Bara för att förtydliga för FL mobben.
De flesta bryr sig inte om ? bonusbarn?. De har redan föräldrar så varför förväntar ni er alltid att andra ska axla något som helst ansvar eller göra uppoffringar för era ouppfostrade söndercurlade ungar?
Gör DITT jobb och sluta ställ krav på andra!
Jag tror inte heller det hör till vanligheterna men en släkting till oss hade en styvmamma som var sån. Hon lagade mat till sina och pappans barn men de två äldsta barnen som enbart var pappans fick vänta med att äta till pappan kom hem och kunde laga mat till dem. De var 3 resp. 5 år när det började och de är vuxna nu och styvmamman och pappan lever fortfarande ihop.
Vi har andra släktingar vars styvmamma plockade ner foton på dem och tillät enbart foton på
väggarna på sina biologiska barn (de två hade inga barn gemensamt). Det fick de barnen att känna sig väldigt ovälkomna i sitt eget hem (de bodde där varannan vecka från att de var 7 resp. 9 år).
Det spelar inte roll hur man väljer att leva tillsammans eller vilka känslor man har inför varandra så länge man respekterar varandra och inte behandlar något av barnen illa direkt eller med genom mer subtila metoder.
Barn är som barn är och det finns nog en anledning till det tajta band man har till sina barn. Det finns kompisar till mina barn som jag tycker om men som jag tycker det är jobbigt att ha hemma för att de inte lyssnar och hoppar i soffan fast att jag förklarat att det inte är tillåtet hos oss även om de får göra det hemma. Det är mycket man står ut med från ens egna barn men som man kanske inte skulle ha samma överseende med med någon annans barn?
De som reagerar och försöker omvända tror jag antar att barnen i fråga far illa men allt handlar om hur man väljer att uppföra sig. Så jag tror det bara handlar om kommunikations problem av det diskussioner jag läst.
Jag tror inte heller det hör till vanligheterna men en släkting till oss hade en styvmamma som var sån. Hon lagade mat till sina och pappans barn men de två äldsta barnen som enbart var pappans fick vänta med att äta till pappan kom hem och kunde laga mat till dem. De var 3 resp. 5 år när det började och de är vuxna nu och styvmamman och pappan lever fortfarande ihop.
Vi har andra släktingar vars styvmamma plockade ner foton på dem och tillät enbart foton på
väggarna på sina biologiska barn (de två hade inga barn gemensamt). Det fick de barnen att känna sig väldigt ovälkomna i sitt eget hem (de bodde där varannan vecka från att de var 7 resp. 9 år).
Det spelar inte roll hur man väljer att leva tillsammans eller vilka känslor man har inför varandra så länge man respekterar varandra och inte behandlar något av barnen illa direkt eller med genom mer subtila metoder.
Barn är som barn är och det finns nog en anledning till det tajta band man har till sina barn. Det finns kompisar till mina barn som jag tycker om men som jag tycker det är jobbigt att ha hemma för att de inte lyssnar och hoppar i soffan fast att jag förklarat att det inte är tillåtet hos oss även om de får göra det hemma. Det är mycket man står ut med från ens egna barn men som man kanske inte skulle ha samma överseende med med någon annans barn?
De som reagerar och försöker omvända tror jag antar att barnen i fråga far illa men allt handlar om hur man väljer att uppföra sig. Så jag tror det bara handlar om kommunikations problem av det diskussioner jag läst.
Jag skulle bli väldigt ledsen om min man inte brydde sig mer om mitt barn än nån unge på stan. Då skulle jag inte vara tillsammans med honom längre. På samma sätt tror jag att han skulle välja bort mig om jag inte hade några varma känslor alls för hans barn.
Nu träffades vi när alla barn var 10-12 år och hans barn har en välfungerande mamma, så de har aldrig varit särskilt intresserade av mig. Ett av barnen är intresserat av matlagning, så där har jag gjort en insats och lärt hen endel. Jättekul! Min son däremot har en pappa med psykisk ohälsa som inte kunnat ta så mycket ansvar under hans uppväxt, så för honom är bonuspappan guld värd.
Jag kan för mitt liv inte förstå vuxna människor som inte är intresserade av och villiga att göra positiv skillnad i barns liv när de har möjlighet. Det är inte riktigt friskt ärligt talat. I vissa fall här på FL verkar det som att kvinnor ibland förväxlar barnen med deras mamma och överför negativa känslor för mamman till barnen. Det är inte heller friskt. De är olika personer, hör och häpna och om deras mamma är konstig så har de än större behov av en hjälpsam vuxen i sina liv.
Med det sagt har man ju inte lika starka känslor för bonusbarn som för sina egna. Men självklart behandlar man alla barn utifrån deras behov. Och man stöttar och hjälper så att barnen blir välfungerande vuxna.
När det gäller min sons pappa beror hans psykiska ohälsa på trauman under uppväxten som orsakades av en elak styvmor och mesig far. Det ger alltså men för livet att behöva leva med en vuxen som inte behandlar en väl. Värt att tänka på för alla läser detta (även om det är så självklart att jag inte borde behöva skriva det!)
Varför skulle man va mer än ytligt bekanta?
De kom vh och vi hade inget alls gemensamt. Jag sysslade med min hobby och han skötte sina ungar.
Det har knappast någon betydelse att jag ogillar dem, för de få gånger om året vi ses är det inga större problem att hålla god min.
Nej jag ville ha egna barn, så särbo var inte aktuellt. Då hade jag hellre träffat någon annan.
Jag skulle bli väldigt ledsen om min man inte brydde sig mer om mitt barn än nån unge på stan. Då skulle jag inte vara tillsammans med honom längre. På samma sätt tror jag att han skulle välja bort mig om jag inte hade några varma känslor alls för hans barn.
Nu träffades vi när alla barn var 10-12 år och hans barn har en välfungerande mamma, så de har aldrig varit särskilt intresserade av mig. Ett av barnen är intresserat av matlagning, så där har jag gjort en insats och lärt hen endel. Jättekul! Min son däremot har en pappa med psykisk ohälsa som inte kunnat ta så mycket ansvar under hans uppväxt, så för honom är bonuspappan guld värd.
Jag kan för mitt liv inte förstå vuxna människor som inte är intresserade av och villiga att göra positiv skillnad i barns liv när de har möjlighet. Det är inte riktigt friskt ärligt talat. I vissa fall här på FL verkar det som att kvinnor ibland förväxlar barnen med deras mamma och överför negativa känslor för mamman till barnen. Det är inte heller friskt. De är olika personer, hör och häpna och om deras mamma är konstig så har de än större behov av en hjälpsam vuxen i sina liv.
Med det sagt har man ju inte lika starka känslor för bonusbarn som för sina egna. Men självklart behandlar man alla barn utifrån deras behov. Och man stöttar och hjälper så att barnen blir välfungerande vuxna.
När det gäller min sons pappa beror hans psykiska ohälsa på trauman under uppväxten som orsakades av en elak styvmor och mesig far. Det ger alltså men för livet att behöva leva med en vuxen som inte behandlar en väl. Värt att tänka på för alla läser detta (även om det är så självklart att jag inte borde behöva skriva det!)
