Det har ingen betydelse om jag har barn eller ej.
Du har ju ingen susning om vad det ens betyder om att lyckan föds ur ens djupaste sorg.
Den majoritet håller på krympa allt snabbare !
Små barn kan inget annat än att fokusera på sig själva! Vad förväntar du dig av små barn egentligen? Laga mat snickra att inte fokusera på sig själva...Jag börjar fundera på hur det är ställt egentligen hos vissa!
Din generation har mått mycket dåligt men då fanns inte de verktyg och utredningar med diagnoser som finns idag.
Din generation säger "Tacka och ta emot" t.ex vid bjudning då fick man äta det som fanns men idag har vi alternativ med tanke på tex gluten och laktosintolerans.
Din generation var hårda okänsliga som bara överlevde!
Självklart fanns och kommer alltid finnas undantag i alla generationer.
Det verkar som du inte lekt med dina barn alls och har dåligt samvete över det
men du ska veta att det inte var ditt fel. Du visste inte bättre!
Där jag växte upp var nyckelbarnen barn till ensamstående mammor med fabriksarbete eller liknande. De bodde i hyreshusen. I villaområdena var mammorna hemma tills barnen började skolan och sen jobbade mammorna deltid och riktigt korta dagar. Jag gick på fritids, min mamma hade utbildat sig på högskolan och jobbade 7 h per dag på en statlig myndighet. På min skola gick hela två barn på fritids, jag och en pojke som var ett år yngre. Vi gick på ett daghem i syskongrupp, vi spelade pingis pojken och jag. Eftersom alla mina tjejkompisars mammor var hemma på eftermiddagarna så tog jag oftast ledigt och lekte med kompisarna hemma hos dem, var ju inte så kul på fritids . Vi fick alltid vara inne om vi ville på kompisens rum , men ofta lekte vi i skogen i närheten eller i trädgårdarna. Mammorna var snälla och bjöd gärna på mellanmål. Min pappa lekte ofta med mig och min bror och engagerade sig jättemycket, var med i hem och skola, var ledare i olika föreningar vi var med i och hjälpte oss med roliga byggprojekt i trädgården. Jag är född i slutet på sextiotalet.
Du är född på 60 talet och säger att de flesta bodde i villor!
Vi pratar inte om ditt villa område! Vi pratar om hela Sverige och miljonprogrammet sattes igång på 60-70 talet! Ja ingen var fattig för industrialisering var i full gång och det fanns gott om arbete och bostad till alla.
Sedan skriver du att det var strikt på den tiden och att du vantrivdes.
Detta säger en hel del om din generation! Din pappa kom hem vid 6 och då var det middag, dvs du har kanske inga goda erfarenheter av din pappa i alla fall på vardagar. Därmed blev det ingen lek med dig pga tids brist och därför är du själv så stark emot lek mellan barn och föräldrar?
Som du skrev #81 så verkar du har gått igenom mycket tufft liv?
Kan du berätta hur din barndom var?
Du är född på 60 talet och säger att de flesta bodde i villor!
Vi pratar inte om ditt villa område! Vi pratar om hela Sverige och miljonprogrammet sattes igång på 60-70 talet! Ja ingen var fattig för industrialisering var i full gång och det fanns gott om arbete och bostad till alla.
Sedan skriver du att det var strikt på den tiden och att du vantrivdes.
Detta säger en hel del om din generation! Din pappa kom hem vid 6 och då var det middag, dvs du har kanske inga goda erfarenheter av din pappa i alla fall på vardagar. Därmed blev det ingen lek med dig pga tids brist och därför är du själv så stark emot lek mellan barn och föräldrar?
Som du skrev #81 så verkar du har gått igenom mycket tufft liv?
Kan du berätta hur din barndom var?
Min pappa var en av de få vuxna som lekte med barn och han var den som nattade oss.
Eftersom andra inte fick ha vänner hemma, så var de hos oss, toppen, vi var helt ensam. Passade mina syskon perfekt. Men jag var mer introvert och valde att läsa på mitt rum eller vara med mina vänner på mitt rum.
Jag beskrev hur det var generellt i det område.som jag växte upp i för att visa att det kunde se olika ut.
En introvert är inte en ensamvarg som knappt har nårga vänner. En introvert är en person som laddar batterierna i ensamhet men inte har några som helst problem att vara social med människor man känner. Det som är jobbigt för en introvert är flera timmar "påtvingad" social tid med okända, en situation som extroverta älskar och laddar sina batterier i.
Teoretiskt har du rätt men verkligheten ser tyvärr annorlunda ut
Har också funderat på detta. Det känns som grupptryck. Människor har väl aldrig ägnat så lite tid åt sina barn som idag. Barnen ses mer som hot mot karriären och den personliga utvecklingen än som något att se fram emot.
Jämföra går det alltid!
Att barnen är med föräldrarna skapar ett band som speciellt förskolepersonal skriker om att det är brist på då många slänger in barnen på dagis och hämtar sena dagar utan att ens fråga hur dagen har varit för barnen!
Förr kom barnen alltid i fokus och man tillfredsställde deras basa behov först.
Idag går många ungar med bajs i blöjan och rinnande snor och får vänta på sin tur på dagis. Snacka om vilket ångest för barnen.
När barnen gråter på förskolan vem kan då trösta dessa barn bäst om inte föräldrarna??? Idag har vi lagt bl.a. det ansvaret på personalen!
Barn kan absolut leka med barn men barn behöver skapa trygga relationer med sina föräldrar först. Man låter inte 2 åringar leka utan uppsikt!
6 åringar kan mobba oerhört mycket beroende på deras hemmiljö.
Trygga föräldrar med så mycket tid som möjligt med sina barn behövs för det är ingen anann på hela jordklotet som kan ta hand om ens barn som en själv!
Jag vill gärna påminna dig om och om och om att jag pratar inte om personliga erfarenheter som du gör. allt du skriver om i denna tråd handlar om din personliga erfarenhet. Din personliga erfarenhet speglar inte hur vi har det i Sverige!
Jag skriver om helheten i hela Sverige!
www.aftonbladet.se/ledare/a/OnAVnE/stoppa-flykten-fran-forskolan
www.svt.se/nyheter/amne/SVT%20granskar%20f%C3%B6rskolan
Rubrikerna är toppen på isberget!
Problemet är mycket större och allvarligare och utbrett!
Har du det?
Ok jag ber om ursäkt för det var aldrig mitt syfte att trigga andra.
Jag kan självklart utgå ifrån min verklighet och självklart kan jag inte tala för alla hushåll men av de jag känner och sett så kan jag med gott samvete säga att barnen är lidande. Därmed inte sagt att jag själv är perfekt.