Han säger fittunge

Jag accepterar inte hans beteende och det blir bråk hela tiden för att jag säger ifrån. Han går i terapi för sin ilska och har som sagt blivit mycket bättre men inte tillräckligt ännu. Han säger att han inte kan förändras på en natt och behöver tid och min hjälp att förändras. Men många saker verkar han inte tycka är fel så då vet jag inte om det kommer ändras. Sen säger han att om jag lämnar honom så ser han ingen anledning att fortsätta gå i terapi så då kommer han sluta. Då finns det inget att kämpa för. Han tycker ju inte att han behandlar son som illa utan bara att jag är känslig.

Han sa inte fittunge till sonens ansikte utan medans han gick bort så han pratade om honom och inte till honom men sonen hörde säkert. Men det är oavsett inte ok för mig och det gjorde jag klart!

Han ångrar sig nästan alltid när han skrikit på sonen och går och ?blir kompis? igen.

Men han tror att det enda sättet att få väluppfostrade barn är att skrämma och hota dem till lydnad. Jag vill inte uppfostra så men då är jag slapp och uppfostrar inte alls enligt honom. Inget jag säger får honom att förstå.

Det var psykisk misshandel, verbala kränkningar och ständigt negativ interaktion mer än fysiskt våld. Han var våldsam vid en handfull tillfällen men hotet om det fanns där ständigt och det är i princip lika illa att leva med för ett barn.

Han hotade min mamma med att hon skulle bli inspärrad på psyket och aldrig få se mig mer (vilket hon inte vågade berätta förrän jag var vuxen för längesen), han hotade styvmor med kniv en julafton. Ungefär så.

Det låter illa och oförutsägbart. Han verkar sakna gränser. Sen är det ett väldigt omoget resonemang han för om motivationen till terapin, han borde bry sig oavsett om ni är ihop eller inte.

Jag tycker inte alls som nån/några skrivit att du inte förtjänar att va förälder för att du tillåter det. Men det måste få ett slut och det bästa är att lämna honom. Förhoppningsvis fortsätter han jobba med sig själv och kanske kan efter tid va en bättre förälder.

Är han våldsam mot dig?

Vilket jävla bra pappamaterial du valt. Du är inte lite korkad du.

Nu har du en son som växer upp i skräck för sin egen far. Hur fan tänkte du?

Det var väldigt hårt sagt. Det är lätt att döma när man inte har alla fakta. Du har ingen aning om omständigheter eller hur vårt förhållande såg ut när vi valde att skaffa barn. Du känner inte honom och alla hans andra sidor.

Vill du inte hjälpa utan bara trycka ned så behöver du inte kommentera alls.

Hej,

Jag har en son på 2,5år med min sambo.

Min sambo är en väldigt arg person med adhd som lätt brusar upp.

Vår son är inne i en period där han testar mycket och får utbrott och skriker ofta. Det har min sambo jätte svårt för.

När min sambo blir arg under sonens utbrott så kan han ta sonen i nacken och knipa åt. Inte hårt så det gör ont säger han men så det känns lite obehagligt. Nu har sonen börjat ta sig i nacken när han skriker för att pappa inte ska göra så. Sambon skriker också åt honom och säger saker som, vaffan är det för fel på dig?! Eller, är du dum eller?!

Här om dagen sa han, jävla fittunge!

Sambon har blivit mycket bättre med terapi och innan kunde han få stora utbrott där han slog i dörrar och möbler så de gick sönder. Det gör han inte längre men jag känner att jag börjat normalisera hans handlingar.

Så jag vill kolla vad ni tycker? Är det anledning nog att lämna honom?

Han tycker inte själv det är allvarligt och viftar bort det när jag blir arg.

Det var väldigt hårt sagt. Det är lätt att döma när man inte har alla fakta. Du har ingen aning om omständigheter eller hur vårt förhållande såg ut när vi valde att skaffa barn. Du känner inte honom och alla hans andra sidor.

Vill du inte hjälpa utan bara trycka ned så behöver du inte kommentera alls.