Jag har blivit med mansbebis
Hur blir man av med en sådan?
Uppfostrar? Adoption?
Känns inte som jag är redo att skaffa mansbebis
Vet att det är många som verkar födda för det, dom får det att se så naturligt ut.. men jag tror faktiskt inte att jag vill ha en mansbebis.
Vad är era bästa råd?
Ledsen, men här diskuterar vi endast mansbebisar, du får snorböla någon annanstans. Men hälsa din sambo att hon är välkommen, som hedersmedlem.
Om man väljer att behålla är potträning ett måste
Jag tycker att "Mansbebis"-begreppet för debatten åt fel håll. Att kalla somliga män för mansbebisar är i min värld något som hör dåtiden till. Jag börjar genast tänka på kvinnor som accepterar ojämlikheten samtidigt som de skämtar och nedvärderar mannen för att kunna stå ut.
Därtill går det inte att försvara sig om någon kallar en för mansbebis. Hur mycket man än har diskat, städat, tvättat och tagit hand om barnen kan man ändå få det epitetet i ansiktet, och ingen tror en om man försöker hävda motsatsen. Man är en man, och därmed är man också en mansbebis, särskilt om en kvinna påstår det.
Begreppet tycks snarare handla om att förmedla en sorts manshat än att uppmuntra män till att ta ett jämlikt ansvar i hemmet. Det är ett icke falsifierbart vapen att ta till i vilket sammanhang som helst och slå någon i huvudet med.
Jag tänker också att många av jämlikhetskonflikterna i relationer handlar om andra saker än jämlikhet. Kanske männen inte är lika bra som kvinnor på omvårdnad, och inte ser behovet av städning på samma sätt som kvinnor. Synen på vad som bör prioriteras och som är viktigast kan skilja sig åt mellan könen samtidigt som båda tycker att sysslorna ska fördelas rättvist. Då blir det fel att kalla mannen för mansbebis, eftersom det då riktar in sig på att orsaken till problemen handlar om mannens brist på jämlikhet när det mer sannolikt handlar om olika prioriteringsvärderingar.
Nej, det hör verkligen inte dåtiden till. I dåtiden var det mer begripligt, för då var det mannens uppgift att försörja familjen och kvinnans att ta hand om barn och hushållet. Nu delar kvinnan på försörjningsansvaret, alltså borde männen dela på hushållet. Men det gör dem inte.
Män har hela tiden haft någon annan som plockat undan efter dem, de har sett sina mammor vanka runt därhemma och göra alla sysslor i alla år, och vips är det helt otänkbart att DE SJÄLVA ska behöva DISKA. VARJE DAG. I RESTEN AV DERAS LIV.* Speciellt när de har hittat en partner som borde göra allt det här åt dem, så att de har tid att förverkliga sig själva!! De måste ju ha tid att varva ner och ta det lugnt efter jobbet, då kan de väl inte ta hand om barnen heller. Och ta sovmorgon på helgerna.
Så nä, män är i regel inte lika bra som kvinnor på detta. Och ja, det är en prioriteringsfråga. Men det är inte kvinnans skyldighet att ?lära? eller ?uppmuntra? honom att ta sitt ansvar. Det måste han själv förstå och ta tag i. Annars är han en mansbebis.
*Jag själv, i egenskap av sällsynt fd kvinnobebis uppvuxen i ett hem där pappan tog allt hushållsansvar, blev lika traumatiserad av denna insikt. ;)
Jag tycker att "Mansbebis"-begreppet för debatten åt fel håll. Att kalla somliga män för mansbebisar är i min värld något som hör dåtiden till. Jag börjar genast tänka på kvinnor som accepterar ojämlikheten samtidigt som de skämtar och nedvärderar mannen för att kunna stå ut.
Därtill går det inte att försvara sig om någon kallar en för mansbebis. Hur mycket man än har diskat, städat, tvättat och tagit hand om barnen kan man ändå få det epitetet i ansiktet, och ingen tror en om man försöker hävda motsatsen. Man är en man, och därmed är man också en mansbebis, särskilt om en kvinna påstår det.
Begreppet tycks snarare handla om att förmedla en sorts manshat än att uppmuntra män till att ta ett jämlikt ansvar i hemmet. Det är ett icke falsifierbart vapen att ta till i vilket sammanhang som helst och slå någon i huvudet med.
Jag tänker också att många av jämlikhetskonflikterna i relationer handlar om andra saker än jämlikhet. Kanske männen inte är lika bra som kvinnor på omvårdnad, och inte ser behovet av städning på samma sätt som kvinnor. Synen på vad som bör prioriteras och som är viktigast kan skilja sig åt mellan könen samtidigt som båda tycker att sysslorna ska fördelas rättvist. Då blir det fel att kalla mannen för mansbebis, eftersom det då riktar in sig på att orsaken till problemen handlar om mannens brist på jämlikhet när det mer sannolikt handlar om olika prioriteringsvärderingar.
Jag tycker att "Mansbebis"-begreppet för debatten åt fel håll. Att kalla somliga män för mansbebisar är i min värld något som hör dåtiden till. Jag börjar genast tänka på kvinnor som accepterar ojämlikheten samtidigt som de skämtar och nedvärderar mannen för att kunna stå ut.
Därtill går det inte att försvara sig om någon kallar en för mansbebis. Hur mycket man än har diskat, städat, tvättat och tagit hand om barnen kan man ändå få det epitetet i ansiktet, och ingen tror en om man försöker hävda motsatsen. Man är en man, och därmed är man också en mansbebis, särskilt om en kvinna påstår det.
Begreppet tycks snarare handla om att förmedla en sorts manshat än att uppmuntra män till att ta ett jämlikt ansvar i hemmet. Det är ett icke falsifierbart vapen att ta till i vilket sammanhang som helst och slå någon i huvudet med.
Jag tänker också att många av jämlikhetskonflikterna i relationer handlar om andra saker än jämlikhet. Kanske männen inte är lika bra som kvinnor på omvårdnad, och inte ser behovet av städning på samma sätt som kvinnor. Synen på vad som bör prioriteras och som är viktigast kan skilja sig åt mellan könen samtidigt som båda tycker att sysslorna ska fördelas rättvist. Då blir det fel att kalla mannen för mansbebis, eftersom det då riktar in sig på att orsaken till problemen handlar om mannens brist på jämlikhet när det mer sannolikt handlar om olika prioriteringsvärderingar.
Jag tycker att "Mansbebis"-begreppet för debatten åt fel håll. Att kalla somliga män för mansbebisar är i min värld något som hör dåtiden till. Jag börjar genast tänka på kvinnor som accepterar ojämlikheten samtidigt som de skämtar och nedvärderar mannen för att kunna stå ut.
Därtill går det inte att försvara sig om någon kallar en för mansbebis. Hur mycket man än har diskat, städat, tvättat och tagit hand om barnen kan man ändå få det epitetet i ansiktet, och ingen tror en om man försöker hävda motsatsen. Man är en man, och därmed är man också en mansbebis, särskilt om en kvinna påstår det.
Begreppet tycks snarare handla om att förmedla en sorts manshat än att uppmuntra män till att ta ett jämlikt ansvar i hemmet. Det är ett icke falsifierbart vapen att ta till i vilket sammanhang som helst och slå någon i huvudet med.
Jag tänker också att många av jämlikhetskonflikterna i relationer handlar om andra saker än jämlikhet. Kanske männen inte är lika bra som kvinnor på omvårdnad, och inte ser behovet av städning på samma sätt som kvinnor. Synen på vad som bör prioriteras och som är viktigast kan skilja sig åt mellan könen samtidigt som båda tycker att sysslorna ska fördelas rättvist. Då blir det fel att kalla mannen för mansbebis, eftersom det då riktar in sig på att orsaken till problemen handlar om mannens brist på jämlikhet när det mer sannolikt handlar om olika prioriteringsvärderingar.
Nej, det hör verkligen inte dåtiden till. I dåtiden var det mer begripligt, för då var det mannens uppgift att försörja familjen och kvinnans att ta hand om barn och hushållet. Nu delar kvinnan på försörjningsansvaret, alltså borde männen dela på hushållet. Men det gör dem inte.
Män har hela tiden haft någon annan som plockat undan efter dem, de har sett sina mammor vanka runt därhemma och göra alla sysslor i alla år, och vips är det helt otänkbart att DE SJÄLVA ska behöva DISKA. VARJE DAG. I RESTEN AV DERAS LIV.* Speciellt när de har hittat en partner som borde göra allt det här åt dem, så att de har tid att förverkliga sig själva!! De måste ju ha tid att varva ner och ta det lugnt efter jobbet, då kan de väl inte ta hand om barnen heller. Och ta sovmorgon på helgerna.
Så nä, män är i regel inte lika bra som kvinnor på detta. Och ja, det är en prioriteringsfråga. Men det är inte kvinnans skyldighet att ?lära? eller ?uppmuntra? honom att ta sitt ansvar. Det måste han själv förstå och ta tag i. Annars är han en mansbebis.
*Jag själv, i egenskap av sällsynt fd kvinnobebis uppvuxen i ett hem där pappan tog allt hushållsansvar, blev lika traumatiserad av denna insikt. ;)
Jag hade hellre skaffat en vandrande pinne före en mansbebis
Typ 'sticks before d*cks..
(vandrande pinne heter walking stick på engelska)
Med alla tramstrådar som stökar ner är den här iallafall roligt, och än mer roligare för att vissa mansbebisar blir såååååå kränkta av den
Ställ fram en barnmatsburk på bordet när han gnäller var maten är fast ni båda jobbar sen går du ut och äter på en restaurant istället och njuter av ditt eget sällskap.
Du kan inte lämna honom. Hur ska han då klara sig?
Du kan inte lämna honom. Hur ska han då klara sig?
