Jag har aldrig något att prata om på kafferasterna
Människorna på m in arbetsplats är så personliga och tajta med varandra. Mötena på måndagmorgon och fredageftermiddag börjar alltid med avhandling av vad alla gjort/ska göra i helgen. Fikarasterna ägnas åt vad Annas systers barn har gjort i skolan och Pelles farbrors nya hjärtåkomma och Hampus flickväns studiesituation och Monikas planer på att köpa sommarstuga när hon går i pension och hur Robbans kör behöver mer bassångare, osv. Ja, ni förstår. Och sen faller allas blickar på mig och jag får sitta där och skämmas för att jag inte har något att prata om.
Ibland får jag råd och tips i all välmening på vad jag kan fylla fritiden med, antingen helt öppet eller bara så där att någon nämner något liksom apropå. "Den här saken händer i helgen", liksom. Ibland får jag höra på omvägar att jag är osocial, avig och inte vill "bli med i gruppen". Chefen har frågat mig ett par gånger hur det går "med samarbetet".
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra i den här situationen. Jag har ingenting att prata om men jag trivs ju med mitt lilla, enkla liv där inte så mycket händer. Ska jag sluta ta kafferaster eller något?
