MiniNin skrev 2021-04-19 23:45:33 följande:
Så olika det kan vara! Jag känner fortfarande att tiden går SÅ HIMLA SNABBT! Jag är nu i v. 29 och på fredag går jag in i v. 30. Att man blir förälder om sisådär 10-12 veckor liksom <3 Vissa dagar är det så verkligt, konkret och självklart medans det andra dagar är helt tvärtom. Tror det är en del osäkerhet och rädsla som tar sig igenom men känner att det hör till när det är första barnet. Visst var det första barnet för er också? En pojke? Vi är helt säkra på pojke trots att vi inte vet eller vill veta <3
Jag har också börjat få sammandragningar när jag är igång lite mer men de verkar te sig normalt och det är väl bara att vänja sig för mer lär det väl bli. Otympligheten är ju annars otroligt påtaglig i vardagen!
Förstår verkligen din oro med fosterrörelserna! Det är så bekräftande och lugnande när det är lite mer aktivitet där inne. Och lättare för blivande pappan att känna också vilket är mysigt. Några dagar har jag haft mindre och då har jag också blivit lite nojig. Men superbra att man följs upp så tätt i slutet. Har än så länge haft två besök hos barnmorskan där vi mätt SF och följer också kurvan än så länge. I maj blir det varannan vecka precis som du så det ser jag fram emot :) Gjorde glukosbelastning förra veckan som gick hur bra som helst så det lever jag på ett tag - var typ säker på att jag skulle ha dåliga värden, haha!
Hur ser er plan inför förlossning ut? Smärtlindring och så tänker jag. Hur tänker du/ni att ni vill ha det? Har nämligen precis lyft frågan hos BM och jag är helt lost. Vet inte alls hur jag/vi önskar ha det och man vet ju inte heller hur läget med pandemin eller semester-tid i vården ser ut när det är dags. Mycket funderingar helt enkelt. Kan man bara skriva att man önskar sig en drömförlossning som amandakollb fick? ;)
Vi ser annars fram emot vårt tillväxtultraljud som är den 7 maj. Hoppas att bebis varken är för liten eller för stor utan sådär alldeles lagom <3
Oj, va intressant att du tyckt det går fort för jag tycker många verkar uppleva att deras egna graviditeter går långsamt men andras ganska fort haha. Japp det är första barnet och en kille :)
Jag har inte supermycket plan inför förlossningen... känner lite att jag har ju aldrig gjort detta och vet dels inte hur förlossningen blir, och dels inte hur jag kommer reagera på det? Jag försöker ha ett öppet sinne och sätter ganska stor tilltro till personalen, de har ju varit med om en miljard förlossningar och jag litar på att de kan säga till mig vad jag ska göra för att få det så bra som möjligt. Jag tycker det känns konstigt att veta hur man vill ha det som förstföderska. Hur ska man veta det när man aldrig gjort det förut?
Men vi har iaf läst Föda utan rädsla och också gått onlinekursen och kommer försöka använda verktygen därifrån.
Vad gäller smärtlindring så har jag tänkt att ta eda om det blir långdraget/outhärdligt för jag tror att man behöver få chans att vila/spara på krafterna då. Men jag vill inte ta det på slentrian för det kommer ju ändå med ett pris (tänker främst på risk att göra förlossningen mer långdragen, ökad risk för sugklocka, ökad risk för värkstimulerande, och komplikationer av det i sin tur...). Men som sagt har ju ingen aaaaning om hur det blir! Tänker att det bästa är att förbereda sig på lite olika möjliga scenarion och sen får man nog bara ta det som det kommer...
Jag känner mig inte superorolig inför förlossningen, är mer orolig över att det ska hända något med bebis än smärtan i sig. Sen kommer jag ofta tillbaka till tacksamhet över att vi faktiskt tagit oss så här långt. Förlossningen är säkert vedervärdig men vad är alternativet liksom? Det är ju att aldrig få sin bebis och då tar jag hellre all smärta i världen under en förlossning. Kanske lite knäppt sätt att tänka men så känner jag :)
