Vi skriver en sommarberättelse tillsammans

Låt höra, svarar Casper och lyssnar sedan med stigande fasa när Saga berättar om planen: Om du väntar här, så dyker jag i förväg. Jag simmar ända bort till luftfickan och hämtar ny luft där, innan jag vänder om och möter dig på mitten. Sedan ger jag dig ett andetag, så du klarar av att simma en bit till. Förhoppningsvis ända fram till den nya luftfickan. Eller, inte förhoppningsvis, stryk det på slutet. Casper stirrar på henne under några sekunder, fullständigt mållös. Han vet inte vad han ska svara, eftersom planen låter totalt livsfarlig, men inser också att de inte har något annat alternativ. Därför nickar han bara blekt mot Saga och säger: Okej, vi kör på det! Saga lyser genast upp. Det är viktigt att du inte drabbas av panik, för då kan du ha ihjäl oss båda. Precis som med vågen måste du tro på att vi kan lyckas och sedan satsa allt på det. Planen kommer inte funka annars.

 

Casper tar ett djupt andetag och känner hur hjärtat bankar ovanligt hårt i bröstet. Men han är fast besluten att inte drabbas av panik och lyckas faktiskt lugna ner sig. Efter en liten stund frågar Saga: Är du redo? Casper nickar och tänker att han är så redo som han kan bli, för han kommer aldrig bli redo för det här. Saga ler uppmuntrande mot honom och drar några djupa andetag, men hejdar sig precis innan hon dyker ner under vattenytan. Du Casper, jag vill att du ska veta en sak. Jag är glad att vi träffades, oavsett hur det här slutar. Hennes ord gör Casper alldeles varm inombords.

 

Sedan dyker hon ner under ytan och lämnar Casper ensam kvar. Han försöker uppskatta hur lång tid han behöver vänta innan han simmar efter Saga, men har ingenting att gå efter. Därför räknar han sekunderna tyst för sig själv och efter några minuter dyker han också ner under vattenytan. Han simmar med snabba, beslutsamma simtag och försöker att inte tänka på någonting annat än uppgiften han har framför sig; att lyckas ta sig ut ur grottan. Till en början går det bra, men ju längre in i grottan han kommer, desto trängre blir den. Taket sluttar samtidigt som väggarna smalnar av. Det enda positiva är att det blir ljusare och ljusare, vilket känns som en stor tröst. Efter en liten stund börjar paniken sakta komma smygande igen, trots att han verkligen anstränger sig för att inte låta känslorna ta över. Lungorna skriker efter luft och till sin stora förtvivlan känner Casper hur han återigen grips av panik. Istället för att fortsätta simma framåt, börjar han tappa kontrollen över kroppen och sprattla hjälplöst i vattnet. Det enda han kan tänka på är att kunna andas igen och det får honom att vilja vända om och simma tillbaka till luftfickan, där han vet att det finns syre.

 

I samma ögonblick som han har bestämt sig för att vända tillbaka igen, får han syn på Saga. Hon är på väg rakt emot honom med bestämda simtag och han kan se beslutsamheten i hennes blick då hon närmar sig. När hon når fram till honom pressade hon läpparna mot hans mun och blåser in luft i hans lungor. Känslan av att äntligen kunna andas igen är så underbar att han bara vill ha mer. Casper klamrar sig desperat fast vid henne och vill aldrig släppa taget igen, men då Saga en liten stund senare försiktigt försöker frigöra sig minns han hennes ord: Det är viktigt att du inte drabbas av panik, för då kan du ha ihjäl oss båda. Han känner hur hon slappnar av i hela kroppen, utan att kämpa emot, och han försöker göra samma sak. Tillsammans lyckas de lugna ner sig tillräckligt för att kunna börja simma igen. Syret som transporteras runt i kroppen ger Casper nytt mod och en liten stund senare når de fram till den andra luftfickan. Casper omfamnar Saga hårt och vill helst bara gråta av lycka över att ha klarar det.

 

När de har hämtat andan ett tag utbrister Saga: Nu är det bara en liten bit kvar, så är vi ute ur grottan sedan. Nu tar vi oss samman och fixar det här! Eller hur? Casper nickar och svarar: Fy fan vad skönt det ska bli att komma ut härifrån! Saga spärrar upp ögonen och ser förvånad ut. Vilket språk du använder! Det är inte likt dig. Casper skrattar till när han märker hur överraskad hon blir. Nej, svarar han, men det är inte likt mig att tro på vattenandar, nästan bli dränkt av en jättevåg, smita från jobbet, hamna i slagsmål med en grottmänniska, lyssna på vad det står i en gammal sagobok eller ge mig ner utan syrgas i en klaustrofobisk grotta heller. Människor kan förändras och jag tror precis att jag håller på att göra det. Bra, säger Saga, så länge förändringen är positiv och det tror jag att den är. Du var lite, mumlar hon och gör sedan en kort paus. Hur ska jag uttrycka det utan att låta taskig? Lite stel innan. Det var så befriande att se dig sitta och dricka te, med håret på ända, i mormor Karins fula, gamla vinterkappa den där gången. Casper spärrar upp ögonen och låtsas bli kränkt. Så du erkänner att jag fick den för att den var ful och inte för att den var varm? Saga rycker på axlarna och ler retsamt mot honom. Det kanske var både och? Men låt oss inte prata om det nu när syret håller på att ta slut. Vi har inte tid med det här och måste fortsätta! Är du redo för sista sträckan?

Casper är så redo som han någonsin kommer att bli, alltså inte alls, därför nickar han bara och stålsätter sig inför uppdraget. Det kan inte vara långt kvar nu, säger Saga, för det är så ljust i grottan att öppningen måste vara nära. Den här gången tror jag inte att jag behöver dyka i förväg, så ta några djupa andetag och följ efter mig. Sedan dyker hon ner under vattenytan och några sekunder senare följer Casper efter. Han hoppas innerligt att det här är sista sträckan och att de kommer lyckas ta sig ut ur grottan nu. Om han överlever det här kommer han aldrig mer försätta sig i en liknande situation, det lovar han sig själv. Några meter bort kan han se hur Saga kämpar med att ta sig fram i den trånga gången och Casper känner genast hur klaustrofobin smyger sig på igen. Men han lyckas lugna ner sig, med hjälp av vissheten om att de snart är ute i det fria.

 

Efter en liten stund öppnar den trånga gången upp sig till en stor grotta. Det gör klaustrofobin lättare att uthärda, men Casper börjar få syrebrist istället. Han kämpar verkligen för att fokusera på uppgiften att ta sig ut, för det är så nära nu, men det är svårt att inte gripas av panik när lungorna skriker efter luft. Till slut känner han hur han börjar bli yr i huvudet. Tankarna känns tröga och osammanhängande, då han svävar mellan vaket tillstånd och medvetslöshet, och det enda han kan tänka på är när han kommer få andas nästa gång

 

Då får han syn på någonting i ögonvrån. Någonting stort och glänsande, som reflekterar ljuset på ett onaturligt vis. När han kommer närmare ser han att det är ett metallföremål, som inte alls hör hemma i en undervattensgrotta. Casper håller nästan på att förlora medvetandet och vet inte vad han ska tro. Är det glänsande metallföremålet bara en hallucination till följd av syrebristen? Men Saga verkar också se det, för hon saktar in och simmar långsammare förbi. Metallföremålet tycks fortsätta in under ön, som om någon för oändligt länge sedan har gömt det där. Vad i all världen är det för någonting? Casper får en underlig känsla inombords. En känsla av att de har upptäckt någonting som är avgörande, inte bara för gåtans lösning, utan också för hela framtiden. Sedan känner han hur han börjar förlora medvetandet. Det sista han hinner uppfatta, innan han glider bort i tankarna, är ett hårt ryck i repet kring midjan när Saga drar honom med sig.

 

När han återfår medvetandet igen, så sitter Saga lutad över honom och ser på honom med glädjestrålande ögon. Jag tycker jag känner igen det här, säger hon och ler mot honom. Men vad bra att jag fick liv i dig igen, för det är bråttom nu. Casper sätter sig sakta upp och hostar till. Sedan harklar han sig och försöker göra rösten stadig, för det finns en fråga som han bara måste få svar på. Du, Saga? Vad var det vi såg nere i grottan egentligen? Saga ger honom en hastig blick och svarar stressat: Tyvärr hinner vi inte snacka om det nu, för vi måste skynda oss härifrån så fort som möjligt. Se dig omkring så fattar du vad jag menar! Han ser sig om och upptäcker att de befinner sig i en grotta som är full av smuggelgods. Nej, mumlar Casper, här kan vi verkligen inte stanna längre än nödvändigt. Medan han återhämtar sig lite knyter Saga upp repet kring midjan och sedan säger hon åt honom att göra samma sak. Därefter går hon bort och undersöker smuggelgodset.

 

 

En stund senare visslar Saga till och kastar en liten påse till honom med orden: Vi hamnade visst rakt i varglyan. Vilken fullträff! Casper blir alldeles likblek i ansiktet när han inser vad den lilla påsen innehåller. Ett vitt pulver, som måste vara kokain.

Vilken tur! 😊 Haha 😂 Bit inte för mycket bara, då kan det göra ont!

Saga stoppar på sig en påse med vitt pulver i, för att använda som bevismaterial, innan hon utbrister: Kom! Nu sticker vi härifrån innan någon upptäcker oss! Casper hör att hon darrar på rösten och förstår att hon är mer stressad av situationen än hon vill låtsas om. Han själv känner samma sak, eftersom han inser att det handlar om ett mycket grövre brott än de först trodde. Vilket gör det ännu farligare att bli upptäcka här, i varglyan, som Saga uttryckte det. Utan att tveka en sekund skyndar de sig ut ur grottan och upptäcker att de befinner sig rakt under Djävulsklippan. Klippan är öns högsts punkt och stupar rakt ner i havet. Det är en fruktad plats, som Caspers föräldrar aldrig lät honom gå i närheten av när han var liten med förklaringen att han kunde ramla ner och slå ihjäl sig. De klättrar skyndsamt upp för den branta klippan och tror precis att de har kommit undan, då allt förändras från ett ögonblick till ett annat.

 

De får syn på honom samtidigt. Mannen som försökte dränka dem. Plötsligt står han bara där, mitt framför dem på stigen, och ser ut som om han sett ett spöke. Under några sekunder står de alldeles blickstilla och stirrar på varandra, men sedan går allting fort. Mannen rusar mot dem och de inser att de har kommit ur askan i elden. Vi måste dela upp oss och springa åt varsitt håll, viskar Saga. Då kommer en av oss undan och kan hämta hjälp. Casper nickar och gör som hon säger; springer åt motsatt håll. Mannen stannar upp och tvekar en sekund, men sedan väljer han att följa efter Saga. Casper kan se rädslan i hennes blick när hon vänder sig om och ropar: Spring och hämta hjälp! Skynda dig! Men Casper kan inte röra sig. Han står som fastfrusen i marken och ser på när mannen jagar Saga genom skogen. Tyvärr springer hon åt fel håll, för hon kommer bara närmare och närmare det branta stupet vid Djävulsklippan.

 

Och plötsligt befinner han sig där. Mitt i drömmen. Mardrömmen han drömde så sent som i morse, trots att det känns som en evighet sedan. Det har hänt så mycket under det senaste dygnet att han tycks ha tappat tidsuppfattningen. Men i samma stund som han känner igen det fasansfulla mardrömsscenariot, så börjar hans hjärta slå hårt. Det är hjärtskärande att se Saga så rädd, utan att kunna ingripa. Saga, som alltid brukar vara så tuff, ser nu fullständigt vettskrämd ut. Hon springer för livet genom skogen, men mannen tar in på henne alltmer för varje steg. Casper vill göra någonting, hjälpa henne, men är förlamad av rädsla.

 

Plötsligt snubblar Saga till och faller handlöst framåt på marken. Då kommer mannen genast i kapp henne och griper tag om henne fot. Saga kämpar desperat för att komma loss och sparkar vilt omkring sig, men han håller fast henne i ett järngrepp. Casper vågar inte ens föreställa sig vad mannen tänker göra med henne, men vet att det kommer sluta riktigt illa om inte någon ingriper.

 

I samma stund som mannen lägger händerna kring Sagas hals, släpper äntligen Caspers handlingsförlamning. Han ser sig hastigt omkring, efter någonting att kasta på mannen, och får syn på en lagom stor sten. Casper plockar upp den och väger stenen i handen en sekund, innan han kastar iväg den med all kraft han lyckas uppbåda. Stenen träffar mannen rakt i nacken, tillräckligt hårt för att han ska rycka till och tappa greppet om Saga. Hon tar genast chansen att fly och kommer blixtsnabbt upp på fötter igen, men springer fortfarande åt fel håll. Längre och längre ut på Djävulsklippan, tills hon slutligen har målat in sig i ett hörn och inte har någonstans att ta vägen.

 

Saga stannar upp längst ut på klippkanten och ser på Casper en sista gång, innan hon vänder sig om mot havet igen och sträcker ut armarna över vattenytan. Han kan se att hon spretar med fingrarna, precis som hon gjorde utanför restaurangen när hon fick mannen att kissa på sig, och därefter gör hon någonting oväntat. Någonting som bara Saga skulle kunna få för sig att göra. Hon tar ett djupt andetag och ser ut att samla sig ett ögonblick, medan mannen kommer närmare och närmare, ända tills han nästan är i kapp henne. Sedan hoppar hon från klippan. Hon kastar sig rakt ut i luften, utan att tveka, och störtar ner mot de obarmhärtiga klipporna och en säker död. Neeej! skriker Casper förtvivlat och känner hur hjärtat sjunker som en sten i bröstet.

Nu är det bara ett eller två kapitel kvar, sedan är höstberättelsen slut! Puh! Det blev en riktig långkörare 😊🍁

Jag fastnade mest för det lilla ståndet 🤔 Kan du utveckla det?

Förstår att det kan vara förvirrande med det lilla ståndet, men tack vare Ingenpsykolog går nu Caspers under benämningen den pulserande pålen, så inga missförstånd uppstår 😉🍆

Sedan springer han för livet. Casper snubblar fram genom skogen och river sig blodig på vassa grenar. Trots att han inte ser sig om över axeln en enda gång, så är han säker på att mannen kommer efter honom. Att han tar in på honom för varje steg och att han själv kommer att gå samma tragiska öde till mötes som Saga. För en kort sekund funderar han på att springa till mormor Karins stuga och hämta älgstudsaren att försvara sig med, men eftersom han inte har en aning om hur man hanterar ett vapen, så inser han att det är en dålig idé. Casper kan inte tänka klart, för det enda han tycks kunna fokusera på är det fruktansvärda som hände Saga. Gång på gång ser han för sitt inre hur hon tvingas allt längre ut på klippan och slutligen hoppar. Den fruktansvärda scenen spelas upp som i en film, om och om igen, utan uppehåll.

 

Casper passerar förbi mormor Karins stuga och fortsätter vidare mot byn. Det är först när han kommer in bland husen som tanken slår honom att han nästan är naken. Hans kläder ligger fortfarande prydligt hopvikta bredvid luckan och det enda han har på sig är ett par dyblöta kalsonger. Det i kombination med alla blödande riv och skrapsår från vassa grenar, måste göra att han ser ut som en riktig galning. Men tankarna på det försvinner lika fort som de dök upp. För nu måste han fokusera på att hämta hjälp så fort som möjligt. Om Saga mot all förmodan har överlevt fallet, så är hon garanterat mycket svårt skadad.

 

Egentligen skulle han vilja knacka på dörren på närmaste hus och be att få låna en telefon. Men vem vågar han lita på? Hur vet han vilka som är inblandade i den här smuggelhärvan? Om han knackar på fel dörr och ber om hjälp, så kanske han begår ett stort misstag? Därför fortsätter han bara förbi husen i byn och ner mot hamnen. Han har ingen aning om hur mycket klockan är, men hoppas innerligt att den närmar sig ett jämnt klockslag, för det är då båtarnaavgår från ön.

 

När Casper får syn på att en båt ligger inne i hamnen hoppar hans hjärta över ett slag av glädje. En gnista av hopp tänds inom honom och han ber en tyst bön om att Saga ska hålla ut en liten stund till, om hon mot all förmodan fortfarande är vid liv. Då Casper kliver ombord på båten sjunker han ihop i en ynklig liten hög på däck och börjar gråta. Chocken släpper och han gråter så hela kroppen skakar, för tanken på vad som hände Saga gör så fruktansvärt ont. Slutligen lyckas han samla sig tillräckligt mycket för att kunna ringa ett nödsamtal. Casper ser sig omkring, efter någon att fråga om hjälp, och upptäcker att en gammal dam står och stirrar på hans ynkliga, avklädda uppenbarelse. Han hör att hon mumlar någonting surt om ungdomar nuförtiden, men orkar inte ens svara. Istället lyckas han låna en telefon av någon annan och ringer 112 och berättar vad som hänt.

 

Då han kliver iland möter polisen upp honom för förhör och skickar genast en polisbåt för att undersöka saken. Senare samma kväll får han reda på att mannen är gripen, men när han frågar hur det gått för Saga får han bara veta att de ännu inte hittat henne. Varken död eller levande. Nyheten skänker till en början ett visst hopp, men allteftersom dagarna går vill han bara att hon ska bli hittad. För han står inte ut med ovissheten längre och inbillar sig att hon ligger skadad någonstans och lider och behöver hjälp.

 

Några veckor senare har polisen och frivilliga sökt oavbrutet, utan att finns minsta spår efter Saga. Hon är fortfarande försvunnen och trots att Casper inte vill ge upp hoppet, så känner han hur det minskar för varje dag som går. Till slut meddelar polisen att de tänker avbryta sökandet, för det har hunnit bli november och är alldeles iskallt i vattnet. Polisen förklarar att förr eller senare måste de ge upp, hur ogärna de än vill, och det borde Casper också göra. Därefter avbryter de sökandet, trots att Saga fortfarande är försvunnen. Det sista som överger människan är ju hoppet, sägs det, och Casper vägrar att ge upp.

 

Sanningen är för smärtsam och han vill helt enkelt inte gå vidare utan att Saga blivit hittad. Kollegorna beklagar sorgen, utan att förstå att Saga var mycket mer än bara en granne, och Casper besvarar deras mail med tårfyllda ögon. Varje dag vandrar han fram och tillbaka på stranden nere vid havet och hoppas, nej, drömmer om att hitta henne. Att hon ska ha flutit iland. Att han plötsligt ska få syn på henne, precis som han fick syn på vattenanden den där gången. Men Saga lyser fortfarande med sin frånvaro när den första snön faller över ön. Vilket till och med får Casper, som har sökt med en dåres envishet, att sluta hoppas. Hur tungt det än är, så verkar det tyvärr som om Saga är och förblir försvunnen.

Kul att du tycker det! 😊

Nu är höstberättelsen slut och den avslutades med en rejäl cliffhanger! 😱🍁🍂

Åh! Så kul att du återknöt till den fina låten 😊 Ja, jag håller med om att de är lika bra, fast på olika sätt. Tack återigen för allt pepp och all inspiration! Vi kommer garanterat hålla kontakten även efter att den här tråden får vila ❤️

För mig också 😢 Jag hade nästan flyttat in i någon av stugorna där på ön! 😉

Ja, jag tänkte att det var ett bra sätt att avsluta höstberättelsen om jag vill ta upp tråden igen. Det finns ju en liten, liten chans att Saga har överlevt fallet och att hon och Casper kommer att återse varandra. Om de gör det, så tror jag att de kommer skriva in sin berättelse i Boken och sedan kommer de ta reda på mer om Sagas och vattenandarnas ursprung. Förhoppningsvis också undersöka vad som döljer sig under ön och varför Saga har ett mystiskt födelsemärke på ryggen 😉 Stort tack till dig och till er andra som har bidragit till berättelsen och den fina stämningen i tråden på olika sätt! ❤️🐳

Tack så mycket! Ja, det blev ett spännande slut, men jag håller med om att det finns mycket kvar att göra. Av någon underlig anledning är det alltid någonting som kommer emellan när det ska renoveras. Är det inte en jättevåg, så är det ett mordförsök eller två. Casper får aldrig en lugn stund på ön. Precis! Han har sitt på det torra ute på ön, så jag förstår varför han bestämde sig för att förflytta sitt arbete dit ut. Det där födelsemärket är ju din idé från början, men jag vet precis var det sitter och varför hon fått det. Men det avslöjandet hör till del tre, om det blir någon 😉🐳

Perfekt ledmotiv! Haha 😂 Ja, det får vi verkligen se till att göra! Har också dålig koll på hur det funkar, men det lyckas vi säkert lista ut 😉

Vilken vacker bild och låt! Jag lyssnade på den och njöt 😍 Absolut! Den scenen ska jag lägga på minnet 🐎

Nej! Vi hittade verkligen varandra i den här tråden ❤️

Tack igen allihop! ❤️🐳🙋🏻?♀️