Vi skriver en sommarberättelse tillsammans

Mitt under samtalet reser sig Casper upp. Han går bort till badrummet och stänger dörren. Sedan skjuter han för mormor Karins tunga, gamla byrå. Byrån gnisslar högt när den glider över golvet och Casper får ta i rejält för att lyckas flytta den. Saga ser på med uppspärrade ögon och när han slår sig ner vid bordet igen frågar hon: Stängde du in henne? Saga ser förskräckt ut, men Casper rycker bara obekymrat på axlarna och svarar: Äsch! Jag vill bara inte att hon ska höra vad vi pratar om. Tänk om hon förstår vad vi säger? Det är ju ett ganska deprimerande samtal. Att hela hennes art, eller vad man nu ska kalla det, är på väg att dö ut är nog ingenting hon behöver höra just nu. Hon behöver koncentrera sig på att bli frisk istället. Saga nickar och slappnar av igen. Det har du rätt i, säger hon och kastar en blick ut genom fönstret. Så konstigt. Det ser redan ut att börja skymma ute. Du tror väl inte att det drar ihop sig till storm igen? Casper tittar ut genom fönstret han också. Himlen ser verkligen mörk ut. Mycket konstigt, tänker Casper, det är inte ens sent på dagen men börjar redan bli mörkt ute. Väderappen på hans mobil har inte förutspått någon storm, så vädrets tvära kast är totalt obegripligt.

Han skakar av sig den obehagliga känslan och riktar blicken mot Saga igen. Hon, i sin tur, tittar bekymrat på den stängda badrumsdörren. Casper förstår att han måste förklara sig. Han vet att hon kommer att förstå, bara han berättar varför han måste göra det. Casper harklar sig för att fånga hennes uppmärksamhet. Sedan säger han: Det du har berättat för mig är en världsnyhet. Att det finns varelser, andar, som kan styra över havet. Det är ju otroligt! Du anar inte vilken betydelse det kommer att få för forskningen. Det kan vara lösningen på alltihop. Saga rynkar ögonbrynen och stirrar på honom. Lösningen på vad? frågar hon. Casper ser på henne med strålande ögon och ett leende på läpparna. Lösningen på klimathotet förstås.

Saga ser alldeles mållös ut. Du kan inte mena allvar? Casper förstår hennes motvilja, men är fortfarande säkert på att hon kommer förstå. Han måste bara övertyga henne först. Jag måste ta med henne till fakulteten och visa upp henne för mina kollegor. De kommer inte tro sina ögon. Alla kommer vilja undersöka henne. Saga fortsätter att stirra på honom. Hon ser inte alls övertygad ut, snarare äcklad. När han har pratat färdigt viskar hon med förakt i rösten: Du är verkligen en snygg hjälte. Först räddar du henne och sedan tänker du förslava henne.

Jag tänker inte förslava henne, utan ta med henne till fastlandet och visa upp henne för mina kollegor. De kommer aldrig tro mig annars. Det kommer ingen, svarar han och ser allvarligt på henne. Saga ser ännu mer bekymrad ut. Du kan inte bara ta med henne till fastlandet. Hon hör hemma här. I havet. Casper ler triumferande mot henne och säger: Jo, det kan jag, för det var jag som hittade henne. Saga himlar med ögonen och påminner honom om någonting som borde vara självklart: Ja, jag vet. Men hon är ingen ägodel.

Casper inser att han aldrig kommer lyckas övertyga Saga om att han fattar rätt beslut. Istället bestämmer han sig för att se efter i appen när nästa båt avgår från ön. Om han skyndar sig kanske han hinner ta sig till fastlandet och köra de sju timmarna tillbaka till Stockholm redan ikväll? Men när han öppnar appen förstår han ingenting. Alla båtarna är inställda. Det står bara inställd avgång, utan någon mer förklaring. Vad innebär det? Så konstigt, viskar han, utan att släppa skärmen med blicken. Saga går fram till fönstret och kikar ut genom rutan. Sedan svarar hon: Låt mig gissa. Alla båtarna är inställda? Han nickar och stoppar ner mobilen i fickan igen. Hur visste du det? Saga ler lite och lägger huvudet på sned. Hon svarar inte, utan fortsätter bara att stirra som hypnotiserad ut genom fönstret. Till slut blir Casper nyfiken och går bort till fönstret och tittar ut han också.

Herregud! Vad är det som händer egentligen?! viskar han, utan att förvänta sig något svar. Det han ser gör honom alldeles stum av rädsla. Trots att det fortfarande är mitt på dagen, så har himlen mörknat till en sjuklig, gråblå ton och det är alldeles knäpptyst utanför fönstret. Det är som om djuren, naturen och självaste havet håller andan. Du kan fortfarande ändra dig, påminner Saga och ser vädjande på honom. Men Casper är fast besluten att ta med sig vattenanden hem till storstaden.

Han tänker att Saga inte förstår. Att hon skulle ändra sig och hjälpa honom om hon visste. Havsnivån stiger mer och mer för varje år och om människor förstod hur illa det egentligen är, så skulle de drabbas av panik. De skulle göra vad som helst för att avvärja det fruktansvärda hotet som mänskligheten står inför. Att ta med sig en vattenande, mot hennes vilja, är en mycket liten sak i jämförelse. De skulle offra henne, för att hjälpa andra. Flera tusen, ja miljoner människor, som annars kommer att behöva fly från sina hem.

Saga fortsätter, eftersom Casper försjunker i egna tankar och inte svarar. Hon är fast besluten att övertyga honom om att tänka om: Du har precis fått hela havet emot dig och kommer aldrig lämna den här ön levande, om du inte släpper tillbaka henne i havet.

Casper hör vad Saga säger, men kan inte ta in det. För han tänker på att det är 21 grader i vattnet. Redan i juni. På sista tiden har hans och kollegornas tröstlösa försök att lösa ett problem som är så mycket större än människor vill förstå, blivit alltmer desperata. Tiden springer ifrån dem och havsnivån stiger sakta men säkert, tills det inte längre finns någon återvändo. Om det nu existerar vattenandar som kan styra över havet, så är det hans ansvar att ta reda på mer. För att avvärja en fullständig katastrof. Han kan inte låta sig skrämmas av att det blåser upp till storm.

Otåligt plockar Casper upp mobilen igen och klickar på väderappen. Alla avgångar är fortfarande inställda, men där finns nu ett varningsmeddelande. Det står att ett okänt väderfenomen förväntas slå till mycket lokalt och att alla invånare på ön Sinnduah uppmanas att hålla sig inomhus. Casper svär inombords och försöker motvilligt ställa in sig på att det är omöjligt att lämna ön, då han plötsligt kommer att tänka på mormor Karins gamla eka. Ekan ligger nere i hamnen och är säkert i fruktansvärt dåligt skick, men den kanske duger till att ro in till fastlandet med? Det är egentligen inte långt alls och om han skyndar sig kanske han hinner fram innan stormen tar fart?

Utan att tveka en sekund skyndar han sig bort till badrummet och drar undan den tunga, gamla byrån. När han kliver in i badrummet stirrar vattenanden skräckslaget på honom, med stora, uppspärrade ögon. Det ser ut som om hon vet vad han tänker, som om hon kan läsa hans tankar. Saga följer efter honom in i badrummet och utbrister: Vad håller du på med?! Ser du inte att du skrämmer henne? Eller är det bara ära och berömmelse som når in i din tjocka skalle? Casper stannar upp ett ögonblick och ser på henne. Sedan säger han: Om du visste det jag vet, så skulle du hjälpa till. Saga höjer föraktfullt på ögonbrynen, innan Casper fortsätter: Du kan inte stoppa mig, för jag har redan bestämt. Jag lämnar ön så fort som möjligt och jag tar vattenanden med mig.

Saga suckar djupt och sätter sig ner på huk bredvid den skrämda varelsen på golvet. Okej, svarar hon, jag inser att jag inte kommer kunna stoppa dig. Men låt mig åtminstone få ge henne lite värdighet, innan du förvandlar henne till ett av era försöksdjur. Sedan duschar hon den uttorkade vattenanden ordentligt och täcker återigen hennes kropp med blöta handdukar. När hon reser sig upp några minuter senare säger hon: Sådär! Nu har jag gjort allt jag kan. Sätt igång och kidnappa henne bara.

Casper avskyr hennes sätt att prata. Inte för att hon lyckas övertala honom, utan för att hon ger honom dåligt samvete. Beslutsamt reser han sig upp med vattenanden i famnen och går mot ytterdörren. Anden är lätt som en fjäder i hans armar och han blir plågsamt medveten om att det inte är ett verkligt, levande väsen han bär i sin famn. Med ena handen lyckas han öppna dörren och i samma ögonblick som han tar ett steg ut ur stugan, så händer någonting mycket oväntat. Han hör ett öronbedövande skri, som kommer från skyn, och då han tittar upp mot himlen ser han någonting så oväntat att han drar efter andan.

Hela himlen är full av havsfåglar. Måsar, tärnor, men också skriande havsörnar. Casper tror nästan inte sina ögon. Han sluter armarna hårdare om vattenanden och skyndar sig beslutsamt ner mot hamnen, men hinner inte långt förrän den första fågeln gör ett utfall mot honom. En mås dyker ner och flyger så nära att han kan känna vinddraget från vingarna. Vad är det som händer egentligen? hinner han tänka, innan nästa fågel anfaller honom. Det är som om fåglarna gemensamt har beslutat sig för att hindra honom från att nå fram till hamnen och mormor Karins gamla eka. Men Casper tänker inte ge upp så lätt. Han springer så fort han kan och hukar sig ner för att skydda ansiktet. Ekan är inte långt borta nu. Om han bara lyckas ta sig fram till den och ut till havs, så kanske fåglarna tappar intresset för honom sedan? Antagligen är det den annalkande stormen som skrämmer dem och får dem att bete sig så underligt.

Casper hinner knappt tänka tanken till punkt, förrän han hör ett högt skri och känner hur någon griper tag i honom. Långa, vassa klor tränger in i hans armar och för ett ögonblick lättar han nästan från marken. När denna någon släpper honom riktar han genast blicken mot skyn och får syn på en havsörn, som gör sig redo att anfalla på nytt. Har jag plötsligt fått hela världen emot mig eller vad är det frågan om? tänker Casper och ser till sin stora fasa hur örnen återigen störtdyker mot honom, med klorna utfällda som skarpa knivar. Dessutom är örnen inte ensam. Fler havsörnar cirkulerar på himlen och gör sig redo att anfalla.

Mormor Karins gamla eka är så nära nu, bara några meter bort, men han inser att han aldrig kommer att nå fram till den. Han måste vända om och söka skydd i stugan igen, hur ogärna han än vill det. Casper är egentligen mycket envis. Han är ingen som brukar ge upp, men då brukar inte heller hela himlen vara full av fåglar som är ute efter honom. Motvilligt vänder han om och springer med snabba steg tillbaka till stugan igen.

Saga står och ser på genom fönstret och öppnar genast dörren när han kommer rusande. Hon kan inte dölja sin skadeglädje och välkomnar honom med orden: Är du redan tillbaka? Casper svarar inte, utan blänger bara surt på henne innan han skyndar sig att dra igen dörren. Han sjunker ner på golvet innanför dörren och andas ut. Huden på hans armar är rispad av örnens vassa klor och han kan fortfarande höra fåglarnas ursinniga skrianden utanför dörren. De kastar sig mot fönstren och attackerar rutorna med näbbarna, ända tills Casper reser dig upp och bär in vattenanden till badrummet igen. Saga ställer sig i dörröppningen och ser eftertänksamt på honom.

Jaha? Vad har du för lysande idé nu då? frågar hon med rösten drypande av ironi, men han tycker sig ändå höra en viss värme i den.

Jag får helt enkelt stanna här tills stormen har dragit förbi, svarar Casper och rättar till de blöta handdukarna som vattenanden är inlindad i. Saga ger ifrån sig en uppgiven suck. Stormen kommer inte att dra förbi. Har du inte fattat det än? För att vara en framstående forskare, så är du verkligen ovanligt trög. Casper blänger surt på henne innan han svarar, för han är inte van vid att bli kallad trög: Och för att vara en trevlig granne, så är du verkligen ovanligt otrevlig. Saga rycker på axlarna. Vem har någonsin sagt att jag är trevlig? frågar hon, vilket får Casper att börja tänka på sin gamla mormor Karin. Hon talade alltid gott om sin granne och hoppades att Casper skulle få träffa henne en vacker dag. Det fick han också, men det var inte så här han hade tänkt sig det mötet. Min gamla mormor Karin sade alltid att du var så trevlig, mumlar Casper. Det beror kanske på att hon inte försökte kidnappa vattenandar? svarar Saga blixtsnabbt och frågan blir hängande i luften.

Casper är tyst en stund, men hans hjärna jobbar frenetiskt med att försöka komma fram till en lösning. Dessutom var det någonting med det Saga just sade, som fick honom att bli nyfiken. Efter en stund harklar han sig och tar till orda på nytt: Kände min mormor till vattenandarna? Saga höjer återigen föraktfullt på ögonbrynen och Casper känner än en gång att har missat någonting. En känsla som han verkligen inte är van vid. Vad tror du själv? fnyser Saga. Din mormor var uppvuxen här på ön. På Sinnduah. Den stora mötesplatsen. Ringer det några klockor än? Casper rodnar lite och känner sig dum, samtidigt som han undrar varför Saga alltid måste vara så otrevlig. Men han förstår att det beror på att han inte har gjort något särskilt gott första intryck. Hon vet ingenting mer om honom, än att han kom hit till ön och genast ställde till det. Hon vet inte hur han har kämpat med att försöka lösa klimatkrisen under flera års tid, utan att lyckas. Hon har ingen aning om hur många timmar han har lagt på att söka svar där det inte finns några. Hur många nätter han har legat vaken och kallsvettats av ångest inför framtiden. En framtid som ser mycket mörk ut och närmar sig med stormsteg.

När han inte svarar fortsätter Saga att berätta om hans mormor: Det klart att din mormor kände till vattenandarna. Alla här på ön känner till dem, men det var länge sedan vi såg någon. Senaste gången var då min morfar räddade en. Sedan dess har de lyst med sin frånvaro. Det var därför jag blev så överraskad när jag fick syn på vad du hade hittat. Jag har aldrig sett en vattenande med egna ögon förut, även om jag alltid känt till deras existens. Nuförtiden är de mycket sällsynta, men förr levde de i harmoni med människorna.

Det är så mycket information att ta in att Casper blir alldeles yr i huvudet. Han har svårt att tro på det Saga säger. Om hans mormor kände till vattenandarna. Varför sade hon då aldrig någonting om dem? Han uttrycker tanken högt och Saga rycker på axlarna och svarar: Inte vet jag. Antagligen litade hon inte på dig. Det var bara jag som var dum nog att göra det. Casper känner hur blodet återigen stiger upp i hans ansikte. Han skäms för att hans egen mormor inte ens litat på honom tillräckligt mycket för att avslöja en så fantastisk hemlighet. Men det gjorde hon rätt i, för Casper är fortfarande fast besluten att ta med sig vattenanden in till fastlandet. Det är egentligen inget val, utan någonting han måste göra, eftersom det står för mycket på spel.

I samma stund som han har tänkt tanken, så hör han ett högt brak utanför stugan. I ögonvrån ser han hur Saga vänder sig om och rusar bort mot fönstret. Där blir hon stående och stirrar ut genom rutan. Din idiot, mumlar hon tyst för sig själv. Din själviska jävla idiot.