Vi som försökt en längre tid - första barnet

Mitt BIM-datum är passerat, men jag hänger lite i limbo just nu. Igår kom det en liten liten röd prick på pappret när jag torka mig. Var säker på att nu drar det igång, men inget mer kom. Har ångest varje gång jag går på toa. Tog ett cb early på BIM-1 som jag inbilla mig var supersvagt, men vet också att det är många som får svaga streck med dom som inte är gravida. Idag tog jag ett cb digitalt som visade inte gravid. Det är ju typ 99% säkert om man testar efter BIM så har egentligen gett upp hoppet. Är så hemskt att bara gå och vänta dock. Eftersom jag inte tagit äl-test denna månad så vet jag ju inte min BIM helt säkert, men senaste 4 månaderna har den varit helt regelbunden.

Uppdaterar listan då mensen dök upp som planerat..

Jag går i tusen bitar! Jag vet inte vart jag ska ta vägen längre och jag vet inte om jag orkar mer. Känns som att hela livet är på paus just nu då allt kretsar kring detta och jag kan inte ta mig ur det. Hur trycker man på play igen? Någon som känner igen sig och lyckats ?komma tillbaka till livet??

Uppdaterar listan då mensen dök upp som planerat..

Jag går i tusen bitar! Jag vet inte vart jag ska ta vägen längre och jag vet inte om jag orkar mer. Känns som att hela livet är på paus just nu då allt kretsar kring detta och jag kan inte ta mig ur det. Hur trycker man på play igen? Någon som känner igen sig och lyckats ?komma tillbaka till livet??

RH93, BIM 11/6, 28 år (11:e försöket)

Gulgja, BIM 7/7 (10:e försöket och 2 försöket efter stabiliserande prolaktinvärden)

Idoh, BIM 13/6, 35 år, 9:e försöket, genomgår fertilitetsutredning)

Molybden, BIM 15/6, 26 år (12:e försöket, PCOS)

Mizzi26, BIM 17/6, 27 år (försökt i 9 mån, 6 äl, 1 missfall, långa oregelbundna cykler)

Soff, BIM 20/6, 33 år (15:e försöket)

Janni91, BIM 22/6, 30 år (12:e försöket, kort lutealfas + mellanblödningar)

Ericky, BIM 30/6, 33 år (11:e försöket och 1:a försöket efter MF)

Vickan31, BIM 1/7, 32 år (13:e försöket)

Emmalucy, BIM 2/7, 35år, 7:e försöket(med 3års misslyckande med exet) - lämnar blodprov och gör VUL denna cykel

Stickling, bim 3/7, 33 år (12:e försöket, 2 mf, PCOS)

MAKL, BIM 3/7, 27 år (10:de försöket)

Carina82, BIM 3/7, 38 år (8e försöket)

BoringBrick92, BIM 7/7, 28 år (8:e försöket)

Memestar, BIM 11/6, 29 år (10e försöket)

Sellcarro, BIM 8/7, 28 år (11:e försöket) 1 MA & 1 MF

Lisen91, BIM 13/7, 29 år (12:e försöket)

Längtartillvår, BIM 14/7, 35 år (10e försöket)

Usch, allt känns skit när mensen kommer! Beklagar :( :( Jag tror det är bra att försöka hitta något annat att fokusera på, typ testa på en ny hobby exempelvis. Vi har velat ha hund och passade på att skaffa en valp förra året, så jag lägger mycket fokus på henne. Det har hjälpt mig mycket i alla fall. Det kanske finns någon spännande kurs, sport eller annat som du kan bli lite "uppslukad i"?

Det är många gånger jag känt precis som dig och vill bara ge upp och sluta försöka för man inte orkar mer. Men hur det än är så känns det bättre några dagar efter mensen och man är peppad på ett till försök igen. Sen tror jag att det gäller att leva ett normalt liv däremellan, om man kan säga så. Göra saker som man tycker om eller sätta upp ett mål som gäller annat än att försöka få barn. Jag älskar att sy så har det som en stor hobby att distrahera mina tankar med och mål har jag satt upp för träningen så att det också ska distrahera mig från att tänka negativt om alla misslyckade försök. Hoppas du hittar något som ger dig kraft och att ni snart lyckas få till en liten <3

Förlåt, förstår att detta kan bli triggande för er som väntar på IVF eller att komma vidare i er process av olika anledningar.

Vi fick veta idag att ingen av de tre embryon vi fick befruktade klarade sig till frysen. Jag är förkrossad. Särskilt utifrån att det verkar som att mina ägg inte kan befruktas utan ICSI, att man placerar en spermie direkt i. Detta innebär dels att det blir mycket mer press på denna rundan, men att vi sannolikt kommer behöva göra om IVF i framtiden med allt vad de innebär för ekonomi, känslor och kropp.

Är tacksam för de embryot som finns i mig nu, men jag tappade hoppet nu. Det går ju fan aldrig bra så varför skulle det nu. Idag ska jag gråta och äta godis. Tänkte testa imorgon men jag är inte beredd på de känslorna som kommer komma om de är negativt.

Förstår att du blir frustrerad. Du har ju som sagt betalat för att slippa vänta och så måste du ändå stå i samma kö till allt som om du inte hade betalat. Vad är då ens poängen med deras klinik? Är den bara för folk som inte får hjälp via landstinget? Svårt att säga vad du borde göra, kanske någon annan har någon bra idé. :(

Läste även ditt inlägg, vad är det som händer?? Man förväntar ju sig att det ska gå snabbt privat, två månader låter ju helt orimligt!?? 4k är ju mycket pengar, så orättvist och dåligt! Hoppas du får bättre besked nästa vecka, kram! :( 

Det låter jättekonstigt ju!!
Vi går hos livio i kungsholmen. Fick komma på första besöket för en vecka sedan och gjorde VUL, har spolningen inbokad på onsdag och så spermaprovet i slutet av månaden. Det känns som om det går jättensnabbt fast det är via landstinget. Har du pratat med livio?

Emmalucy, jag läste precis det du skrev om den privata kliniken du går på och alla väntetider TROTS att ni betalar för att inte gå via landstinget och deras köer - hur kan det bli så här?! Jag blir så upprörd och ledsen för din skull, för man tänkte ju att du skulle få snabbare hjälp såklart genom att gå privat. Hoppas att du får svar på måndag, för det låter ju otroligt dåligt hittills. Skickar en stor kram! <3 

Jaa, usch det är hemskt bara just den dagen. Värst var för två månader sen när jag hade praktik på MVC (pluggar till syrra) och jag fick mensen och samtidigt fick klämma på gravidmagar och lyssna på bebishjärtljud. Två dagar av total ångest.. Bara se massa kvinnor gå igenom det jag vill helst av allt... :'(

Men det kändes mycket bättre när barnen kom, jag älskar ju dom och det känns så hemskt att ibland känna ångest inför dom. Men det är ju bara dom dagarna runt mensen kommer och man inser att denna månad gick förlorad också..

Jag tog upp diskussionen med min sambo idag och att jag var jätterädd för hur jag skulle känna om vi inte kunde, rädd att jag skulle må så dåligt att inte kunna vara med han och förlora han. Han blev såklart lite ledsen men förstod och vi pratade igenom det och som vi sa var att vi inte tänker ge upp. Att vi går igenom detta tillsammans oavsett vad han har sedan innan. Han är verkligen världens underbaraste man så jag vet faktiskt inte hur jag skulle kunna lämna honom någonsin. Inte ens för detta. Men vi kommer kämpa och jag hoppas vår relation kan ta sig igenom nederlagen ändå även om dom består <3