När ett barn gått in för långt in i vuxenvärlden?

Mycket bra att ni försöker visa henne att det finns andra sätt att hantera saker, samt att det så klart inte är hennes uppgift att gå och "skälla" på de andra barnen. Ett nästan osunt kontrollbehov? 

Egentligen låter det som att hon skulle ha nån form av kontrollbehov och då är ju frågan vart det kommer ifrån och av vilken anledning. Finns det nån trigger av föräldrarnas separation? Rädslan att förlora fler i familjen om hon inte kontrollerar allt?

Jag tror ni behöver tänka mer på djupet och förstå varför hon har detta beteende för att sen kunna bryta mönstret. 

Du har bevisligen inte ens bemödat dig att läsa hela texten. Vart har jag beskrivit att vi inte tar action? Om du hade läst hela texten så hade du förstått att beteendet inte kommer från våra att vara eller icke vara gällande handlingar och regler utan det handlar helt om att hon härmar sin mammas beteenden. Det finns såklart flera anledningar till att hon bor heltid med oss och inte med sin mamma?

Tänker att du redan gör det du kan. Utmana henne och var tydlig med att ni sätter regler och tar ansvar. Prata med henne och se om hon ser sitt eget beteende? Kolla med skolan om hon är ?fröken duktig? även där. Alla barn är olika så det kan ju vara en del av hennes personlighet och det viktigaste är ju att ni inte utnyttjar det (vilket ni inte verkar göra alls) om mamman gör det är inget ni kan göra något åt. Förklara att hemma hos er är hon ett barn. Sen är det nog bra om ni även uppskattar vissa av hennes sidor och berömmer henne så hon inte får omkring och känner sig fel?

Svar till Fjäril kär: Flickans mamma är precis likadan. Hon domderar, skäller, och är allmänt oskön. Dottern är en liten minikopia. När mamman bodde med familjen innan separationen var dottern väldigt blyg och sa inte mycket. När mamman flyttade ut tog dottern direkt över mammans beteende och roll precis som att hon tror det är så man ska bete sig. Pappan säger absolut ifrån ofta också Så det är absolut inget han blundar för. 

Tänker att ni fortsätter som ni gör, förklara att ni säger till om det är nått och att hon inte behöver hålla koll.  Sen som ni gör, att man inte behöver sjunga rätt eller dansa rätt. Bara att fortsätta säga till så ändras det nog tillslut.

Prata ordentligt med henne. Grejen är att hon har ju inte fel, alla exempel du räknar upp är sådant som en vuxen borde säga till om och när ingen vuxen gör det så tar hon över. 

Min dotter gör samma sak. Hon är 13 och hennes bror har npf som skapar ett kaos här hemma. Jag vet ofta upp och låter bara allt vara. Hon ser det (inte att jag ger upp, men att brorsan inte blir tillsagd som han borde) och kliver då fram och hjälper till. 

Vi pratar med henne då om att det är inte hennes jobb att uppfostra lillebror. Hon har inte fel i sak i det hon säger, men när vi väljer att inte agera/ inte orkar agera så har vi som vuxna gjort den bedömningen och då får hon acceptera det.

En viktig sak som jag tycker är att inte trycka till bara och säga "du bestämmer inte" utan att faktiskt berömma att hon vill ha ansvar men att det inte är hennes jobb. 

För sanningen är ju (utifrån vad du beskriver) att ni är slappa att ställa krav och det säkert skulle vara bra att bli bättre på det. Och det sagt med självinsikt, jag är likadan.

Om ni vuxna tog mer kontroll kanske hon inte skulle känna samma behov av att göra det? Samtidigt markera _varje_ gång att hon inte är förälder, utan ett syskon och ett barn, så NI säger till om tandborstningen och NI väljer om och när något syskon behöver sägas till om något o.s.v. Vår femåring kan också vara lite av en "miniförälder" både mot sin storebror och sina småsyskon, inte alls på nivån du beskriver, men oavsett så förklarar vi varje gång att hon är en syster till sina syskon, INTE en förälder, så hon behöver inte t.ex. säga till lillebror att äta upp grönsakerna.

Även om ni avleder henne och för anar henne så är det oerhört viktigt att ta reda på varför hon har detta beteende. Att mamman var så här är ingen förklaring. Hon har snappat upp mammans beteende och skapat ett osunt kontrollbehov. Du nämner att det finns en orsak till att hon bor på heltid hos er och det är just där nånstans ni måste börja jobba. 

Jag håller inte med. En handduk kan mycket väl torka hängande över en plaststol, skötsamma barn kan utan problem äta glass i soffan och den som kör bilen ansvarar för att det finns bränsle. Det låter mer som ett kontrollbehov eller vilja att visa sig duktig/stor. 

Jag vet flera storasyskon med liknande beteende, men det verkar ha blivit värre än vanligt i TS familj. Kanske pga flickans personlighet i kombination med föräldrarnas skilsmässa. 

Jag funderar på om det går att stävja beteendet genom att ge flickan ansvar där det passar. Hon kan få enhushållsuppgift som är hennes tex. Få vara med och planera mat och inhandling mm. 

Vårt äldsta barn försöker också uppfostra sitt småsyskon ibland och vi säger alltid till att det är vi vuxna som sköter den biten. Är rädd att det skulle påverka detas syskonrelation på ett rätt dåligt sätt annars. Det ska ju vara dem mot oss.  

Kanske är det så att hon inte alls leker mamma. Hon kanske har ångest och därför ett stort kontrollbehov. Hon påminner mig när jag var liten. Jag var så ångestfylld, hade ocd och gick in och ut ur depressioner. Jag kunde inte kontrollera mitt känsloliv så då ville jag kontrollera det jag kunde kontrollera. Efter mina föräldrars skilsmässa blev det ännu värre, då kunde jag ju inte bara bestämma att familjen skulle finnas kvar eller att jag skulle kunna bo kvar i vårt gamla hem.Jag kunde få panik av exempelvis handdukar utanför badrummet, där slog bacillskräcken in och jag kände det som att handduken släppte ut baciller i hela hemmet. Låg saker på fel ställen blev jag orolig och tyckte också att det spred baciller. Jag var rädd för inbrott och ville alltid ha dörren låst. Bilresor hatade jag. Jag frågade också om det var tankat och även om däcken var bra, för jag var rädd att få soppatorsk och bli stående i skogen och så skulle något hemskt hända. Jag gillade att bestämma över andra och leda. Det gick mig att gå in i en annan identitet och det fick mig att glömma ångesten för en stund. Jag kunde inte bestämma över mig själv och mina reaktioner så då gillade jag att bestämma över andra. Jag påpekade lite för ofta när andra misslyckades, för jag hatade mig själv. Verkligen hatade mig själv och jag hade noll självförtroende. Om jag själv kunde se ,och också uppmärksamma andra på, att någon annan gjorde fel kände jag mig lite bättre.

Påminner om en liten flicka jag kände en gång.

Kontrollbehovet kom av att hon var i en sådan otrygg miljö. Hon blev vansköt, så kontrollbehovet blev en överlevnadsstrategi för henne. Utan den så gick hon under. Jag önskar att någon hade förklarat att hon var ett barn som inte hade det ansvaret utan att det skulle hennes föräldrar ta och också tagit ansvaret istället för att blunda och beskylla henna.

Hur gick det då för flickan: hon växte upp som alla andra, gick på universitetet, fick en prestigeutbildning och blev chef. Det gick däremot inte lika bra för föräldrarna.

Kunde ha varit mig du beskrev som liten. Men jag är 40+.

Uppvuxen i totalt kaos med pappa med stora problem på sitt håll och föräldrar som resignera. Ett hem i oreda man aldrig vågade ta hem kompisar till och ouppfostrade småsyskon. Totalt kaos och djup stress av detta.

Lever ett ordnat och fint liv idag men har ingen vidare kontakt med vare sig syskon eller föräldrar. Har dock en fin egen familj och många vänner. Lämnat kaoset bakom mig.

Jag säger ofta ifrån till mina barn när de försöker "uppfostra" varandra. Det där är inte ditt jobb och du kan alltid komma till mig om det är något - jag lyssnar. Jag hjälper dem att lösa problem de har sinsemellan och då som jämlikar (om de inblandade är över tre år).

Det kan hjälpa att ha regler som är mer övergripande och konceptuella (som att vi behandlar andra, oss själva och vårt hem med respekt), än specifika (som att vi slåss inte, vi tvättar händerna innan maten och vi städar rummen på torsdagar). 

Jag skulle också reagera på ett sådant beteende som du beskriver, så det är inte konstigt.

Först behöver du prata igenom saken ordentligt med din kille och ni måste vara överens om att detta är ett problem som ni bör försöka motverka eller ta er ur som familj.

När ni är överens om en strategi bör ni ta ett samtal med dottern.
Ge henne beröm för att hon är så ansvarsfull, men påpeka också att detta med beröm och uppmuntran är viktigt att ge, även från hennes håll som storasyster till sina småsyskon. Hon måste också förstå att hennes roll som storasyskon till yngre syskon är att vara hjälpsam, dela med sig av kunskap, vara en god förebild och ha tålamod med yngre syskons mindre utvecklade förmågor samt att detta bör ske på ett positivt sätt.
Sedan måste ni vara tydliga med att ni inte tolererar att hon bestämmer regler och agerar polis gentemot sina syskon.
Ytterligare en detalj att titta på är intressen, vänner och aktiviteter för henne... hur ser det ut där?