningar och om man inte aktivt undviker elände och försöker vara kontruktiv så kommer många relationer gå åt helvete.

Menar absolut inte att kasta någon skit!! Man kan hamna i denna situationen fast man är en fantastiskt omtänksam människa osv. Tro mig, jag vet, jag tycker jag är en omtänksam männsika men jag har valt den högljudda (aggressiva) vägen många gånger när jag kunde valt annorlunda.

Jag tolkade bara trådstarten som att situationen har spårat ur och att människan faktiskt inte kan kontrollera sig själv på ett sätt som fungerar för både barn och vuxna.

Och jag har inga barn men jag känner många föräldrar som väldigt sällan gapar på sina barn. Som hanterar konflikter på andra sätt. Och jag har flera vänner som känner sig helt främmande från mina historier om bråk och skrik hemma.

Ok då förstår jag bättre.

Jag är förskollärare och har därför en hel del erfarenhet inom ämnet även om det inte alltid är samma sak hemma. 

Jag föreslår att du och mamman tar ett tillfälle att tala ordentligt om detta. Tala om er syn på uppfostran och kom tillsammans överens om hur ni ska agera TILLSAMMANS. 

Barn springer och är högljudda och har svårt att låta bli hur mycket vi än tjatar. För många barn fungerar det helt enkelt inte att säga till, de glömmer av sig. 

Mitt tips är att
1. Sänk din egen röst och påminn barnet "Du pratar jätte högt, vi hör dig" Eller "Kan du sänka rösten? När du skriker så får jag ont i öronen" var gärna övertydlig.

2. "fånga" eller stoppa barnet på ett snällt sätt om det blir för rörigt och förklara varför det inte fungerar att de gör som de gör. På förskolan förklarar jag att vi är alldeles för många och att vi får springa utomhus där vi får plats. 

3 Distrahera. Om det inte fungerar att påminna och tjata så får du erbjuda en ny lugn aktivitet. Det är detta du måste göra när du känner att det går över styr och du tappar tålamodet. 

Det är såklart viktigt att ni båda gör detta lika mycket. Båda föräldrar måste vara de som säger till och som tröstar, annars får ni olika slags relationer med barnen.

Ni får hitta ett samarbete och lösa problemet tillsammans.

För det är bådas fel att situationen är som den är.

Eller snarare, båda ni är ansvariga för att situationen är som den är.

Alla som inte har egna barn sitter inne med svaret. Det är alltid likadant.

Pappagruppen..

Jag är ju nu ett fruntimmer, så välj själv om du vill ta till dig det jag skriver eller inte

Du och mamman måste vara aktiva i er föräldraskap båda två.  Varför orkar hon inte och varför är hon handfallen? Är det stressigt för er 'överallt', på jobb och hemma? Om inget sånt finns men hon är mer intresserad av mobilen får du fundera på er framtid tillsammans. Hur vill du leva med barnen? 

Nåväl. Barn glömmer fort, särskilt de yngre. Det gäller att påminna och påminna och påminna. Lågaffektivt bemötande kan man läsa om, barn behöver inte ha en diagnos för att må bra av det. 

Beröm barnen massor när de gör rätt, 'så trevligt att du pratar i lagom samtalston, det blir så mycket roligare att lyssna och så mycket lättare att höra vad du säger' osv. (Mitt bonusbarn skrek mycket i början när han var här, men jag sa att jag inte hör när man talar så högt och lyssnade alltid noga när han sänkte rösten, det fungerade kanonbra ) 

Springer de för att de är rastlösa, erbjud en uteaktivitet där de kan springa om de vill. Kan ni inte gå ut just då, sätt på musik och dansa loss  

Erbjud dem att vara med vid matlagning, tvättsysslor etc. Gör städandet till en lek. 'Hur många leksaker/saker som ligger på fel plats får ni ihop tillsammans på 5 min?' Och sen läggs de på rätt plats, hjälp dem om de behöver. 

Om barnen inte lyssnar/lyder får ni ge dem konsekvenser. Gör lika var gång så det blir tydligt. Förklara också varför det är viktigt att de gör som ni säger. Barn vet inte automatiskt varför det är olämpligt att springa inomhus och tjoa. 

 

Hur går det för dig?

Blir det inte väldigt jobbigt för mamman då, om det är bara du som uppfostrar?

Vi har också olika syn på uppfostran.

Jag varken skriker eller är dum mot barnen men jag är 100% konsekvent, vilket barnen vet om.

Våran mamma är dock väldigt slutkörd pga att som hon själv säger; barnen lyssnar inte på mig, dom kallar mig dummamma, slår mig osv.

Mellan alla konflikter öser vi båda mycket kärlek över barnen vilket också är superviktigt.

Parterapi.