Tillsammans tar de ett djupt andetag och dyker ner under vattenytan. Saga simmar först genom den trånga gången och mycket riktigt blir det ljusare och ljusare ju längre in de kommer, precis som Saga sade. Det dröjer inte länge förrän Casper känner hur paniken sakta börjar komma smygande. Att befinna sig nere i den trånga gången, utan att veta när han kommer kunna få luft igen, är oerhört stressande. I vanliga fall lider han inte av klaustrofobi, men den här situationen är verkligen psykiskt påfrestande. Inte ens hans logiska tänkande hjälper honom nu, eftersom situationen de befinner sig i är direkt livshotande. Om de inte lyckas ta sig ut snart så kommer de att drunkna tillsammans, instängda här nere. Tanken sänder en våg av skräck genom hans kropp och han får anstränga sig för att inte drabbas av panik.
Efter en liten stund skriker Caspers lungor efter luft och precis då han tror att han inte kan hålla andan längre, känner han ett kraftigt ryck i repet kring midjan. Det är Saga som drar honom till sig, för hon har lyckats hitta en luftficka. När Casper kommer upp ovanför ytan drar han desperat efter andan och känner hur syret strömmar ut i kroppen. Känslan är fullständigt ljuvlig! Han vill aldrig dyka ner under vattnet igen, men vet att han ändå måste göra det snart. Det är så ljust att de kan se varandra nu. Saga kastar en hastig blick på Casper och tycks lägga märke till hur blek han har blivit i ansiktet, för hon säger bestämt: Det är nog bäst om jag dyker i förväg och kollar läget, eftersom jag är bättre på att hålla andan, så kan du väntar här så länge. Casper skulle gärna vilja protestera, men blir så lättad över förslaget att han bara nickar stumt. Han kan inte tänka sig något värre än att dyka ner under ytan igen, utan att ha en aning om när han kommer att få luft nästa gång. Saga tycks inte vara lika påverkad av situationen, för hon nöjer sig med att dra några djupa andetag och gör sig därefter redo att fortsätta igen. Den här gången säger hon inte vänta här, utan ler bara uppmuntrande mot honom innan hon försvinner ner under ytan.
Sedan är hon borta och minuterna går. Casper har vant sig vid att hon kan befinna sig ovanligt länge under vatten och blir varken förvånad eller orolig längre. Han väntar bara tålmodigt och passar på att njuta av att kunna andas ordentligt, för omväxlings skull. Casper hoppas att hon ska komma tillbaka snart, samtidigt som han fasar inför det. För när hon kommer tillbaka är det dags för honom att ge sig av ner under ytan igen.
Medan Casper väntar passar han på att se sig omkring i det trånga utrymmet. Det är ett litet hålrum i grottväggen, som har bildat en luftficka. Luften kommer snart att ta slut, men trots att han har så lite tid på sig hinner han ändå uppfatta någonting oväntat. Han lägger märke till små ojämnheter i väggen som inte borde vara där. Ojämnheter som inte känns naturliga. Casper följer dem med fingret och känner strax igen inskriptionerna som är inristade kring luckan. Kanske är det en berättelse som handlar om vad grottan en gång brukade användas till? Eller kanske en varning? Casper hinner inte fundera mer på det, för i samma stund som han tänkt tanken dyker Saga upp igen. Han kan genast se i hennes ögon att någonting är fel, för de är uppspärrade och ännu större än vanligt. Trots att hon låter lika självsäker som hon alltid brukar göra, så ser hon orolig ut när hon säger: Nu har jag kollat in nästa sträcka vi behöver simma och det finns faktisk en luftficka till, men det finns också ett problem. Du kommer inte klara av att hålla andan så länge. Om den här luftfickan hade varit större, så hade du kunnat vänta här medan jag tog mig ut och hämtade hjälp. Men som det är nu skulle du sakta kvävas till döds och gå en mycket plågsam död till mötes. Casper avbryter henne skyndsamt med att säga: Okej, okej, jag fattar. Du behöver inte berätta mer. Saga tystnar tvärt och ser fundersamt på honom honom ett ögonblick. Sedan fortsätter hon i en mycket mer hoppfull ton: Oroa dig inte, jag har en plan! En ganska farlig plan, men jag tror den kommer att funka.
