Bara för att förtydliga för FL mobben.
De flesta bryr sig inte om ? bonusbarn?. De har redan föräldrar så varför förväntar ni er alltid att andra ska axla något som helst ansvar eller göra uppoffringar för era ouppfostrade söndercurlade ungar?
Gör DITT jobb och sluta ställ krav på andra!
Har man sådana problem med om en partner har barn sedan innan är väl ändå det rimligaste att välja bort en sådan partner? Eller åtminstone välja att leva som särbo tills barnen är utflugna. Bor man ihop blir det ju automatiskt ett större ansvar, inte för att man ska behöva ta ett föräldraansvar utan ett vuxenansvar och bete sig med respekt och som en vuxen för de barn som då faktiskt ingår i familjen.
Jag förstår inte varför man väljer en partner med barn om man verkligen inte vill vara delaktig? Att hävda att man inte kan hjälpa vem man blir kär i är bara omoget, man väljer kanske inte vem man blir kär i men man väljer vem man startar ett förhållande med.
Jag är själv ensamstående med barn, har en partner utan barn, vi lever som särbo vilket fungerar bra. Jag har inga som helst krav på honom när det gäller mina barn, annat än att han bemöter dem vuxet och med respekt när han träffar dem. Skulle han däremot flytta in här skulle ju situationen bli väldigt annorlunda, mer press på honom, även om jag inte skulle förvänta mig att han tar något föräldraansvar så tycker jag att som en vuxen som bor med barn så har man ett ansvar att också bete sig som det. Barnen ska känna sig välkomna, hemma och sedda när de är hos mig, även av honom. Skulle han flytta ihop med oss gör han själv valet att acceptera det och acceptera att de kommer först, med det inte sagt att barnen får som de vill men deras behov är prio, passar det inte så är det bättre att låta bli. Han behöver inte älska dem, han behöver inte ta något ansvar för att de städar sina rum, gör sina läxor eller hämta dem på fritids när han slutar tidigare än mig mm, men han behöver bemöta dem vuxet och med respekt.
Min upplevelse är att många bonusföräldrar tar på sig för mycket i början, blir missnöjda efter ett tag när det blir jobbigt. Visst förstår jag att det kan vara lätt hänt, men då kanske man behöver kommunicera detta med partnern så denne förstår utan att anklaga. Man kunde ju sagt nej ifrån början då, gjorde man inte det kan man heller inte förvänta sig att föräldern kan läsa ens tankar, eller ska förstå att det inte är så man vill ha det. Dock känns det som att det mest är kvinnor som man hör om dessa problem ifrån. Jag skulle vilja höra fler bonuspappor dela med sig av sina problem? Är problemen av samma karaktär där, eller ser det annorlunda ut?
Myyycket bitterhet i tråden.
Väljer man en partner som har hemmaboende barn så väljer man även barnen, har stött på allt för många kvinnor som visar en helt ogrundad avundsjuka och nästan maniskt förakt för barnet och mannen om denne inte gör som kvinnan vill.
Tyvärr är vissa män så svaga att de i ett sådant läge prioriterar bort barnet. Skam är vad det är.
Har man sådana problem med om en partner har barn sedan innan är väl ändå det rimligaste att välja bort en sådan partner? Eller åtminstone välja att leva som särbo tills barnen är utflugna. Bor man ihop blir det ju automatiskt ett större ansvar, inte för att man ska behöva ta ett föräldraansvar utan ett vuxenansvar och bete sig med respekt och som en vuxen för de barn som då faktiskt ingår i familjen.
Jag förstår inte varför man väljer en partner med barn om man verkligen inte vill vara delaktig? Att hävda att man inte kan hjälpa vem man blir kär i är bara omoget, man väljer kanske inte vem man blir kär i men man väljer vem man startar ett förhållande med.
Jag är själv ensamstående med barn, har en partner utan barn, vi lever som särbo vilket fungerar bra. Jag har inga som helst krav på honom när det gäller mina barn, annat än att han bemöter dem vuxet och med respekt när han träffar dem. Skulle han däremot flytta in här skulle ju situationen bli väldigt annorlunda, mer press på honom, även om jag inte skulle förvänta mig att han tar något föräldraansvar så tycker jag att som en vuxen som bor med barn så har man ett ansvar att också bete sig som det. Barnen ska känna sig välkomna, hemma och sedda när de är hos mig, även av honom. Skulle han flytta ihop med oss gör han själv valet att acceptera det och acceptera att de kommer först, med det inte sagt att barnen får som de vill men deras behov är prio, passar det inte så är det bättre att låta bli. Han behöver inte älska dem, han behöver inte ta något ansvar för att de städar sina rum, gör sina läxor eller hämta dem på fritids när han slutar tidigare än mig mm, men han behöver bemöta dem vuxet och med respekt.
Min upplevelse är att många bonusföräldrar tar på sig för mycket i början, blir missnöjda efter ett tag när det blir jobbigt. Visst förstår jag att det kan vara lätt hänt, men då kanske man behöver kommunicera detta med partnern så denne förstår utan att anklaga. Man kunde ju sagt nej ifrån början då, gjorde man inte det kan man heller inte förvänta sig att föräldern kan läsa ens tankar, eller ska förstå att det inte är så man vill ha det. Dock känns det som att det mest är kvinnor som man hör om dessa problem ifrån. Jag skulle vilja höra fler bonuspappor dela med sig av sina problem? Är problemen av samma karaktär där, eller ser det annorlunda ut?
Har man sådana problem med om en partner har barn sedan innan är väl ändå det rimligaste att välja bort en sådan partner? Eller åtminstone välja att leva som särbo tills barnen är utflugna. Bor man ihop blir det ju automatiskt ett större ansvar, inte för att man ska behöva ta ett föräldraansvar utan ett vuxenansvar och bete sig med respekt och som en vuxen för de barn som då faktiskt ingår i familjen.
Jag förstår inte varför man väljer en partner med barn om man verkligen inte vill vara delaktig? Att hävda att man inte kan hjälpa vem man blir kär i är bara omoget, man väljer kanske inte vem man blir kär i men man väljer vem man startar ett förhållande med.
Jag är själv ensamstående med barn, har en partner utan barn, vi lever som särbo vilket fungerar bra. Jag har inga som helst krav på honom när det gäller mina barn, annat än att han bemöter dem vuxet och med respekt när han träffar dem. Skulle han däremot flytta in här skulle ju situationen bli väldigt annorlunda, mer press på honom, även om jag inte skulle förvänta mig att han tar något föräldraansvar så tycker jag att som en vuxen som bor med barn så har man ett ansvar att också bete sig som det. Barnen ska känna sig välkomna, hemma och sedda när de är hos mig, även av honom. Skulle han flytta ihop med oss gör han själv valet att acceptera det och acceptera att de kommer först, med det inte sagt att barnen får som de vill men deras behov är prio, passar det inte så är det bättre att låta bli. Han behöver inte älska dem, han behöver inte ta något ansvar för att de städar sina rum, gör sina läxor eller hämta dem på fritids när han slutar tidigare än mig mm, men han behöver bemöta dem vuxet och med respekt.
Min upplevelse är att många bonusföräldrar tar på sig för mycket i början, blir missnöjda efter ett tag när det blir jobbigt. Visst förstår jag att det kan vara lätt hänt, men då kanske man behöver kommunicera detta med partnern så denne förstår utan att anklaga. Man kunde ju sagt nej ifrån början då, gjorde man inte det kan man heller inte förvänta sig att föräldern kan läsa ens tankar, eller ska förstå att det inte är så man vill ha det. Dock känns det som att det mest är kvinnor som man hör om dessa problem ifrån. Jag skulle vilja höra fler bonuspappor dela med sig av sina problem? Är problemen av samma karaktär där, eller ser det annorlunda ut?