Vi skriver en sommarberättelse tillsammans

Höstlöven faller sakta från träden och sommaren övergår till höst. Utanför fönstret ser Casper en skymt av den grå himlen bakom alla byggnaderna i storstadsdjungeln. Han sitter vid sitt skrivbord och försöker få någonting gjort. Försöker uppbåda all den energi han kände då han lämnade ön för några veckor sedan, men det tycks vara omöjligt. På sista tiden har han varit frånvarande och ofokuserad på jobbet. Egentligen vill han inte erkänna det för sig själv, men det beror på att han tänker på Saga. I tankarna är han fortfarande kvar på ön, tillsammans med henne, och därför har han svårt att koncentrera sig. Den nyktra, vetenskapliga miljön på universitetet är så långt ifrån den mytomspunna ön Sinnduah man kan komma. Casper suckar tungt och tar ännu en bensträckare. Han vandrar rastlöst runt i rummet några varv, men lyckas ändå inte bli av med oron i kroppen.

Vad beror känslan på? Självklart saknar han Saga så det gör ont, men det är någonting annat också. En känsla av att det är bråttom. Att svaret han söker finns på ön och att tiden rinner ut alltmer för varje dag som går. Han kan inte för sitt liv begripa hur allting hänger ihop, men känner på sig att han och Saga på något vis kompletterar varandra. Kanske var det det hans gamla mormor Karin visste? Han slår sig ner vid skrivbordet igen och försöker återigen att fokusera på arbetet, men tankarna på Saga och ön kommer genast smygande. Idag är det verkligen hopplöst.

När han sitter djupt försjunken i tankar, så knackar det plötsligt på dörren. Casper rycker till och gör sitt bästa för att låta lika lugn och samlad som vanligt, då han ropar: Kom in! In genom dörren kliver två av hans doktorander. De ler ursäktande mot honom, som om de känner på sig att de stör, och säger: Ska vi gå tillsammans till föreläsningen? Föreläsningen?! För en kort sekund står det alldeles still i Caspers huvud, men sedan minns han plötsligt. Han ska ju föreläsa om the point of no return nu under eftermiddagen. Det hade han totalt glömt bort och hade det inte varit för att hans doktorander påmint honom, så hade han missat det. Nu måste han verkligen skärpa sig, men som tur är kan han föreläsningen utantill och skulle kunna rabbla den i sömnen om det behövdes. Därför ler han bara vänligt mot doktoranderna och svarar: Javisst, varför inte?

Sedan går de i samlad trupp mot den stora föreläsningssalen. Salen är redan fullsatt av människor, som alla har kommit för att höra honom tala om någonting som ligger honom varmt om hjärtat. Någonting som han har ägnat de senaste åren och en stor del av sin ungdom åt att lära sig allt om. Människorna ser förväntansfullt på honom när han ställer sig framför dem. Han vet vad de vill höra. Att vi närmar oss en point of no return, men att om vi alla bara anstränger oss lite extra från och med nu och börjar samarbeta, så kan vi vända på det här tillsammans. De vill höra att det ser mörkt ut, men att det fortfarande finns hopp. Att det goda kommer att segra över det onda och att sagan kommer att få ett lyckligt slut.

Och det är förstås så han framställer det, för att inte skapa panik, trots att de senaste siffrorna och mätningarna visar på någonting helt annat. Han vet det, hans doktorander vet det. Alla som är tillräckligt insatta vet att vi inte närmar oss the point of no return, då allt inte längre går att ställa till rätta, utan vi är redan där. Från och med nu kommer allting bara gå utför, i en fruktansvärd kedjereaktion som inte går att stoppa. Om inte någon lyckas med det omöjliga och hittar ett sätt att sänka havsnivån, det vill säga.

Han torkar bort svetten ur pannan och drar handen genom sitt tunna, blonda hår. För ett ögonblick sluter han ögonen, alldeles omärkligt, och ser framför sig hur han och Saga sprang mot vågen tillsammans. Hur de, sida vid sida, vågade satsa allt på att lyckas och hur vågen faktiskt stannade upp och slukades av havet igen, innan det var för sent. Den bilden ger honom nytt mod och han öppnar ögonen igen, utan att någon ens märkt vad som pågick i hans inre. Han avslutar föreläsningen strax därefter och möts, som vanligt, av publikens rungande applåder.

Han sitter på tunnelbanan på väg hem och hör den monotona rösten säga: Se upp för dörrarna, dörrarna stängs! Casper kan de där orden utantill vid det här laget, för han har bott i Stockholm hela sitt liv. Tunnelbanevagnen är överfull av människor som är på väg hem, precis som han själv, eftersom den här tiden alltid innebär rusningstrafik. Men Casper lägger knappt märke till de andra resenärerna, för han är någon annanstans i tankarna. Han befinner sig på en ö, sju timmars bilresa söderut, mitt i ett olöst mysterium. Det är någonting med ön som har fångat hans intresse och han kan helt enkelt inte släppa det. Casper är inte van vid att misslyckas.

Då han kommer hem försöker han slappna av genom att titta på TV, men allting påminner honom om klimatkrisen. Först ser han på nyheterna, som rapporterar om ett oljeläckage i Östersjön medan oljeskadade fåglar visas upp. Han byter kanal och klickar vidare till ett naturprogram om isbjörnar. Isbjörnar som är högst upp i näringskedjan och drabbas hårdast av de smältande isarna och utsläppen av miljögifter. Återigen byter han kanal och kastas rakt in i ett reseprogram, som heter Jorden runt på 81 dagar och handlar om hur programledaren reser jorden runt med flyg och uppmuntrar andra att göra samma sak. Förmodligen är programmet i hemlighet sponsrat av något stort flygbolag. Casper suckar tungt och stänger av tv:n.

Istället för att titta på tv går han och lägger sig och försöker sova, eftersom klockan ändå är ganska mycket. Det är alltid kvällarna som är värst. Så fort han inte jobbar kommer klimatångesten i kapp honom. Dessutom känner han sig ensam. Ensam i dubbelsängen och ensam i livet. På jobbet känner han aldrig så, för då är han ständigt sysselsatt och upptagen av andra, viktigare saker. Nu mal tankarna oavbrutet inom honom och det är omöjligt att falla i sömn hur han än försöker.

Till slut ger han upp. Han inser att han måste återvända till ön och hjälpa Saga att hitta den där boken och lösa gåtan om vattenandarnas ursprung. Då han väl har bestämt sig känner han hur ett leende sprider dig på hans läppar och han kan slappna av för första gången på länge. När han somnar den natten vet han vad han måste göra.

Tidigt nästa morgon sätter han sig i bilen och kör de sju timmarna söderut. Under morgonen har han skickat ett mail till alla sina kollegor och doktorander, där han har förklarat att han är en viktig upptäckt på spåren och kommer att ta alla sina möten och föreläsningar digitalt på obestämd tid. Det han har gjort, att bara försvinna från jobbet utan förvarning, är mycket okonventionellt. Men det är upptäckten av vattenandar också. Deras existens vände upp och ner på hans tillvaro och rubbade hela hans världsbild. Hans kollegor skulle aldrig acceptera förklaringen att han ska leta efter en försvunnen bok om vattenandarnas ursprung. De skulle skratta åt honom, det vet han, så därför är det bäst att avslöja så lite som möjligt.

Real Time: Tror inte det blir nödvändigt med webbkamera. Känner jag Casper rätt så kan han nog inte hålla sig borta från ön (och Saga) särskilt länge  Tack för önskemålet! Nu finns det nog rätt förutsättningar för en romans och vad kul att du uppskattar att jag fortsätter skriva 

Ingenpsykolog: Tack så mycket!  Det ska bli spännande att fortsätta skriva om dem. Jag saknade dem när jag inte gjorde det. Nu övergår sommarberättelsen till en höstberättelse 

TS: Kul att du blir glad över att jag fortsätter! Då kör vi en vända till och knyter ihop några av alla lösa trådar  Förstår att du längtar tillbaka till landet! Nu har jag också börjat jobba igen, trots att jag hade sen semester.

Ingenpsykolog: Det låter verkligen tufft, men bra att du ser fram emot saker som du kan göra när du blir piggare igen! Det är svårt att föreställa sig vad du går igenom när man aldrig har varit sjuk på det sättet. Men jag hoppas verkligen att du är frisk nog att kunna åka till badhuset och simma snart! 

Några timmar senare står han i fören på båten och håller utkik efter ön. Casper svär för sig själv när han ser att hans nystrukna skjorta har blivit alldeles skrynklig under den långa bilresan. Fan. Den här gången skulle han ju ta revansch och äntligen få känns sig lite snygg och välklädd när han träffar Saga igen. Han skäms fortfarande då han tänker på den där sista kvällen innan han lämnade ön. Hur han satt och drack te, iklädd mormor Karins fula gamla kappa, med håret slickat mot hjässan och tvåochenhalvdagarsskäggstubb. Nu vill han få en chans att göra ett bättre intryck, men kan tyvärr inte göra någonting åt den skrynkliga skjortan och får finna sig i sitt öde.

När han ser ön torta upp sig vid horisonten känner han en jublande glädje inombords. Trots att han borde ha kluvna känslor för ön, eftersom han trots allt höll på att svepas bort av en jättevåg förra gången han var här, så känner han bara ren och skär glädje. För det var också här han lärde känna Saga. På något vis har han föreställt sig att hon fortfarande ska stå kvar på stranden, på samma ställe där han såg henne senast, men det gör hon självklart inte. Det vore ju oerhört konstigt, eftersom hon inte ens vet att han kommer med båten. Han ser verkligen fram emot att träffa henne igen och kan nästan inte vänta.

Då han stiger iland går han raka vägen till mormor Karins stuga och lämnar plikttroget av sin resväska. Sedan går han med raska steg, eller rättare sagt småspringer, vidare mot stugan där Saga bor. Några meter innan han är framme saktar han av på farten och torkar bort svetten i pannan. Han tar ett djupt andetag och försöker släta till sin skrynkliga skjorta, men det är tyvärr lönlöst.

Med bultande hjärta knackar han på dörren. Han förställer sig hur hon öppnar och får syn på honom. Hur hon glädjestrålande ler och utbrister: Casper! Är du äntligen tillbaka? Jag har saknat dig så! Men han blir besviken, för det händer inte på riktigt. Det är ingen hemma och dessutom skulle Saga aldrig säga så. Istället skulle hon säga någonting i stil med: Jaså, är du redan tillbaka? Du kunde visst inte hålla dig borta mer än ett par veckor. Blev storstaden för tråkig nu när du vant dig vid det spännande livet på ön? Casper ler vid tanken på Sagas nattsvarta humor. 

Då Saga inte öppnar går han runt stugan och kikar in genom fönstret. Det han ser där inne går bara att beskriva med ett enda ord; ungkarlslya. Saga tycker uppenbarligen inte om att städa, för inne i stugan är det oerhört stökigt. Smutsig disk står staplad i travar på diskbänken och hela rummet är översållat av olika loppisfynd, som förmodligen är på väg till loppisen men har mellanlandat hemma hos Saga. I fönstret står en uttorkad kaktus och på golvet, inne i rummet, en slokande ungkarlsblomma. Hur lyckas hon ens ta död på en så tålig växt? tänker Casper och höjer förvånat på ögonbrynen.

Sedan får han dåligt samvete för att han står och tittar in genom Sagas fönster när hon inte är hemma. Vad håller han på med egentligen? Visst ville hon att han skulle höra av sig när han var tillbaka på ön, men det var nog inte så här hon hade tänkt sig det. Casper skäms och skyndar sig bort från fönstret. Plötsligt är han rädd för att bli upptäckt, med näsa tryckt mot fönsterrutan, och bestämmer sig för att uppsöka Saga på loppisen istället. Självklart borde han vänta tills hon kommer hem igen, men det är någonting inom honom som inte riktigt har tid med det. Han känner sig alldeles för rastlös. Nu när de befinner sig så nära varandra igen, så känns det oemotståndligt att inte söka upp henne genast.

Ingenpsykolog: Stort tack igen! Det är verkligen kul att skriva för så uppmuntrande och fantasifulla läsare  Ja, nu börjar det äntligen bli fart på Casper, även om han var lite trög i starten 

Real Time: Ja, källaren lär ju vara rejält fuktskadad efter den där översvämningen  Precis! Pandemin lärde oss ett och annat trots allt. Nu kommer det nog fler detaljer om Saga när hon får vara med i handlingen på riktigt igen och inte bara i Caspers tankar. Saga verkar vara en riktig ungkarlsslusk, men vi får se om det finns någon vettig förklaring till det eller om hon helt enkelt bara inte gillar att städa. Det är du som har bestämt hur hon ser ut, så det är upp till dig med rumpan. Enligt mig har hon långt mörkt hår och havsblåa ögon.

Casper skyndar sig in till byn, som i princip bara består av några hus och en mataffär. Men förhoppningsvis ska han lyckas hitta Sagas loppis någonstans här också. Han ser sig nyfiket omkring och förundras över hur lugnt och skönt det är jämfört med Stockholm. Nu kommer han få prova på ölivet ett tag och se hur han trivs med det. Casper misstänker att han kommer att sakna storstadens utbud, men det ska bli spännande att prova på någonting nytt. Dessutom är han ju här av en anledning. Eller två, egentligen.

Plötsligt står han framför en liten butik med skylten Bättre och sämre - begagnat. Det kan väl inte finnas mer än en loppis i den lilla byn på ön? tänker han och funderar på om han verkligen kommit rätt, samtidigt som han kliver in genom dörren. Men han behöver inte fundera länge, för i nästa ögonblick hör han Sagas välbekanta stämma: Stick härifrån! Eller gör mig en tjänst; gå och ställ dig borta i det där hörnet med överblivna saker som bortskänkes. Casper spärrar upp ögonen och tänker att om det är sådär hon behandlar sina kunder, så är det inte konstigt om de inte kommer tillbaka. Men sedan hör han en grov mansröst som får honom att tänka om och utvärdera situationen på nytt: Jag går, men bara på ett villkor. Att du bokar in en dejt med mig här och nu. Saga stönar högt och svarar: Fattar du inte vad jag säger? Dra härifrån genast! Annars kommer jag att möblera om ditt ansikte med den här? Då står Casper inte ut med att inte ingripa längre. Trots att han egentligen inte vågar, så kliver han fram för att hjälpa Saga. Han tar in hela situationen på ett par sekunder. Saga står med en kvast lyft mot en man, som ser oroväckande stor och farlig ut och står obehagligt nära henne.

Lämna henne ifred! säger Casper bestämt och försöker att inte darra på rösten av rädsla. Hon vill inte ha med dig att göra. Vad är det du inte förstår? avslutar han och tänker att han börjar låta lika otrevlig som Saga. Men det var verkligen välförtjänt, för det stora muskelberget flinar bara självsäkert mot honom. Vem är du då? Hennes lillebror? frågar han. Nej, hennes nya kille, svarar Casper torrt, utan att blinka. Mannen stirrar mållöst på Casper under några sekunder, med uppspärrade ögon och gapande mun, innan han fnyser högt. Sedan stormar han ut ur butiken utan ett ord. Då han passerar förbi Casper, så ger han honom en lätt knuff och blänger hatiskt på honom.

När han har försvunnit ut genom dörren skrattar Saga till och sänker kvasten: Bra jobbat! Du har precis skaffat dig en fiende på ön. Hur lång tid tog det? Tio minuter om du kom med tre-båten? Casper ser ut att skämmas. Ledsen för det där jag sade nyss. Om att jag är din nya kille. Jag ville bara säga någonting som fick tyst på honom. Äsch! Det gör ingenting, svarar Saga glatt. Dessutom lyckades du verkligen. Hans min var obetalbar! Saga försöker härma honom och spärrar teatraliskt upp ögonen och tappar hakan. Sedan skrattar hon som vanligt åt sitt eget skämt, innan blir hon allvarlig igen: Synd bara att man ska behöva låtsas vara upptagen för att slippa ifrån vissa idioter. Casper nickar instämmande.

Tack för att du hjälpte mig! Det är det inte många som skulle ha vågat. Den där otäckingen är ökänd här på ön, så det är verkligen ingen trevlig typ. Casper ler ansträngt och sväljer hårt. Hennes ord gör honom inte direkt lugnare, snarare tvärtom. Jag gjorde bara det enda rätta, svarar han och försöker sedan styra om samtalet till någonting lite mer vardagligt. Men nu tänker vi på någonting roligare. Hur är det med dig? frågar han och känner i hela kroppen hur glad han är över att se henne igen. Det är bara bra! Om det inte vore för den där efterhängsna typen, men det glömmer vi nu. Vad roligt att se dig igen! Kom hem till mig på middag ikväll, utbrister hon, men sedan hejdar hon sig och stelnar till, som om hon kommer på någonting. Kanske minns hon plötsligt att hon inte har städat under det senaste halvåret? tänker Casper och ler för sig själv. Eller, vi kanske ska gå ut och äta istället? frågar hon. Tro det eller ej, men den här ön har faktiskt en bra restaurang. De bestämmer sig för att gå dit tillsammans senare samma kväll, efter att Saga slutat jobba, och när Casper går därifrån är det som om han svävar fram över marken. Inte ens tanken på det uppretade muskelberget lyckas dra ner hans humör.