Jag tror du måste fundera varför detta är så ångestladdande för dig? Har du vuxit upp i en miljö eller vistas i en miljö där du råkat på ovanligt många som bara går och kommenterar utseende, vikt, klädval, eller nån "stark" bara som gör det? För jag vet precis som du hur sådana med tiden till slut nöter hål i ens vägg, särskilt om den under en tid är svagare än den brukar vara.
Hade jag varit dig så hade jag till exempel utsatt mig för miljöer där du ser hur precis många kroppar faktiskt ser ut, till ex på ett badhus, långa, korta, "tjocka", "smala". De som är okej med det är okej med sin självbild, även om de själva kan konstatera att något är "fel" enligt deras egen eller enligt någon annan. Du får börja tänka att det här är subjektivt. Någon kan tycka din näsa är fin. Någon annan att den är för stor. Man kan fortsätta i all evighet.
Jag har fått jobba på att tycka om min kropp där jag la skulden på mig själv eller rättare sagt då min kropp. Min kropps funktionalitet. Jag har varit helt okej med hur jag ser ut om jag varit för smal eller lagt vikt på. min fokus har inte varit det yttre (men känner de som fastnat i det yttre på det planet) utan mitt har varit funktionen då jag både varit sjuk och varit skadad.
Jag tycker om hur jag ser ut då jag ser mig själv som ett lapptäcke av familj och släktingar som jag tycker om, älskar, och de som inte längre är med mig (utan på andra sidan). Jag tycker om när jag tittar på mina tår vems tår också hade den formen, jag älskar den föräldern med de tårna. Så här har jag fått göra.
Min partner blev helt ifrån sig när jag (jag var deprimerad då, for real, riktig jävla depression hade jag till slut åkt på efter en sorgbearbetning som inte gick som den skulle, efter missfall) sa till honom att jag la skulden på mig själv, min kropp, Jag såg mig själv som ett enda stort misslyckande. Jag blev slagen mitt i hjärtroten, jag hade inget försvar, inte som innan i mitt liv, det här gällde mitt barn. Jag hade en uppgift och jag snavade precis vid mållinjen, vi var så nära, och jag såg det som min kropps fel, mitt fel. Han höjde rösten att det var inte mitt fel, hur kunde jag tänka så, minns att han kastade sig upp från soffan. Jag försökte lugna honom och sa att jag förstod det på ett intellektuellt plan, precis hela förloppet, att min kropp blivit sjuk, att jag inte fått hjälp i tid, (fast jag sökte flera gånger!), men att på ett KÄNSLOMÄSSIGT plan så var detta MITT FEL, MITT MISSLYCKANDE. Jag hade svårt att se honom i ögonen efteråt. Jag var livrädd för att få det där dömande. Han var någon jag såg upp till, som var perfekt. Jag var inte perfekt. Min kropp var inte perfekt. Jag gömde mig. DU gömmer dig.
Det du har är inte intellektuellt sätt något som gått fel, utan känslomässigt. Det här är inte om din vikt, det är inte om ditt utseende.
Precis allt - alla jävla lager - efter jag förlorat hade satt sig i min självkänsla. Jag märker att du lider i din självkänsla, i din kropp. Det hade gjort att jag också kände en skyldighet gentemot honom, gentemot alla, i princip, jag satte mig själv under, och så var jag inte innan. DU sätter alla andra på det där gymmet eller var du än är över dig. Det är ingen som är över dig. Och om de tror de är över dig - så är de bara svin, okej? De vill bara svina sig på din bekostnad, på andras bekostnad, de är inga fina människor, ingen vill ha såna människor i sin närhet, Du är inte ensam då om att inte vilja ha såna människor i din närhet.
De är som mobbare. De är mobbare.
Jag skulle tro att du blir hjälpt, botad av KBT i det här.
Det finns de som har problem med sin syn på sin egen kropp, på andras kroppar som i självaste verket lider av någon psykiatrisk gud-vet-vad för elände, och ätstörningar. De finns i den världen. Där finns också de som de som svarat dig här ovan som inte lider av något sådant och inte smittar det här av sig heller.
Jag vet precis vad du menar för jag har själv upplevt, sett vilka typer som dominerar på en del gym.
Det här kommer lösa sig för dig, du kommer kunna vistas även runt såna människor i en vettig dos, jag gör det fortfarande och vet du vad? Jag tycker synd om dem. Jag kunde inte vara runt dem så pass länge innan jag själv löst knutarna, om faktiskt inte alls vissa dagar, då min hud/mitt skydd då ännu inte var så starkt.
Min partner kommer från en familj där det olyckligt nog är så att det ska vara okej att yttra alla slags förolämpningar om utseende, vikt, träning, och jag såg också hur det påverkade honom innan han fick bli sig själv igen och se varför det blivit så. bär man något sjukt med sig från tidigare och inte inser det själv blir det lätt så att man försöker pracka det på andra, sina egna barn.
Så ja för att kortfatta det: KBT tror jag absolut blir din grej i detta. Bli vän med din kropp istället.
Jag som sagt vill inte se ut som nån annan då jag tänker mycket på att det är meningen att jag ser ut som jag gör, vår hudkostym kan blåsas ut och luft kan försvinna (om det nu är vikten vi pratar om).
Jag tror inte att du själv är dömande på hur andra ser ut, och du är inte ensam. Vi är många som inte ser på dig, ser på andra genom en mobbares ögon, okej? Men du är också din egen mobbare, det är därför det här blir så laddat för dig. Jag var min egen mobbare. Jag var hård mot mig själv efter missfallet. Jag la skulden på mig själv. Jag kunde inte förlåta mig själv. Jag skulle gjort mer. Jag skulle gjort mer innan. Det var de tankarna jag hade. Förebrådde mig för något som sjukvården totalt missat flera gånger om när jag sökt. Skulle jag ha vetat mer än de gjorde? Intellektuellt visste jag, kunskapsmässigt visste jag att det inte var så, men om igen - känslomässigt - så var det här mitt fel. Jag tror bestämt du är din egen mobbare, du har den där rösten i dig även om du inte tänkt på det så. Där är en elak röst som inte ska vara där.
Det här stoppar dig från så mycket, från att leva livet, det begränsar dig. Du har rätt att tycka om din kropp hur den är än, du har rätt till en självrespekt ,och att andra ska respektera dig. Du har rätt att leva livet.
När jag träffade min partner var jag någon som tränade i min vardag, till exempel genom att bara gå, cykla, när andra tog bussen, taxin, bilen. Jag vet jag var hur ofräsch som helst efter sådan tur på ett ställe och han såg på mig som om jag var den fräschaste i rummet. (Ja, jag tänkte då varför närmar han sig mig, jag luktar, varför ser han p åmig så där? Jag tänkte vad är fel på han?). Jag "tränade" ofta själv i min vardag utan att se det som träning. Så om jag då till exempel ska på gymmet då är jag fortfarande själv, då ser jag det som att jag är på min cykel, jag har ear plugs i, jag koncentrerar mig på det jag gör, det hjälper att tänka så. Vet inte om du kan tänka att du är där helt själv? Tänk att stället är ödelagt? Tänk bort de andra? Fokusera på det du ska. Vet det är svårt nu för dig men det kommer bli mycket lättare.
Jag vet om att del gym är rena flörtingsparadiset eller flörtingsmardrömmplatsen, men jag gör som många andra att jag bara stänger av det där, så kan de som är där för att flörta stå borta vid speglarna och ta selfies och puta med munnen eller gumpen genom de genomskinliga träningskläderna, jag tror alla ser, upptäcker vem som är där för att träna och vem som är där för att synas och för att flörta. DU är där för att träna. Det är inte någon annan som bestämmer om du har rätt och ska vara där eller inte. Ni har alla betalt samma summa för att vara där. Skulle någon ge dig någon dum blick så strunta i det bara. Men om jag varit dig så hade jag inte tagit för stora klunkar av att utsätta mig för det när jag inte varit redo utan börja så smått. Sen är jag faktiskt van nu att det kan hända att en del tjejer, kvinnor (fortfarande fast vi blir äldre för varje år) kan ge min partner en blick och sedan ge mig viss (nedlåtande) blick: Såna typer finns överallt och man måste lära sig handskas med dem. Vi kunde nog uppföra oss mer som kompisar än som ett par och vara långt från varandra i en del omgivningar. Idag är vi inte så utan han är mer medveten om att visa, även om det är små sätt, att han och jag är ett par. Då minskar den här typen av blickar, attitydproblem. Det var jobbigt också innan för jag märkte av de här typerna, de där blickarna så mycket mer förr. Skulle det hända idag håller jag blicken mot tjejen, stadigt, och så ler jag lite. Då brukar hennes tuffhet, kaxighet, ego ge med sig och hon bryter och går vidare. Det är som sagt mer sällan nu sånt händer. Då jag är kvinna listar jag ut, vet jag när en annan kvinna spelar det här spelet, innan han gör det och det räknar dem med också. Förr kunde jag avlägsna mig själv då besviken på honom. Idag går jag i så fall fram, lägger min hand på honom, axel, arm, hand, säger något, så fattar han. Om inte hon fattar då, ja, då lär hon väl fatta med tiden. Flesta tjejer är ju inte funtade som dessa andra, som tur är, men ändå bra om man vet hur man ska handskas med dem, i alla situationer.
Du kommer komma till ett stadie i din behandling om det nu blir KBT att du exponerar dig själv, lite steg i taget, för något i din takt och finna dig en stund i ångesten och sedan komma på att okej det här var inte så farligt, jag överlevde, och så fortsätta så, men beroende på hur hög din ångest är, så tror jag också du kan få tabletter, medicin för det.
Just nu undviker du precis allt och risken är också att det blir mer och mer du undviker, och dessutom så får du ju faktiskt inte den träning du vill ha och som din kropp behöver, så det är ju nu 2 dåliga saker här som du behöver få bort.
Vet inte om du är singel eller om du har partner? Har du en partner så behöver du ta upp det med denne någon.
Jag hade det lite idiotiskt för min partner var ju träningsfreak och ökade upp träningen, kosten i ett sätt att försöka få bukt med sin egen känsla av mist av kontroll, kontroll över mig, över vårt förhållande, vad som hände. Han tog det som att jag gömde mig för honom, jag ratade honom, jag var på väg att lämna honom. Han var också på väg mot sin egen utbrändhet. Jag ville lämna den världen, det ville jag, och jag ville inte att han skulle symbolisera det sjuka i den. Han bidrog också på sitt sätt då han ofta var orolig för mig, min hälsa, kunde känna det och det blev också en trigger för mig, jag ville inte exponera min kropp till slut, innan kunde jag utan problem, utan en endaste tanke på om jag var för smal eller normalviktig eller för tjock eller hur håret såg ut, bara vara jag, i alla situationer. När han höll på som han gjorde, påpekade, var det som kritik, att han såg bara fel, utan att jag kunde då, kände jag, göra något åt det. Han gjorde mig medveten på ett sätt jag inte tyckte var okej, till slut. Så då blev det ju han då som blev min trigger. Jag hade svårt att vara runt honom utan att vara nästintill fullt påklädd. Det blev lite som att han ville ena stunden ha nåt slags storebror/farsa förhållande till mig, i andra som min partner, min älskare, det går ju inte. Snacka om att attraktionen riktas fel. Han ville till exempel genom att påpeka att han tyckte jag var för smal få mig att äta mer, men det funkar inte så. Det var bara jobbigt. Jag kände att jag aldrig dög för honom. Inte kunde slappna av.
När jag tänkte på annat, det finns ju så mycket annat i livet än träning och mat, utseende och vikt, hälsa och ohälsa, så var han alltid där och påminde mig, om att jag var (mestadels) för smal (för hans smak). men det var också på andra hållet. Det var inte kul. Jag var aldrig sån mot han. Till slut fick jag bli för att han skulle fatta, jag fick sjunka och klaga på något på hans kropp, sen förklara varför jag gjort så. Be han om ursäkt. Då fatta han. Måste själv känna på det. Först var det med attityden att skämtar du med mig? Klagar du på mig, hur jag ser ut (då han tränat sig, tagit hand om sig för att se ut på bästa sätt enl hans regelverk), och sen såg jag bara hur han blev osäker, hur det lilla jag påpekat blev större för han. Jag kände mig ful, manipulativ när jag gjorde det, men jag kände också att jag har inga andra val, knep att ta till för att han ska förstå hur det känns. Så om nån mot förmodan nu då skulle klaga på dig så hitta något att klaga tillbaka på, även om de täppt igen kanske viktfrågan så kan du kanske klaga på deras mun, näsa, öron, hår... - vad som, om det nu ska bli så extremt, att man måste. De är för att de ska fatta. För att de ska veta att de också minsann kan bli offer för det här. Är de så ytliga (så rädda) så kommer det fastna även om de nonchalant kommer fnysa först åt det, för det är så de funkar.
Det blev som att jag var helt okej att visa upp mig för andra, men inte om jag visste att han var i närheten. Han blev triggern. Du har triggers. Det är områden, gym, och så vet jag inte om det är någon människa eller människor också? Då behöver du identifiera dessa. De har problem med sig själva, inte egentligen med dig, förstår du hur jag tänker? Det börjar med dem. Det är bara projicering.
Jag behövde ha andra människor runt mig som inte var som han, eller bara vara själv, för att jag skulle må bättre, för jag skulle må bra igen i min kropp. Nu är det så att han själv fattat vd som gått fel med hans eget. Han har bett om förlåtelse för allt han sagt. Det blev helt fel.
Vi är inte såna idag som vi var innan, vi har kommit igenom det och på andra sidan. Värdesätter fortfarande träning och näringsrik mat, men utan något sjukt i det och utan att det blir så överdrivet. När det blir så fel, så tyder det på annat, annat problem. Du kan inte förhindra alla de på gymmet som just nu är i det sjuka i det, du kan hitta sätt att stänga av dem. När jag ser någon som är så överdriven (så sjuk) så tycker jag synd om dem och önskar dem i mitt huvud all lycka, kärlek, och att de kommer ur det här sjuka istället. Kan jag, kan de. Jag tror de måste må tillräckligt dåligt själva och börja fråga sig varför de mår så istället för att tro det är helt normalt, för det är det inte. Ingen ska behöva må så.
